Ni som är adopterade, ser ni er själva som invandrare?

Så känner jag också, jag vet ju att jag har invandrat men jag känner inte igen mig i mina vänners känslor och bakgrund som invandrat med sin familj som kommer från en annan kultur och har ett annat språk etc. Jag känner mig så himla svensk, mer än många än mina svenskfödda vänner. Men det som stör mig är människosynen att det är finare att vara adopterad än att vara "vanlig" invandrare!

Mmmm, så hemskt att vissa ser människor på det viset

Nä, precis, min svärfar älskar sitt barnbarn (det är inte makens pappa) men ändå, det gör ont att han kan uttrycka sig så när hans fru har adopterat, har ett barnbarn som är adopterat och ändå inte lär sig utan skyller på att det är arbetarsnack! Så f-n heller, har vänner som har "arbetar"yrken och som adopterat barn och som inte pratar så om andra. Blir så trött!

Tror många adopterade känner så...

Håller med, trist!

hihihi, jag och maken som också är adopterade men känner oss som "helyllesvenskar" också då får en helsvensk son också då?

Jag ser inte sonen som ADOPTERAD utan som vår son kort och gott men liksom oss själva så har vi ju ett utseende som säger att vi inte har våra rötter i Sverige eller hur jag ska uttrycka mig. Däremot är det ju många som tror att vår son inte är adopterad eftersom han är lik sin far utseendemässigt.

Bra skrivet

Jag känner mig som invandrare när jag besöker sydamerika och jättesvensk när jag är i Sverige

Nej, jag känner mig inte som en invandrare, det är ju ett faktum att vi adopterade ÄR invandrare också även om många tyvärr får jag ju säga tycker att vi är bättre invandrare än andra för jag anser ju inte att jag är bättre än någon annan människa eller finare än någon annan heller jag känner mig väldigt svensk! Men jag vet ju att jag inte har ett typiskt svenskt utseende och det är jag rätt glad över faktiskt, jag är stolt över mina drag och mitt ursprung.

Man äger ju inte sina barn oavsett hur de kom till sina föräldrar. Och som adopterad ser jag det som självklart att jag uppfostrats och lärt mig den svenska kulturen osv. Det är ju Sverige jag bor och lever i! Bara för att jag fått ett svenskt namn vilket jag är oerhört tacksam för att jag fått så har jag inte rånats på varken mitt ursprungsnamn som jag har kvar (är krav på att ett av ursprungsnamnen ska barnet ha kvar) och jag kan när som helst när jag vill byta till det namnet som tilltalsnamn om jag vill. Jag har heller inte blivit rånad på mina rötter, det kan man aldrig bli, ursprunget kan ingen ta ifrån mig men jag vill bli sedd av mina föräldrar som deras barn, inte som deras adoptivbarn från Ecuador! Det är det värsta ens föräldrar kan göra mot sitt barn enligt mig! Adoption innebär att man tar upp som sin egen. Mina föräldrar kunde inte vara mer stolta över min bakgrund och hade mer än gärna gjort Ecuadors kultur till större del av mitt liv än vad jag ville men de fick respektera min önskan att inte göra Ecuador så viktigt i mitt liv, jag ville vara som alla andra, leva ett typiskt svenskt liv med svensk mat osv. Så det är väl snarare jag som krävt det av mina föräldrar. Jag är också väldigt noga med att bevara det som vi har som minnen från vår sons födelseland Vietnam men det är ändå han som får styra hur stor del av hans liv som kommer att handla om hans bakgrund och födelseland, det kan inte jag som föräldrar bestämma. Jag hoppas dock att han ska ha ett intresse av att återvända och ta del av sitt ursprung mer eller mindre men jag kan inte kräva det av honom.

Alla adopterade vill inte heta eller bli kallad sitt ursprungsnamn! Jag vill det inte och inte någon jag känner (känner många många många adopterade) har inte velat det heller. Att man ger sitt barn ett svenskt namn eller ett namn som inte är barnets ursprungsnamn som tilltalsnamn betyder inte att man raderar barnets identitet eller kultur alls. Min bror fick heta sitt ursprungsnamn även i Sverige och jag känenr flera adopterade barn idag som heter sitt ursprungsnamn också.