Min bebis på 6 månader har dött - Del 4
Det mest fruktansvärda har hänt: vår lilla bebis Leonora har lämnat oss.
Hon somnade in i söndags eftermiddag och vi är helt förstörda sedan dess. Det handlar om sk plötslig spädbarnsdöd som ingen har något svar på varför det händer.
Den mardröm vi genomlever nu önskar jag ingen annan människa. Vår älskade Leonora är borta för alltid och kommer inte tillbaka. Vår lilla bebis som var så efterlängtad och som vi älskade så mycket. Det gör så ont in i be4nmärgen att jag inte har ord att säga vilken smärta som tär oss.
Vårt allra käraste lilla knyte, vår Leonora som var den underbaraste i världen. Jag gråter tårar av blod, men inbget kan återkalla henne hur mycket jag än vill krama henne just nu och säga att jag älskar dig.
Det var som vilken dag som helst. Hon hade vilat på eftermiddagen och skulle bli väckt för att få mat. Sedan skulle vi gå ut och gå med barnvagnen. Men så blev det inte. Hon hade dött i sömnen, antar man, och vi hittade henne, larmade 112 och ambulans kom.
Väl framme vid barnsjukhuset i Göteborg blev vi mottagna av en äldre dam som var väldigt varm i sin utstrålning.- Vi hade inte fattat att Leonora re3dan var död då. Vi blev konfunderade när vi blev invusade i ett rum med uppdukade saftglas.
Efter en stund kom läkaren som fick yttra de fasansfulla orden: Er dotter har avlidit.
Det som spelas upp inom en när man får höra något sådant är ett sådant kaos!
Nu har det gått ett par dagar. Det var i söndags det hände. Söndagen den 22:a juli 2007.
Vi får hjälp från alla möjliga håll och kanter och alla stöttar oss. Vi lagar inte ens vår egen mat.
På något sätt känne4r jag hennes närhet ändå. Det är som om hennes ande svävar ovanför oss och hon vakar över oss. Hon finns nära, men jag kan inte krama henne. Åh, min lilla vackra, söta bebis! Pm du ändå kunde komma tillbaka!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-01 22:25:23:
Nu har det gått ytterliggare ett par dagar, och jag har gråtit så mycket att jag tror nästan inte det finns några tårar kvar - för tillfället...
Min mamma har rest upp för att hjälpa oss och det är/har varit väldigt mycket att ordna med...
Man tror inte man skall behöva gå och köpa kläder för sin lilla dotters begravning....
Man tror inte man skall behöva gå på kyrkogården för att se ut en gravplats till sin lilla bebis...
Vi har haft så fruktansvärt mycket att göra - men det är skönt att ha varit upptagen också. Begravningen är i början på nästa vecka... Hur skall jag orka? Vi har träffat prästen en gång, han verkar snäll..
Jag tackar alla som har skrivit, jag har inte hunnit läsa genom allt ordentligt. Men det känns skönt att det finns stöd där ute. Man blir ledsen också när man läser att andra också varit med om liknande - det borde ingen få göra! Att förlora sitt barn måste vara det mest fruktansvärda man kan genomgå...
Nu orkar jag inte skriva mer.. men TACK alla ni som skriver!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-03 22:50:42:
Jag har satt ihop ett litet minnesalbum med bilder på vår bebis Leonora, om någon vill titta: www.mypix.se/ShowFriend.asp?AID=JQCMOQKPMPM
Tack åter igen alla ni som har skrivit, det värmer
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-05 22:15:32:
I övermorgon är det begravning. Jag fasar inför det samtidigt som det känns som jag skall få ta farväl då.. Fast "farväl" vill jag egentligen inte ta alls, om ni förstår.
Idag är det två veckor sedan Leonora dog och jag kom att tänka på att när vi var där då på sjukhuset, så kom ju även polisen dit för Leonora dött i hemmet. Man tror liksom inte att man skall behöva svara på polisens frågor mitt i allt det kaos. Och inte nog med det; de lämnade en lapp också med telefonnummer som vi kunde ringa efter en vecka, "om vi ville fråga något eller kom på något"...
Naturligtvis förstår jag att det händer otäcka saker ute i hemmen.. Men det var verkligen inte kul att behöva prata med polisen. De var iofs vänliga och tog det lugnt...
Vår dotter var HELT frisk. Det fanns INGENTING som tydde på det som sedan hände. Snarare tvärtom. Hon var pigg och glad och höll precis på att lära sig att sitta. De obducerade henne (ja, bara en sån sak...), och fann INGENTING. Då säger man att det är "plötslig spädbarnsdöd".
Vi hade lagt henne för att sova eftermiddag och sedan skulle vi gå ut och promenera hade vi tänkt. Hon var glad och ingenting verkade konstigt alls när hon gick och lade sig..
Det vrålet jag fick höra från min sambo när han gick in för att väcka henne kommer jag ALDRIG att glömma. Jag förstod när jag hörde honom att något var FEL.
Jag rusade in, fick se henne och hon såg helt annorlunda ut. Hon var redan död då, men det fattade vi inte riktigt. Jag skrek att vi måste ringa 112, och tog luren och gjorde det. "Mitt barn kan inte andas"! skrek jag till SOS. Jag fick instruktioner om hur jag skulle rädda henne, men det var för sent.
Att hitta sitt barn dött.. Jag har inte ord. Det är det absolut värsta jag varit med om och när jag skriver om det nu sprider sig samma kalla känsla i bröstet på mig, som jag kände då jag fick se henne ligga livlös i sängen.
Min lilla bebis.. Vi som hade det så mysigt. Jag trodde vi hade hela livet framför oss. Jag skulle få se henne växa upp, säga sina första ord, ta sina första steg, skaffa lekkamrater och allt. Men allt slutade i något så fruktansvärt som plöstlig ond bråd spädbarnsdöd den 22 juli - en helt vanlig söndag. Vi skulle gått ut och promenerat.... Istället hamnade vi i ett krisrum på barnsjukhuset och fick träffa vårdpersonal och poliser och en diakon....
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-09 21:34:07:
I förrgår var det min bebis begravning. Kvällen före kände jag ett oerhört lugn, "det här kommer gå bra". Innan jag gick och lade mig stod jag och min sambo på balkongen och såg på stjärnhimlen. Jag tänkte inom mig "Lilla Bebis, kan du inte visa att du finns någonstans därute"? Tro det eller ej, efter 20-30 sekunder fick jag se ett stjärnfall. Jag blev så lycklig - mitt i all min fruktansvärda sorg.
Dagen efter var det begravning i kyrkan. Det var väldigt fint. Vi hade valt ut en del av musiken själva och kistan var dekorerad med ett par stora änglavingar av riktiga fjädrar som jag köpt förra året i London - när jag hade min bebis i magen.
Jag grät så mycket. Herregud, vad jag grät. Alla grät. Vi gick fram och jag fick lämna första rosen på min dotters kista. Där i låg hon i en klänning som jag från början sydde när hon levde, för att hon skulle vara fin i. Efter att hon somnat in, fortsatte jag att sy på den just så hon kunde ha den i kistan. Det fungerade lite som terapi på kvällarna att sy på den klänningen.
I måndags var vi inne på barnsjukhuset och lämnade klänningen, mössan, hennes lilla kudde och sovfilt, så de kunde klä henne till kistan. Hon fick med sig en napp, en cremevit ros, en leksak, foton på oss tre, brev och jag packade även med en nektarin och mandlar i en liten sidentygpåse - lite mat på vägen.
Under begravningen tänkte jag inte så mycket på att hon låg i kistan, för jag kände hennes närvaro nära mig. Men det var absolut inget otäckt med den lilla kistan.. bara så sorgligt, tragiskt.. och så himla orättvist.
Prästen kom vi väldigt bra överens med och eftersom han skall gå i pension berättade han efteråt om en diakon som vi kan få gå och prata med.
Idag var vi inne i Gbg och beställde gravsten. En vit. Tänk om jag hade anat för kanske tre veckor sedan att jag idag skulle sitta och beställa en gravsten för min älskade lilla bebis... Livet kan ta de mest otroliga vändningar. På gravstenen skall vi ha en liten bambi, för hon hade bambiögon.
Min älskade Leonora....
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-10 18:16:47:
Tackar alla för att ni skriver. Ni skall veta att det är ett stort stöd! *kram*
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-11 23:32:12:
Jag är så ofattbart trött nu sen det här hände...Och när jag lägger mig, så har jag mardrömmar nätterna i genom. Jag vaknar 2-4 ggr per natt av att jag badar i svett och har hjärtklappning.
Jag brukar drömma att Leonora kommer tillbaka, men att hon tas ifrån mig igen. Jag drömmer att hon har vuxit upp, men att hon är sjuk.
På morgonen/förmiddagen när jag går upp är jag helt slut av alla drömmar jag drömt. Jag går även i sömnen. Jag har även skräcktankar att andra människor i min närhet skall dö. I en film jag såg en gång var det någon som sa "Det kan ALLTID bli värre". Jag är jätterädd att min äldsta katt skall dö, han fyller 15 år i november. Han är pigg (peppar, peppar), men han är inte pur-ung längre. Ja, som sagt eller att min sambo skall råka ut för en bilolycka, att jag eller någon annan som står mig nära får cancerbesked eller något annat hemskt.
Vad har jag lärt mig än så länge? Jo, att man skall vara väldigt tacksam för det man har och att man skall ta vara på varann - för man vet aldrig när man måste skiljas åt. Och så blir jag rädd; om man älskar för mycket, blir smärtan ännu större om man måste skiljas åt. Men jag vill inte bli en kall hård människa. Jag är bara så rädd nu. Att ännu mer skall tas bort från mig. Händer det mer nu, så klarar jag mig inte!
Under hela sommaren har jag mått konstigt, så någon vecka innan Leonora beslöt man att göra en glutenintolerans-utredning på mig. Jag har dåligt samvete över att jag inte var så jättepigg de sista veckorna i min dotters liv, att jag inte orkade leka med henne lika mycket. Att jag ibland inget hellre ville än sova. Utredningen fortsätter,hittills har man kommit fram till att jag har näringsbrist, så det är kanske ej konstigt att jag har varit/är trött. Men det hjälper mig knappast nu i mitt sorgearbete och att jag fått skuldkänslor för detta...
Så mitt i allt detta helvete, måste jag äta glutenfritt, tills jag får ev andra direktiv. Skriver inte detta för att ni skall tycka mer synd om mig, men det är skönt att skriva av sig.. Desto mindre skönt att konstatera att en olycka sällan kommer ensam.
Hälsa, kärlek och liv är saker vi måste ta vara på.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-17 18:25:35:
I tisdags hade vi urnsättning för min lilla dotter. Vi hade själv dekorerat den vita urnan med en bild på bambi, hjärtan och stjärnor. Vi hade överlämnat den till vaktmästaren på begravningen, så nu vid urnsättningen var det också han som kom och lämnade den vid graven.
Vi var bara jag, Matte, min mamma och Mattes föräldrar. Matte och jag hade kommit överens om att vi själva ville sänka ner urnan i jorden. Vaktmästaren gav oss urnan och lämnade oss, och vi höll så hårt i repet som satt om den och förde sakta ner den i gropen. Sen när den mötte botten i gropen höll vi kvar i snöret bägge två länge och höll varandra i händerna. Man ville inte släppa repet. Tårarna föll - det var ofattbart; vår bebis som varit med oss för bara en kort stund sedan, förde vi nu ner i jorden till hennes sista vila.
Vi var så lyckliga när hon kom. Hon var en mycket efterlängtad bebis. Jag hade en ganska jobbig högriskgraviditet men jag slutade aldrig älska bebisen som fanns i magen på mig, hur dåligt jag än mådde. Och dagen hon föddes är den lyckligaste i mitt liv.
Till slut var vi tvungna att släppa repet om urnan ner i jorden. Vi som var där hade med oss varsin rosa ros som vi också la i gropen. Efteråt så kramade alla om varandra, länge. Vi stod kvar och tittade ner i det ofattbara hålet i marken. Jag kände ett sting i mitt kejsarsnittärr. Jag tittade på skylten som markerar hennes gravplats, med hennes namn.
Efteråt innan vi gick in i bilen sa jag till Matte: ”Tänk att vi en gång hade en liten bebis”. Visst har vi det nu med, men hon är inte med oss på samma sätt längre. Jag känner fortfarande hennes närhet, som om hon svävade ovanför mig... Men jag saknar henne så. Det är en sådan saknad att jag inte finner ord att beskriva den.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-25 12:15:44:
Jag var inne på hennes rum och tog fram de kläder hon haft de sista dagarna. Hade lagt ner dem i byrålådan. De doftar fortfarande av henne... Vart skall jag ta vägen?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-09-04 20:11:14:
Tack alla snälla ni som skrivit och varit så omtänksamma.
Dagarna genomlever vi på något sätt. Både jag och Matte är sjukskrivna och vi sover väldigt mycket (upp till 12 timmar per natt) och tar hand om varandra. Nästan varje dag går vi långa rundor skogen och det är det som känns som den bästa medicinen.
Vi pratar mycket om Leonora. Vi har så fina minnen.
Vi trivdes så med att vara föräldrar. Vi älskade vår lilla bebis så oerhört mycket. Hon var så fantastisk på alla sätt och så lätt att ta hand om att jag många gånger tänkte "det här är för bra för att vara sant". Tyvärr var det det också, för hon finns ju inte med oss längre...
Att bli mamma är det bästa jag varit med om i mitt liv. Vi har så smått pratat om att vi inom en viss framtid vill skaffa ett till barn. Men allt måste lugna sig först. Helst vill vi flytta också.
Inom kort kanske vi åker på en resa för att få lite distans till allt som hänt. Vi har inte lagt undan hennes saker än, utan hennes rum är som det är fortfarande. Hennes skötbord har vi gjort till ett fint minnesbord där vi har foto på henne, hennes ap-leksak (en leksaks-apa från IKEA som hon var så glad för), napp, mässingsljusstakar med rosa stearinljus i och blommor som vi sköter om. I en liten ask har jag även lagt den bit av navelsträngen som satt kvar i hennes navel tills hon var ett antal veckor. Jag funderar på att lämna in det till en guldsmed och kanske gjuta in den i guld eller något.
Det känns fortfarande ofattbart. Häromdagen när vi var på väg till kyrkogården med blommor var det ett par flickor i 6-årsåldern som började prata med oss:
-Vart skall ni? Var har ni varit?
-Vi har varit hemma, svarade vi och undvek att berätta att vi skulle till kyrkogården. De följde efter oss en bit och undrade om blommorna jag höll i om det var taggar på rosorna. Sedan frågade de:
-Har ni barn?
-Nej, svarade vi. Kanske hade de blivit rädda om vi sagt att vårt barn hade dött, så det ville vi inte utsätta dem för. Men det tar emot att svara "nej" på en sådan fråga. Herregud, jag bar henne i magen i nio månader, jag födde fram henne om än med kejsarsnitt, hon var den viktigaste av alla i nästan 6 månader, hon är/var min bebis, min dotter, mitt barn, min unge - då tar det emot att svara NEJ på en sådan fråga.
Vi har insett att hon inte kommer tillbaka. Emellanåt genomlever jag eftermiddagen när vi hittade henne död i sängen och jag mår väldigt dåligt. Det är det värsta jag upplevt. Den fruktansvärda chock önskar jag att ingen fick uppleva. Men vi som har varit med om det, dör själva en liten bit inombords varje gång vi tänker på det, när vi återupplever det fruktansvärda genom minnet.
När jag mår som sämst tänker jag på detta, när vi hittade henne i sängen och hon var helt förändrad.
Jag önskar att det skall blekna med tiden, just hur dåligt jag mår när jag tänker på det.
Vi besöker graven ofta. Stenen har inte kommit på plats än men vi går dit med blommor och krattar bort höstlöv från gräset. Det är skönt att gå dit. Det är märkligt, men vi brukar inte vara störtledsna när vi är där. Det känns som terapi att pyssla om blommorna och göra i ordning. Jag tror det är en viktig del i sorgearbetet. I genomsnitt går vi ditt varannan dag. På våra skogspromenader har jag plockat blommor som vi satt där och vi köper även buketter som jag binder om. Det skall bli skönt när den vita stenen kommer på plats. Sedan skall vi ha ett litet fågelbad där och pryda graven med vita snäckor och kanske en liten rosenbuske som kanske kan omsluta stenen bakifrån. Vi får se vad som lämpar sig och vad vi får lov att göra.
Jag drömmer om Leonora fortfarande varje natt i någon form. Ofta är det att hon är äldre, några år gammal och att hon pratar.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-09-09 12:31:58:
Tack alla underbara människor som skrivit så snällt.
Ville bara berätta att jag har lagt till lite bilder på fotosidan till Leonoras minne, www.mypix.se/showfriend.asp?aid=JQCMOQKPMPM , bla med bilder på klänningen hon fick ha i kistan och på hennes gravplats.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-09-14 18:38:33:
Vi har beställt en resa till Rom. Vi skall åka den 20:e och stanna en vecka. Det skall bli skönt att få komma iväg och få lite distans till allt som har hänt.
Känns overkligt. Det känns fortfarande overkligt att min lilla bebis Leonora är borta för alltid. Vi var en så sammansvetsad familj, vi gjorde allt tillsammans. Det var vi tre mot världen, på något sätt.
Aldrig hade jag trott att hon skulle försvinna före mig. Jag trodde hon skulle få växa upp, jag skulle få se henne utvecklas, bli ett större barn, bli tonåring, bli vuxen en dag. Men hon blev inte ens ett halvår gammal. Hon somnade in i sin lilla säng helt oförberett. Åh, lilla Leonora vad din mamma saknar dig, vad jag älskar dig, min allra käraste lilla bebis! Tänk om du hade kunnat komma tillbaka!
Det är ingen vanlig resa vi skall åka på, inte en nöjesresa i den bemärkelsen. Vi skall vila upp oss efter förlusten av vårt barn och få se på lite nya saker. Jag är tacksam att vi får den möjligheten. Förhoppningsvis får vi lite distans till vår tragedi när vi får känna historiens vingslag i Rom.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-10-02 20:13:48:
Vi har kommit hem från Rom, som är en oerhört vacker stad.
Det var skönt att allt var så gammalt och hade stått där sedan ”urminnes” tider. Att det var beständigt och gammalt. Gediget och hållbart.
Det var även skönt att solsken. Den här sommaren som varit har änglarna gråtit hela tiden, det har regnat så mycket. Skönt att få våra frusna själar lite uppvärmda.
Vi tittade på olika saker, bla; Colosseum, Fontana di Trevi, Spanska Trappan, vi var i Vatikanen och vi fick även en skymt av påven som just avslutat ett stort möte framför Peterskyrkan som vi såklart också var i.
Det var skönt att komma hem. Men också svårt. Det är så tomt och jag är rädd för hösten. Hela förra hösten satt jag på kvällarna på balkongen med min växande mage och tittade på stjärnhimmeln när Matte åkt till jobbet. Nu får jag sitta med en tom och tyst barnkammare och ett skriande ärr efter kejsarsnittet på min mage. Jag tyckte graviditeten var jobbig, men jag var glad och förväntansfull när jag satt där om kvällarna.
Herregud, hur kunde detta hända? Vi var ju så lyckliga. Jag vet att jag tänkte en natt i våras när jag hade henne liggandes ovanpå bröstet, Matte bredvid mig i sängen hållandes mig i handen och min älskade katt hos mig, att DET HÄR ÄR LIVET. Om jag bara hade anat att det inte varade för evigt! Det var ett ögonblick av total lycka, att få ha de närmaste hos sig i total harmoni i lugn och ro. Jag låg och snusade på hennes lilla huvud och var så lycklig att just jag av alla människor hade fått ett sådant underverk - min lilla bebis!
Ja, det är svårt att komma hem också. Det var i hemmet det hände, i vårat trygga hem som hon dog. Trösten är att HON var i trygghet, men som mamma känns det som att inte ens hemmet är säkert. Hon låg helt oskyldigt i sin lilla säng med sina rosa sängkläder, sin lilla oranga apa endast iklädd sin blöja och hon fick inte vara kvar i livet.
DET ÄR SÅ ORÄTTVIST! Jag vill inte att någon annan skall råka illa ut heller, men det finns de som är otacksamma. Jag var åtminstone lycklig! Det absolut bästa som hänt mig! Varför fick jag inte ha henne kvar?
Idag har jag gråtit i omgångar. Jag har tänkt mycket på en sådan liten glad bebis hon var. Hur hon alltid var på så glatt humör och blev ännu gladare när jag sjöng för henne. Hur glad hon blev när man kom och skulle plocka upp henne, att hon alltid sken upp. Hon var snäll också, och jag tyckte inte alls det var jobbigt att bli förälder även om man många gånger blev städd inför en ny situation. Hon var en riktig liten ängel, och fick ett par riktiga vingar att flyga från jordens yta också. Men efter inte ens 6 månader.
Matte är ledsen i omgångar under dagarna också. Vi känner båda att vissa dagar är värre än andra. Och det känns som jag inte kan trösta honom, för jag vet själv hur hemskt det är, hur ont smärtan gör när den emellanåt framar om en inombords, att allt annat blir oviktigt. Vi försöker ta hand om varandra. För det mesta har det hittills varit så att när den ene är mer nere än vanligt, så är den andre inte fullt lika nere, så då kan man stödja varann.
Häromkvällen var jag ute och gick själv, helt själv, för första gången på jag vet inte hur länge. Det var sk Kulturnatta och en second hand butik nere i stan hade öppet mellan 18-20. När jag gick ner där i kvällningen kände jag hur FEL det var, att jag gick där själv utan barnvagnen, utan min dotter. Jag grät lite på vägen med hämtade mig så småningom. Senare blev jag hämtad av Matte och jag hade handlat lite mörkrosa rosor och ett gravljus, så åkte vi upp till kyrkogården fast det nästan var helt mörkt och satte nya blommor och tände ljuset. Vi satt på huk och just precis som jag klappade Matte på benet och sa ”Vi skall klara detta”, så kom tårarna igen på mig. Så orättvist att hon inte fick vara kvar här med oss.
Min lilla Bebis, jag hoppas du kan läsa mina tankar och att du vet att du var ett så välkommet barn, att vi verkligen älskade dig, var så glada och förhoppningsfulla inför den framtid vi trodde att vi skulle ha tillsammans. Jag vet att du finns nära oss för du lämnar små tecken som ger oss ro mitt i vår hemska sorg.
Men.. VARFÖR?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-10-09 19:05:00:
I fredags när min dotter Leonora skulle fyllt åtta månader om hon levt, kom gravstenen på plats. Vi hade fått besked om att stenen skulle komma den veckan, men på fredagen var Matte dålig. Han mådde illa, var yr och kunde inte komma upp ur sängen. Vi hade gått dit nästan varje dag och mer eller mindre gett upp hoppet om att gravstenen skulle komma på plats på utsatt tid.
På lördagen var det min tur; jag var yr och trött och kunde liksom inte piggna till. Jag kände det som att jag inte hade något att leva för. Men så drog Matte iväg mig och vi promenerade iväg till kyrkogården och redan på håll såg vi att den vita gravstenen med duvan ovanpå, hade kommit!
Vi blev så glada!
Stenen har för mig varit en symbol och en tillflykt i tanken som jag kunnat finna ro hos. När jag mått extra dåligt, speciellt nät jag tänkt på hur vi hittade lilla bebisen i sängen livlös, så har jag kunnat se stenen framför mig och kunnat lugna ner mig, hur konstigt det än låter. Att den kommit på plats känns skönt. Många kanske tror att då blir man extra ledsen, när man ser stenen med namn och allt, men när vi är på kyrkogården är vi inte störtledsna. Det är skönt att kratta och göra i ordning, det är som terapi.
Vi har sagt till anhöriga också om att det är bara Matte och jag som skall sköta graven. Jag tror det är viktigt för oss; det var vår bebis och nu tar vi hand om henne fast på ett annat sätt.
Under den tid som gått sedan vi beställde gravstenen, har vi planerat mycket över hur vi vill ha det på kyrkogården. Vi bestämde att vi ville ha rosor liksom bakom stenen som kan omsluta den. Idag åkte vi till ett ställe som är specialiserade på just rosor och fick tag i en engelsk sort som doftar, är ljust ljust rosa och är liksom runda. Riktiga stillebenrosor; jag tänker mig gamla holländska målningar med rosenvaser, rundade blommor som doftar underbart. De blommar från veckan före midsommar tills frosten kommer, så det kommer vara blommor där hela somrarna. Mannen som jobbade på handelsträdgården var hjälpsam och berättade exakt hur vi skulle plantera och beskära dem sen i april månad och vi förklarade att det var till kyrkogården.
Och så vill vi flytta. Redan före det här hände, så tänkte vi att vi skulle flytta. Vi ville flytta någonstans där det skulle vara bra för Leonora att växa upp.
Nu vill vi flytta ifrån den här lägenheten för att vi är dödligt trötta på den, speciellt sedan vi miste Leonora. Väggarna andas bara saknad och vi har bott här så länge ändå. Helst vill vi flytta till ett hus, så man kan ha trädgård. Nästa gång vill jag köpa rosor till ett hus...
Lördagen den 27:e oktober 2007
Idag är det tre månader sedan jag skapade den förra tråden och det har gått ungefär lika lång tid sedan min lilla bebis somnade in i sin säng. Livet känns svårt. Vissa dagar är bättre, men så finns det dagar som är värre också.
Härom veckan åkte vi till Ullared för att köpa gravljus och marshaller. Vi fyllde hela botten på vagnen med de här ljusen. Däremot var jag inte beredd på att se alla julsaker på Ge-Kås. Jag fick en chock. Det var den här julen som skulle bli Leonoras första. Jag fasar inför julen. Mitt bland allt glitter, tomtar och ljusstakar kom jag i ett sådant där tillstånd att jag kunde brista i gråt när som helst. Inte blev det bättre när jag av en händelse såg det gigantiska napp-utbudet de hade på en vägg där i Ullared.
Jag är jätterädd för julen. Förra året satt jag med min runda mage i min röda klänning och var så lycklig; jag hade ju hela livet framför mig och jag skulle bli mamma för första gången i mitt liv. Det var en lycklig tid. Vi gjorde i ordning i lilla bebisens rum. Det var oändligt många resor till IKEA och vi hade av en slump året innan målat väggarna rosa i det rummet. Allt kretsade kring att jag och Matte skulle bli föräldrar och vi var mycket förväntansfulla.
Hur som helst så köpte jag en tomte i Ullared som vi skall ha vid Leonoras grav i december, så hon får "uppleva" lite jul i alla fall, den julen hon aldrig fick vara med om. Nu har vi även satt en liten porslinskatt som vaktar där uppe. Min äldsta katt på nästan 15 år var den som fick Leonoras första skratt i maj månad, så vi tänkte att det är klart hon skall ha en katt där uppe på kyrkogården. Det är Leonoras vakt-katt.
Det känns hemskt tungt nu, som om jag inte hade någon framtid alls. Jag sitter här och vet inte ens om jag orkar skriva, för det kommer väl ändå inget vettigt ur mig som det är nu. Allt känns hopplöst och meningslöst. Jag saknar min lilla flicka så.. Varför kunde hon inte få stanna med oss? Precis som "alla" andra barn?
I helgen var vi på något mycket vackert i alla fall. Det var spädbarnsfonden som hade minnesstund i en kyrka för föräldrar och anhöriga till barn som gått bort. Det var faktiskt en medlem här på familjeliv som berättade om minnesstunden och jag träffade även denna trevliga person där inne. Jag är väldigt glad att hon berättade om det för oss, så Matte och jag kunde åka dit.
Höjdpunkten på minnesstunden var när namnen på alla barn som dött, lästes upp samtidigt som ett ljus tändes; ett för varje barn. Man hade en stor, platt ljushållare i trä som ljusen sattes fast i. Éfteråt sjöng kören. Då kom tårarna. Man hade suttit på spänn tills Leonoras namn skulle läsas upp och sen slappnade man av. När musiken och de vackra rösterna sen fyllde kyrkan, så kände jag att Leonora var så nära mig, men ändå så långt borta.
Det var väldigt positivt att familjerna som kom till minnesstunden, hade sina barn med sig. Det ingav hopp på något sätt.
Osynliga band knöts emellan oss alla som var där; alla har genomgått samma fruktansvärda sak; att förlora sitt barn.
Efteråt bjöds vi in till församlingshemmet där man dukat upp med många sorters goda kakor, bullar och tårtbitar. Vi stannade inte så länge; vi ville tillbaka till vår kyrkogård och tända på Leonoras grav. Det blev verkligen ett vackert blickfång. Vi tände förutom de två gravlyktorna, fem stycken marshaller. Någon kanske tycker det var överdrivet, men vi kan inte nog uttrycka vår sorg, jag och Matte. Vi såg på håll sen att många stannade till vid graven och tittade. Leonora var vacker i livet, och så är även hennes viloplats.
Men nu har jag kommit i en väldigt ledsam fas. Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Jag längtar oerhört mycket efter att få ett nytt barn. Har ett stort behov att "få ta hand om", även om jag knappt nu kan ta hand om mig själv känns det som. Kroppen skriker efter att få bli gravid, samtidigt som sorgen efter min lilla bebis tär mig in i benmärgen.
Somliga dagar kan jag ha storslagna planer på hur jag vill att Matte och jag skall bygga upp vår framtid, för att andra dagar bara gripas av den Totala Hopplös- och Meningslösheten. Jag försöker intala mig själv att jag har åtminstone en ANLEDNING att vara ledsen, men.. ändå.
Detta J*VLA "ändå".
Nu fortfarande ibland, kan jag drabbas av att jag inte kan förstå vad som hänt. Hur kunde hon bara försvinna? Hon, min lilla flicka, som jag haft i magen så länge, bara borta. BORTA. Det är som att hugga bort en kroppsdel. En tom barnkammare. En vagn som står och bara.. står i förrådet. Hennes lilla rosa potta hon aldrig fick lära sig att använda. Hennes leksaker som vi samlat på hennes rum. Allt bara gapar tomhet, meningslöshet.
Varför skulle jag av alla människor drabbas av detta?
Jag är inte ensam om detta, det vet jag. Jag kan förhoppningsvis bli gravid på nytt och allt går bra.. Men en ny bebis känns så långt borta. Först skall man bli gravid och sen ett långt havandeskap som i mitt fall kanske inte är så enkelt med diabetes bla. Och skräcken över att det kan hända igen.... Statistiken talar emot det, men sen har vi lagen om alltings jävlighet.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-11-14 21:26:09:
Tack alla underbara ni som skriver till mig. Jag läser allt och tar till mig det ni säger.
Jag har haft ett par verkligt tuffa dagar det sista, där jag verkligen inte sett mening med någonting, för hur kan det bara vara så orättvisst? Att det är så mörkt gör inte saken lättare.
Men så kom jag på en sak som fått mig att leva upp lite. Jag vet inte varför men jag har fått en så plötslig lust att rida på hästar!
Jag red när jag var i 10-års åldern och min favorithäst hette faktiskt Leonora, så det är därav mitt barns namn kommer.
Jag har inte ridit sedan dess egentligen och har glömt allt, men nu sen jag kom på det här så känns saker mycket lättare. Jag håller på att kolla upp ridhus och möjligheter till lektioner just nu och jag känner mig faktiskt förväntansfull.
Igår var jag med om en konstig sak, jag måste berätta. Jag och Matte var och handlade i en mataffär och vi stod i kö för att betala. Då hör jag en bebis skrika.. och det lät nästan som Leonoras gråt gjorde. Jag blev ledsen och sa till Matte att jag skulle gå utanför och stå där tills han hade betalat och packat i varorna. Då börjar det hugga i ljumsken på mig precis som det gjorde i början av min graviditet med Leonora.
Jag bara menar; tänk om psyket kan spela en sådana spratt att barnagråten kan framkalla sådana fysiska känslor! Samtidigt blev jag glad.. Jag kan inte förklara. Det kändes så beblandat att höra en bebis med så likt skrik som min lilla dotter hade.
Men jag vill berätta för er alla som följt mig att just nu känns det bättre sedan jag kom på det här med hästarna. Hoppas jag nu får nån bukt på det och får komma och rida snart.. för Gud vad jag behöver dels pyssla om, och dels t ex komma utanför och känna att jag har kontakt med djur och natur.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-11-22 14:33:32:
I tisdags var jag på min första ridlektion (på 20 år). Innan var jag rädd och nervös; tänk om jag skulle bli biten, avkastad eller att det bara skulle gå åt skogen. Men det var det mest underbara jag upplevt på länge! Meddetsamma jag kom in i stallet blev jag lugn och all nervositet var som bortblåst.
Jag fick en snäll häst som hette Andvari. Jag fick höra att de satte 4-åringar på honom, så då kan ni förstå att han var snäll. Jag fick rykta och borsta honom, kratsa hovarna och så fick jag hjälp med att sätta på sadel och betsel och träns.
Man tror att man skall ha glömt allt man lärt sig efter 20 år, men det var lite som med cykling. Jag kom ihåg mycket och när lektionen var klar sa ridläraren att det gick suveränt för mig och hon hade trott att hon skulle få rycka in hela tiden, men jag hade t o m klarat något som hette framdelsvändning (att hästen roterar runt kan man säga) utan hjälp.
Islandshästar springer i något som heter tölt, som varken är skritt eller trav. Tror det kallas passgång också. Jag fick igång hästen Andvari i tölt och det var som att glida fram, och det gick ganska fort. Kan ni tänka er, jag kände lycka! Jag hade ett leende på munnen hela tiden, för jag var så oerhört glad!
Nästa gång får jag nog inte ha samma häst, men de andra hästarna verkade också snälla. Det viktigaste med allt var att jag kände sådan kontakt med djuret och att vi var samspelta. Det kändes så oerhört bra!
Idag är det exakt fyra månader sedan Leonora lämnade oss. Den mest hemska dagen i mitt liv. Jag känner fortfarande att hon är med oss, hon är vår lilla ängel med riktiga vingar som vakar över oss och ger oss tur. Jag kände att jag hade hennes välsignelse med ridningen och varenda gång jag kände mig något tveksam, så såg jag hennes leende framför mig, så gick allt bra.
Vi har kvar hennes rum som det var när hon lämnade oss. Det finns ingen anledning att stressa på med att få bort de sakerna. Vi vet ju redan att hon lämnat jordeytan ändå.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-12-10 13:04:50:
Jag tvekar lite att skriva detta inlägg.. Men eftersom jag skrivit så mycket innan, kan jag lika gärna skriva det här också.
För er som följt mina texter kanske ni kommer ihåg händelsen när jag var i en mataffär och hörde en bebis skrika och jag kände ett hugg i ljumsken, precis som det kändes när jag väntade Leonora. Jo, jag var verkligen med barn. Gjorde ett graviditetstest den 25:e november tror jag och det visade plus!! Vi blev jätteglada! Tänk att vi blivit gravida igen, bara fyra månader efter Leonoras död - fantastiskt! Dock blev vi lite ställda när vi gjorde en snabb uträkning för beräknad förlossning och det visade sig vara kring den 22:a juli till sommaren - dvs det datumet som Leonora dog på. Vi tänkte att vi får se det som något positivt, att den värsta dagen kan komma att innebära lycka trots allt.
Vi började prata om namn. Blir det en pojke eller flicka? Och vi tyckte ju det var så bra att vi har alla saker man behöver när man får en liten bebis. Möjligtvis om det blir en pojke får vi köpa en del nytt, så han slipper rosa.
Det var både planerat och inte. Egentligen hade vi tänkt vänta med att skaffa barn tills efter nyår, men när jag hade ägglossning, som jag alltid vet när jag har, kunde vi inte låta bli att försöka. Och det gick på första försöket! Vi kände det som att det här har vi verkligen förtjänat efter allt vi gått i genom, snart har vi en liten bebis igen att ta hand om.
Sorgen efter Leonora försvann inte, men den tog en annan riktning, kan man säga. Jag som varit rädd för en jul utan min dotter, kunde plötsligt se fram emot en jul då jag i alla fall är gravid. Jag tänkte att då kan jag ha samma röda klänning som förra året, då Leonora fanns i min mage.
Vi var uppe på kyrkogården och vid Leonoras grav berättade för henne vi när vi tänt ljusen, att hon skulle bli storasyster. Vi berättade också för min mamma och Mattes föräldrar. Vi väntar med att berätta för de andra, tänkte vi.
Jag som börjat rida på islandshästar och kommit att älska det tog reda på genom min förra barnmorska att jag kan fortsätta med ridningen till hälften av graviditeten. Det är mödravårdens rekommendationer om man mår bra. Jag blev glad för detta också, för jag trodde först att jag bara kunde rida fram till jul.
En annan sak är våra katter. Ända sedan Leonora dog har de inte sovit i hennes rum, alltså på fyra månader. De har bara gått in där för att vända. Några dagar före jag gjorde graviditetstestet så fann vi alla tre i Leonoras säng. Katterna började plötsligt att spendera hela dagarna i barnkammaren och när vi fick graviditetesbeskedet, så skojade vi och sa att de säkert värmer upp sängen för den nya bebisen.
Men så i måndags började det hända saker. Jag fann blod i trosorna. Inte alls mycket, utan kanske bara 1½ tesked om man skall försöka uppskatta mängden. Jag blev jätteorolig, för vad jag hade hört är det inget gott tecken om man böder under sin graviditet. Jag blev lite nerlugnad dock efter jag pratat med barnmorskan i telefon. Jag visste inte om jag blött något före, för jag använder nästan enbart svarta trosor, men nu på måndagen hade jag för ovanlighetens skull vita och det var därför jag såg blodet. Barnmorskan sa åt mig att använda binda så jag kunde se om det kom mer blod, men det gjorde det inte.
Tills i fredags. Då började jag blöda ganska mycket och även i förrgår, lördags. Det gjorde även ont och strålade ner i benen förutom den värken som kändes som tilltagen mensvärk.
Igår, söndag, fortsatte jag att blöda. Men allt skulle lösa sig idag, tänkte vi. Jag skulle bli inskriven på Specialmödravården och diskutera insulindos under graviditeten. Då skulle de få göra ett tidigt ultraljus och då skulle vi säkert få reda på att allt var bra med den pyttelilla bebisen i min mage.
Men i natt hände det. Jag fick missfall. Jag hade väldiga smärtor och fann en klump i bindan, det som var det lilla fostret med sin hinnsäck med en massa blod. Matte var vaken för han kunde ej somna, så jag sa det till honom, men jag själv somnade om nästan medetsamma och han la sig bakom mig och höll om mig.
Jag ringde till mödravården tidigt i morse och berättade vad som hänt och att jag inte behöver komma på inskrivningen idag.
Jag vet inte vad jag skall känna just nu. Skall jag vara ledsen, arg? Vem kan man skylla på? Vi blev verkligen glada när vi fick reda på att vi skulle bli föräldrar igen.. Men av någon anledning får vi inte behålla våra barn. Vi vill så klart försöka igen. Bara man nu inte råkar ut för fler missfall.
En sak är bra i alla fall, och det är att jag hann inte komma så långt in i graviditeten.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-01-07 19:52:47:
Första julen efter att man förlorat ett barn...
Jag är glad jul och nyår är över, för det var inte lätt. Många tårar har jag fällt och härom natten grät jag så mycket att ögonlocken svullnat upp när jag vaknade på morgonen.
Vi hade hört att de som förlorat barn tänder ett ljus klockan 15.00 på julafton och så gjorde också vi. Vi tände det på minnes-/skötbordet inne i Leonoras rum och bar in det i vardagsrummet när Matte och jag skulle se på Kalle Anka, så att Leonora på något sätt fick vara med.
Det kan tyckas vara en märkligt vald tid, klockan 15.00 på julafton, när alla, speciellt barnfamiljer skall se Kalle Anka. Men det är en fin gest och ger verkligen en stund för eftertanke.
Dagen före hade vi åkt upp på kyrkogården för att tända gravljusen i lyktorna så att de skulle lysa hela julen. Vi köpte sk femdagarsljus. Efter Kalle Anka och när vi druckit lite glögg, åkte till kyrkogården igen och hade med en marshall som vi tände. Det blåste och regnade och lågan blåste ut hela tiden, men tills slut fick det brinna. Sedan åt vi julmiddag hos Mattes föräldrar i lugn och ro.
Så kom nyår och vi firade det själva, Matte och jag. Jag har fått en del komplikationer av missfallet jag fick några veckor före jul, och var trött nästan hela nyårsafton.
Tolvslaget valde vi att fira uppe vid Leonoras grav. Vi ville vara ”nära” henne och vi tände massor av tomtebloss och pratade med henne och beskrev fyrverkerierna på himlen som vi önskade att hon kunde fått sett i verkligheten. I verkligheten med oss.. Vi hade med oss pommac och hällde runtom graven för att önska vår Bebis gott nytt år. Kyrkklockan på kyrkogården brukar inte ringa annars, men nu på nyårsafton var det en rejäl klockringning som gjorde att det kändes extra i bröstet när vi tänkte på det vi fått genomgå och vad det nya året skall tillföra oss. Himlen exploderade i färggranna raketer och vi hällde ännu mera pommac på lilla Leonoras grav. Vi var upprymda, glada och ledsna samtidigt, kramades och sade att vi älskar varann. Vid gravplatsen var det ljust; vi hade tänt en stor festmarshall, lyktorna lyste och vi hade det hur absurt det än låter, ganska mysigt i den bitande kylan.
Jag måste tacka alla er som har skrivit till mig. Det är ett STORT stöd jag har fått av er, och det betyder väldigt mycket. Både jag och Matte läser och vi är tacksamma bägge två för den fina omtanke vi har fått av er som läst. Tack allihop!
Tisdagen 5:e februari 2008
Idag är det Leonoras födelsedag och denna dagen för exakt ett år sedan, är den lyckligaste dagen i mitt liv - jag blev mamma, det mest fantastiska man kan vara med om.
Bland det mest hemska är dock att förlora sitt barn. Sedan jag skrev sist har jag mått mycket dåligt. Man misstänkte ett tag att missfallet jag fick i december var en mola/druvbörd. Det var oerhört nedslående att veta att jag kanske skulle få ett graviditetsförbud. Graviditetshormonerna vägrade att lämna kroppen trots att tiden gick efter missfallet. Det var först igår som jag äntligen fick ett negativt graviditetstest från gynekologmottagningen.
Psykiskt har jag varit helt förstörd sedan julafton. Jag sörjer mitt barn oerhört. Vissa dagar har varit så svåra att jag inte orkat vara vaken, utan sövt ner mig med sömntabletter, det har varit det enda sättet att stå ut. Jag har kommit in i en depression mitt i sorgen. Tankar att ta mitt eget liv har funnits med där också, när jag varit som mest ledsen. Jag har en fix idé om att om jag dör så kommer
min lilla Leonora och möter mig.
Jag får hjälp från psykiatrin och de har varit ett fint stöd. de har gjort hembesök och jag har blivit erbjuden att få bli inlagd om mina tankar blir för svåra.
För exakt ett år sedan, kl 22.15 på kvällen kom min lilla dotter ut genom kejsarsnitt. När jag vaknade upp ur narkosen var jag världens lyckligaste och på natten kunde jag knappt sova så glad jag var över vår lilla bebis. När jag höll i henne tänkte jag att aldrig skulle nåt ont få hända min lilla flicka. Hon var det vackraste jag någonsin sett. Min lilla Bebis som jag haft i magen i nio månader var
äntligen framme.
Hon fick aldrig fira sin ettårsdag. Hon somnade in i sin säng, knappt ett halvår gammal. Tänk om jag hade vetat för ett år sedan när hon föddes, att jag ett år senare skulle sitta förstörd av sorg och skriva detta.
Livet kan verkligen vara grymt mot en.
Men jag är glad för den lilla tid hon fick vara med oss. Vi var så lyckliga vår lilla familj och tyckte att vi fått det bästa av allt.
Grattis Leonora, jag hade så gärna velat köpa riktiga födelsedagspresenter till dig
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-05-18 21:51
Nu känner jag att det är dags att skriva igen. Det var ett tag sedan sist jag skrev om vår sorg efter Leonora, närmare bestämt i samband med hennes födelsedag i februari.
Nu är det maj månad och i slutet av juli väntar vi årsdagen då vår dotter somnade in för alltid.
Jag har varit mycket trött under våren och haft sömnproblem. I februari mådde jag så dåligt att jag gjorde ett halvhjärtat självmordsförsök då jag svalde en mängd sömnmedicin. Jag ville så gärna att Leonora skulle komma och möta mig om jag dog. Men jag ringde Matte som var på jobbet och berättade vad jag gjort, och han ringde ambulans som kom och hämtade mig. Jag fick ta medicinskt kol väl inne på intensiven. Matte kom några timmar senare och förvånansvärt nog fick jag åka hem samma dag. Fick höra sedan av min läkare att man sett det som en "impulshandling".
Under våren har Matte och jag gått i samtalsgrupp och fått träffa andra föräldrar som förlorat barn. Det är Spädbarnsfonden som har hållt i de här träffarna. Det har bitvis varit jobbigt att gå och prata på det sättet, samtidigt som jag förstår att det har varit en viktig del i sorgebearbetningen att just få prata, höra andra och TRÄFFA andra som varit med om den fruktansvärt ofattbara att förlora sitt barn. Nu när träffarna är över känns det tomt, men vi skall ha en återträff i höst.
Jag kommer aldrig att finna mig i tanken att vår dotter bara rycktes ur händerna på oss så plötsligt. Det är fortfarande med fasa jag kommer ihåg det ögonblick när vi hittade Leonora död i sängen och hela scenariot som spelades upp med ambulansmän, sjukhus och läkarens besked: "Tyvärr har er dotter avlidit".
Vi blev väl omhändertagna, det har vi blivit hela tiden. All kontakt vi haft med vården och Försäkringskassan har flutit på bra. Men jag minns allt med ett sorts illamående och nattsvart sorg. Jag undrar hur jag överhuvudtaget skall orka fortsätta. Sommaren står för dörren och jag är rädd att något nytt fruktansvärt skall hända den här sommaren. Jag går och kollar hela tiden om Matte andas när han sover, om katterna andas. Är så himla rädd att min tillvaro skall gå i tusen bitar igen. Kan inte slappna av, samtidigt som jag är så trött.
Leonoras rum står oförändrat, vi har inte plockat undan någonting och kommer inte göra det förrän vi flyttar. Vi sköter hennes grav, tänder gravljusen och kommer med nya blommor. Matte och jag pratar mycket om Leonora, hon kommer in i alla möjliga samtalsämnen vi har, hon finns med hela tiden och tiden hos levde och hennes födsel minns vi med stor glädje. Desto värre är det att hon så plötsligt dog. Vi kände verkligen att vi fått det bästa av allt; vår lilla dotter. Vår familjebildning låg verkligen i sin vagga och framtiden var ljus och oändlig och ett stort glädjerus.
Och jag var så stolt. Inte bara för Leonora som bebis, utan för mig själv. Att jag blivit mamma, det största av allt. Att jag och Matte fått ett kärleksbarn ihop, hur bra det var för vår relation. Det kändes som man vunnit högsta vinsten.
I april var jag inlagd på psyket för mina sömnstörningar och depressionen som kommit mitt i sorgen. Jag var bara inlagd ett par dagar, för jag stod inte ut i miljön, jag fick komma hem. De kritvita väggarna i mitt ensliga rum gjorde att jag ENBART kunde tänka på Leonoras död och jag bara grät där. Jag var otroligt tacksam över att komma hem.
Men vi trivs inte i lägenheten. Det var ändå här det hände, här som Leonora dog. Vi orkar för det mesta inte hålla städat, rummen gror igen. Vi lagar mat, men ofta äter vi samma maträtt i flera dagar för vi orkar inte komma på något nytt för varje dag. Vi diskar oftast i samband med att ny mat skall lagas, och sen står disken tills det blir ett jätteberg som ingen orkar ta itu med.
Vi har börjat gå i naturen igen, efter att jag legat i sängen hela vintern och våren. Min diabetes har förvärrats och har samlat på mig övervikt som inte gör sockret bättre, det är en ond cirkel. Det gör att det inte är läge att skaffa ett nytt barn än.
Jag känner mig extra fäst vid Matte. Han har stått vid min sida hela tiden och vi har bägge genomlevt det värsta av det värsta, tillsammans. Mitt i allt det hemska har min kärlek till honom vuxit sig ännu starkare. Jag känner verkligen hur vi är menade för varann i en ÄNNU högre mening än vad jag gjort innan. Jag kämpar för hans skull också; vi måste klara det här både en och en och tillsammans. Vi har sett varandra som lyckligast och när vi var och en varit som mest nere - ytterlighet mot ytterlighet. Vi har varit tillsammans i sju år nu och jag vill inget annat än att dela resten av mitt liv med Matte. Det är det jag lever för nu.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-07-22 13:49
Idag, tisdagen den 22:a juli, är det exakt ett år sedan vi hittade vår lilla flicka Leonora död i sängen. Klockslaget var 17.42, det vet vi för det var då vi ringde ambulansen, har vi fått veta. Men exakt när hon dog, vet vi inte. Hon dog i sömnen, tror man.
Det var Matte som hittade henne. Jag kommer aldrig glömma hans vrål och skrik. Hon hade ju dessutom börjat blåna på magen. Hon hade legat och sovit i sin blöja bara.
När Matte skrek rusade jag in till barnkammaren och fick se medetsamma att något inte stod rätt till. Leonora såg helt förändrad ut.
?Vi måste ringa ambulans?! skrek jag och fick fatt i telefonen och slog 112. De svarade på SOS och jag skrek ?Mitt barn kan inte andas?!!!
Det var som vilken dag som helst. Vi hade lagt henne för att sova lite. Vi skulle nu väcka henne för att hon skulle få mat. Sedan var det tänkt att vi skulle gå ut på en promenad, när det slutat regna.
Jag både förstod och inte att hon var död. Genom SOS:s instruktionerr försökte jag återuppliva henne, men det var alldelels för sent.
Jag skrek: ?Hon är kall på huvudet, men varm på magen, varför det????
?Jag vet inte?, sa SOS-mannen. ?Fortsätt trycka på hennes bröst och andas in i hennes mun?, instruerade han mig.
Jag förstår nu i efterhand att han gjorde allt för att hålla mig sysslesatt tills ambulanspersonalen kom.
Ambulanspersonalen kom och de höll på med sina anropningstelefoner och angav koder. Leonora fick åka i en ambulans och Matte och jag i en annan. Det var den värsta färd jag någonsin åkt. Matte grät häftigt och jag bara satt och rabblade ?Gode Gud låt henne ingte vara död, gode Gud låt henne inte vara död?.
Vi blev emottagna på Barnsjukhuset i Göteborg, Östra. Leonoras ambulans hade kommit fram först. När vi steg ur våran blev vi emottagna av en äldre dam med vitt hår, Jutta. Hon var väldigt varm i sin utstrålning. Vi frågade var vår dotter och då sa Jutta att vi skulle gå in och sätta oss i ett rum. När vi kom in såg vi uppdukade saftglas och en tillbringare med röd saft i. Vi andades häftigt och Jutta sa att snart skulle läkaren komma.
När läkaren kom och satte sig och fick yttra de fasansfulla orden: ?Tyvärr har er dotter avlidit?, rämnade allting för mig. Jag hoppade upp ur soffan och hoppade jämfota på golvet och skrek ?Ne, nej, det får inte vara sant! Nej nej!?. Matte höll om mig hårt och vi grät och klamrade fast oss vid varann där på golvet. Vårdpersonalen, läkaren och Jutta lät oss vara ett litet tag.
Det var en mardröm utan dess like.
Sedan kom ambulanspersonalen in med Leonora och vi fick sitta med henne. Matte höll henne först, men jag vågade inte riktigt. Jag tyckte nästan det var jobbigt när jag tittade på henne och jag kände mig nästan arg på något oförklarligt sätt. Jag ville att de skulle plocka undan henne, så man inte stod inför det hemska faktumet att hon hade dött.
Oj, oj. Vi var kvar några timmar där på Barnsjukhuset. Jag ville träffa en präst, men det kom en manlig diakon istället. Jag ville vi skulle be tillsammans och vi knäppte våra händer och bad tillsammans att Leonora skulle få det bra på andra sidan. Sedan välsignade han henne. Det kändes viktigt för mig.
Jag fick lugnande tabletter, Atarax, som några från psykiatriska avdelningen lämnade, men frågan var om de hade så stor effekt. Jag låg och vred mig i soffan och Jutta pratade med oss och berättade att man trodde att det var plötslig spädbarnsdöd som Leonora dött av.
Jutta berättade också att hon förlorat två barn.
Det blev många kramar. Jutta kramade om mig och sa mitt i alltihop att jag hade vackra ögon, minns jag. Vi stod utanför ambulansintaget och i periferin hörde Jutta och jag att en pappa skällde på sitt barn.
?Hör du?? sa Jutta. ?Han skulle bara veta vad som kan hända?.
När det var dags att gå, fick jag hålla i min döda dotter för sista gången. Det var ofattbart. Hon som för bara ett antal timmar sedan suttit och skrattat åt mig i soffan i vardagsrummet. Jag fick lägga henne i en trävagga med ett broderat täcke över, där det stod ?Sov gott?.
?Jag skall ta hand om Leonora. Ni behöver inte vara oroliga?, sa Jutta. Sedan gick vi ut i spöregnet. ?Änglarna gråter?, sa Jutta till Mattes föräldrar som också kommit.
Nu har det gått ett år. Ett helt år. Det har både gått snabbt och samtidigt som det känns som det var igår, känns det längesedan. Jag har i princip bara legat i sängen och ätit godis i ett års tid, förutom ett par undantag när vi var i Rom i september och när jag red på hästar i november-december. Jag har samlat på mig ganska mycket övervikt och det är åt skogen med min diabetes.
För någon halvtimme sedan kom posten med ett Nallebud. Jag och Matte har gått i samtalsgrupp tillsammans med andra föräldrar som förlorat barn under våren. De tillsammans skickade en liten nalle med änglavingar nu till den här svåra dagen. Vi blev jätteglada! Vi har satt den på Leonoras minnesbord.:)
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-07-25 20:58
Nu har något nytt fruktansvärt hänt. Vår 3-åriga katt Aloette blev hastigt sjuk under veckan och idag fick vi ta henne till veterinären. Det fanns inget man kunde göra; hon fick somna in.
Jag fick Aloette när jag var gravid med Leonora. Hon hade precis haft en kattunge då som blev såld till Tyskland. Aloette hade mjölk kvar och när den inte längre gick åt, fick hon mjölkstockning. Jag tog hand om henne och la värmekuddar på hennes uppsvällda spene och hon fick massage.
Strax efter Leonora hade dött förra året, blev Aloette sjuk. Hon fick klokapselinflammation och blev behandlad med kortisonspruta och antibiotika. Efter det piggnade hon till.
Nu tror jag fanimej fan är lös. I tisdags var det ett år sedan vår dotter Leonora på 6 ånader dog i plötslig spädbarnsdöd, och nu tre dagar senare fick vi låta veterinären ge vår katt Aloette den dödsbringande sprutan med sömnmedel. Jag höll i henne när hon fick sprutan, hon gjorde inte ens motstånd när djurdoktorn stack in den.
?Nu får du träffa bebisen på andra sidan?, sa jag till Aloette där hon låg i min famn. Jag tog min högra hand och kände på hennes hjärta. Jag kände hur det slog och slog. Vi tog några bilder med mobilkameran och Matte fick också hålla i henne. Jag tog tillbaks henne till min famn igen. Och jag kände att hjärtat slutade slå. Aloette fanns inte mer, inte med oss. Utan på andra sidan.
Aloette fick under veckan som nu gått, allvarlig leversvikt. Det började med att hon fick ögoninflammation, sen åt hon allt mindre och tappade i vikt väldigt fort. Jag skötte hennes ögon så gott jag kunde med kokt vatten och avlägsnade varet.
Senaste dagarna var hon mycket inne på Leonoras rum. Jag har hela tiden känt inför Leonoras dödsdatum, att något nytt hemskt skulle hända, men kunde aldrig tro att Aloette skulle drabbas. Hon var ju den yngsta av våra katter.
Hon var mycket uttorkad när vi kom till veterinären och även om vi hade kommit tidigare i veckan, så skulle hon inte kunna räddas, sade han. Aloette bar nämligen på det latenta viruset FIP, som hon antagligen haft hela livet. Nu av någon anledning bröt det ut.
FIP är/var en kattsjukdom som var väldigt fruktad på 1980-talet. Många kattuppfödare fick sina katterier helt utslagna av viruset. Man tog försiktighetsåtgärder att låta katter genomgå FIP-prov innan t ex parningar. Men på senare år har man inte längre gjort detta, för alla katter som hade FIP, dog ut. Det har alltså inte setts som någon fara längre.
Veterinären som vi träffade idag, sa att eftersom Aloette kom från ett stort katteri (där min mamma köpte henne ifrån), verkar det som att hon fått FIP-viruset med sig därifrån.
Jag blir/blev naturligtvis jätteorolig för de katter vi har kvar, Knap och Elvis, om det är någon fara med dem nu. Men veterinären sa att det kan vara troligt att de har FIP latent, men att det aldrig kommer muteras på dem. Som en försiktighetsåtgärd skall jag ta katterna på hälsokontroll nästa vecka. Det skulle vara en katastrof UTAN DESS LIKE om min katt Knap blir sjuk och dör nu. Han är min äldsta katt och fyller 16 i november. Har haft honom sedan jag var 17 år.
Naturligtvis förstår jag att han inte kan leva hur länge som helst. Att han har fått leva så länge som han faktiskt har gjort, är ett under. Men den dagen han dör, får de lägga in mig på psyket, kan jag säga.
Idag var också en fruktansvärd dag. När jag låtit Aloette somna in i mina armar, kom veterinären med en stor kartong som fick fungera som kista. Jag bäddade om henne med den ljusblåa filten hon fått med sig.
Vi ville begrava henne på en gång, och beslöt oss snabbt för att göra detta nu ikväll i skogen som vi ofta går till. Vi köpte rosor och kattmat hon fick med sig i lådan. Fick låna en spade av Mattes föräldrar och åkte ut till Vår Skog och såg ut ett ställe. Matte grävde i den gassande värmen och flugorna, myggen och andra insekter var på oss hela tiden.
Vi tittade till en extra gång i lådan och tog farväl av vår lilla Aloette, och la ner lådan i den djupa gropen. Ovan på lade vi stenar och sedan de stycken med gräs och jord som legat överst innan Matte började gräva. Ovan på detta i sin tur, lade vi också stenar i en hög. Bland stenarna lade vi en ros.
Det är ofattbart. Min katt Aloette jag fick när jag var gravid. Hon valde ut Matte till sin favorit och pratade mest med honom (siameser ?pratar?) och försökte ppfostra honom. Det var precis som att hon adopterade honom. Hon kunde t o m skälla på honom när han låg och sov.
Och tänk att det skulle hända just DEN HÄR veckan, med årsdagen av vår dotters bortgång. Är det inte lagen om alltings jävlighet, så säg!
Hela den här veckan har jag gått som i ett vakuum och känt mig bedövad. Jag fällde inte en tår på årsdagen i tisdags och kunde inte gråta fast jag ville. Nu är jag rädd att Aloettes död är droppen som får bägaren att rinna över, att jag igen blir psykiskt illa däran. Det är mycket symbolik kring Aloette och min graviditet med Leonora. Jag ser även mycket symbolik mellan datum och årsdagar/-perioder.
Nu här hemma måste vi sanera. Och jag fattar inte hur vi skall orka. Vi måste imorgon köpa ett slags pulver på Apoteket som man blandar ut med vatten i en blomsterspruta och lägga som en dimma på mattor och textilier man inte kan tvätta. Detta för att säkerställa att de andra katternas förmodade latenta FIP inte skall bryta ut.
Vi har så stökigt och MYCKET mattor. Känner ingen riktigt i närheten som jag känner att jag kan ta hjälp av med att städa i lägenheten. Hade egentligen behövt att ?Rent Hus? kom hit. Vi har bananflugor i köket och vi har inte orkat städa ordentligt sedan förra våren, egentligen. Speciellt inte sedan katastrofen förra sommaren. Vad skall vi ta oss till?
Aloette visste att hon skulle dö idag. Hon gick själv in i buren som hon annars var så rädd för. Hon gjorde inga protester alls, och satt/låg helt stilla i min famn när hon fick avlivningssprutan.
De andra katterna är lite oroliga nu sen vi kom hem utan Aloette, men de visste också att hon var sjuk, för de lät henne vara de sista dagarna.
Gode Gud, låt oss komma bort från den här lägenheten som bara för otur med sig. Jag har fått proppar och diabetes. Vår dotter dog här och Aloette blev sjuk och tvingades avlivas. Vi måste bort härifrån!
livet är orättvist ibland...
