Min största förlossningsrädsla är att bli uppklippt i underlivet. Det låter så hemskt och jag kan inte greppa riktigt hur de gör det. Är det någon som blivit klippt som kan berätta hur det var? Och kan man vägra även om BM vill klippa? Vad händer då, att man spricker mer? Tänker skriva om rädslan i mitt brev till BM, men tar de breven på allvar eller gör de bara som de tycker? Oj, mycket frågor på en gång, men jag har hakat upp mig på just detta.
Nä , jag blev inte klippt, jag sprack istället. De klipper väl bara numera om det verkligen behövs, typ att dom ser att man är påväg att spricka bakåt och så?
alltså
förlåt om jag "snor" din tråd här
men jag är också rädd för dessa saker men jag har kommit på att det som händer just då spelar ingen roll bara bebisen mår bra och jag kan leva ett normalt liv EFTERÅT!
så alla ni som sprack och blev klippta
ni har inte men nu? osv osv
det är med att "kissa" på sig... inte kunna ha sex osv
LillaFamiljenGustav:
Jag har inga men alls, möjligtvis att det är ett litet känselbortfall precis där klippet är. Men det är inget som gör sig påmind under samlag.
Men annars så är det precis som vanligt.
Min största skräck inför förlossningen var just att bli klippt (och att de skulle behöva använda sugklocka). Jag hade krystvärkar i 1 och 45 min och till slut var bebisen tvungen att komma ut. Mitt i allt detta frågade jag min bm "ni kommer väl inte att klippa nu?". Hon svarade då att det gör de nästan aldrig nu för tiden. Hur som helst så kom sonen med arm och huvud samtidigt och det fanns inte utrymme nog för att han skulle kunna komma ut. Helt plötsligt säger bm "ge mig en sax, jag måste klippa". Jag hann tänka att "hon lovade ju att inte klippa" och sedan klippte hon. Det kändes nästan inte alls. Jag använde lustgas under förlossningen. Det verkar ju helt sjukt att man blir klippt i underlivet och inte känner det. Men så var det för mig och det är lite min referenspunkt över hur ont det faktiskt gör att föda barn. Pust! Hur som helst, efter klippet blev jag sydd, både i klippet och på ett annat ställe där jag sprack lite. Det läkte fint men jag tyckte att det kändes lite konstigt i själva klippet. Jag tog tag i det och fick komma tillbaka till SÖS. Grejen var att klippet hade blivit sytt lite snett. Det rättades till snabbt och även den gången läkte det fint. Nu (2 år efter) har jag inga som helst problem med klippet. Nu är jag gravid igen och är inte lika orolig över att bli klippt. Visst känner jag visss oro över att spricka och så. Det är ju aldrig kul att behöva läka ihop efteråt. Stor kram och lycka till!
Blev klippt och varken kände eller märkte det, förstod det först efter att bäbisen var ute och det skulle sys.
De fick använde sugklocka så det var anledningen . Tyckte också att det lät läskigt att bli klippt, men det görs för att det är mycket bättre än att spricka, eftersom sprickningen kan bli värre/större än klippningen. Ingen som helst anledning att oroa sig för det under förlossningen. Det var efterråt som det gjorde ont i några veckor. Det värsta under förlossningen var värkarna.
Tack för alla svar och det är helt ok att vara med och fråga lillafamiljengustavsson! Jag känner mig faktiskt lugnare när jag hör mer om det, det känns inte lika abstrakt och konstigt längre.
Någon mer som vill berätta om "sitt klipp" och hur det var efteråt?
Kan tillägga att det känns precis som vanligt där klippet var, ca 1-2 mån efterråt (minns inte riktigt).
Nah, jag blev klippt, det kändes INTE ALLS och det är ju bättre att få ett rent klipp så att bebben kan komma ut i stället för att spricka upp som en annan krossad tomat. Efteråt var det ömt men inte så farligt. Sugklocka användes, därav klippet.
Jag märkte inte att jag blev klippt förrän efteråt då de skulle sy. I efterhand vet jag att de pratade om bedövning men jag fattade inte varför förrän senare. Stygnen föll bort utan att jag märkte dem heller. Givetvis var jag lite öm några dagar men om det berodde på klippet eller förlossningen vet jag inte. När klippet var läkt har jag aldrig kännt något mera, varken vid toabesök eller sex. Jag är inte orolig om de behöver klippa nästa gång.
Jag blev klippt (snett uppåt i ena blygdläppen)med tvåan eftersom hennes hjärtljud gick ner alldeles på slutet och bm bedömde att hon inte skulle klara av fler krystvärkar. Dessutom höll jag på och spricka och det blir ju ett "snyggare" sår om de klipper än om man bara spricker hursomhelst. Jag var också lite orolig innan för att bli just klippt, men det kändes ingenting alls överhuvudtaget!
I den situationen så är man så himla fullproppad med endorfiner och adrenalin plus att man kanske har EDA eller bäckenbottenbedövning som också bedövar plus att de SJÄLVKLART sätter lokalbedövning innan de klipper...det gjorde dock ont, men i sammanhanget så är det marginellt eftersom man är i full färd med att pressa ut en bäbis!
Jag fick sy 3 invärtes stygn och ngr utvärtes efteråt. Fick mer bedövning då plus att jag andades lustgas hela tiden. Nu 3 mån efter så har allt läkt bra och jag är glad att jag blev klippt istället för att jag kanske skulle ha spruckit i mellangården och upp i ändtarmen...
I efterhand så var klippet nog det MINST hemska med hela förlossningen, fanns saker som var MKT värre (öppningsskedets värkar t ex).