På en förlossningssal för exakt tre år sedan...

För exakt tre år sedan låg jag på KS förlossningsavdelning med störiga värkar.
Jag hade värkstoppande dropp och CTG apparatur kopplat till mig. En mycket orolig mans hand på min arm och en smsande dotter i min mobil.
Barnmorskorna kom in en gång i timmen och kollade alla möjliga saker. Jag var fastande och ordinerad horisontalläge.
Värkarna kom med fem minuters mellanrum från det att solen gått ner till det att solen började stiga upp.
Jag hörde från korridorer och grannsalarna att det föddes några barn. En kvinna vrålade som att hinhåle höll på att sprätta upp henne och en annan lät mer som en sopran.
När solen gick upp den 16 maj så hade värkarna klingat av. Borta var den intensiva men adrenalintunga natten. Majsolen sken in genom små fönster och jag log nöjt över att ha lyckats mota bort en förtidig förlossning.
Tre timmar senare sitter mamma och mannen oroligt tuggandes på kexchoklad vid min fotände. Diverse ingångar i mina vener är satta, neonatalen är kontaktad, kardiologen är redo, 13 mannateamet är bokat för OP sal 3 och jag fasar inför den bestialiska katetern som de ska köra upp i mitt allra minsta du vet vad.
Ytterligare några timmar senare sitter jag på en mycket kal brits med över femton personer i ring runt mig. Jag är iklädd endast en liten skjorta som bara döljer de mjölkstinna brösten och en stenhård jättemage.
En makaber kanyl körs in i min rygg och jag vippas ner på rygg. Korsfäst under syndernas värsta lampa hör jag hur syndafloden väller ur min mage.
Jag ber mannen lite fint lyfta fötterna så han inte blöter sina nya sneakers.
Mannen lyfter de plikttroget med blicken fäst i opertionslampans spegel. Den spegel som speglar mitt allra innersta. Den spegel som visar insidan på min livmoder och två små sparvungar.
Nägra timmar senare är jag löjligt hög av morfin. Jag älskar morfin och tar alla tillfällen för att få mig en dos.
Denna gången var tillfället av en sådan karaktär att jag ansåg mig behöva en större dos än de rekomenderade. Jag antar att de låter mödrar till dödssjuka barn hållas när det kommer till morfinmissbruk för några timmar.
När solen gått ner på det första dygnet i mitt och min famlijs nya liv så är jag bortom allt förnuft.
Av blomstrena att döma på mitt sängbord så har jag fått två fina barn med eländigt utgångsläge.
Föga anande att detta var inledningen till en ny helt fantastiskt häftig fas i livet gick jag rakt in i morfinsömnen.