hur orkar man ?

Min son låg ifs. "bara" en vecka på neo, då sonen föddes i vecka 35+6, men det räckte gått och väl tyckte jag, vi hann bli lovade att åka hem en gång under denna tiden, men det blev framflyttat.

Det hände mycket under denna veckan, men det jobbigaste tyckte jag nog var att inte få ta i honom när jag ville, få hålla i honom och att hela tiden känna att man var tvungen att fråga om lov innan man gjorde något.

Men nu efteråt har vi kunnat se mer positivt på allt, även om det fortfarande känns jobbigt att tänka tillbaka på det, vi fick ju som någon sa ovan, proffs hjälp med allt och det fanns alltid någon man kunde fråga om man undrade över något.

Lycka till och hoppas att du snart får hem din prins.

Första veckorna är värst, sen går tiden bara.. Vi visste redan innan att vi skulle få stanna tills Vidar var ungefär fullgången, varje dag innan dess skulle vara en bonus. Man orkar, men man kan behöva hjälp! Prata med avdelningens kurator, be om praktisk hjälp från nära och kära, det är en oerhört jobbig tid som länge sitter kvar i hjärtat och själen.

Vi var på neo i 4,5 månader, dvs 1,5 månad efter fullgången tid. Det var inte roligt. I början hade man energireserver att ta av, men i slutet var man verkligen helt slut...speciellt när alla andra bara fick åka hem hela tiden... Jobbigt efteråt är också att vänner och släkt inte kan förstå vad man varit med om...det går nog inte om man inte varit med om det själv... Vi hade mycket praktisk hjälp (gräsklippning, matlådor etc) av svärföräldrarna vilket var guld värt för oss. Man orkar för att man inte har något val...en vacker dag kommer man hem med sitt barn, och med en ENORM respekt för sitt barn efter allt vad man sett att det klarat av! Och med en värdefull, men jobbigt förvärvad, erfarenhet rikare! Lycka till med ert barn, ni fixar det! Kram

Vi utreds också för andningen nu.

Hon har troligen 2 sorters andningsproblem- centrala apnéer och refluxrelaterade apnéer. Teofyllin hjälper mot centrala apnéer men kan förvärra de andra apnéerna.

Jag tro jag vet hur du mår TS och jag skänker 48 kramar

Som många redan svarar så orkar man bara. Man har som en lång tunnel framför sig men man vet att om jag bara står ut så kommer vi till slutet av tunneln.

Var på sjukhuset med din son så mkt du vill men glöm inte bort dig själv!

Jag hoppas ni får komma hem snart!

vet precis hur ni har de. vår son är född iv 24+3 låg på sjukhus i 4 1/2 månad innan vi kom hem. amn är såå mycket starkare än vad man tror på något sätt så tar man sig igenom de. Det finns inget starkare kraften än kärleken som man har till sitt barn. Den är den som ger en en sån oerhörd styrka och kraft. vi sa hela tiden på sjukhuset att tänk när vi får komma hem de enda vi tänkte på. men vi fick ta dag för dag. men nu är vi här hemma och tänker tillbaka på när vi sa att tänk när vi får komma hem. Eran tid den kommer också även om de känns långt bort så kommer den.

ja precis vi tänkte alltid att de finns dom som har de värre...även fast vi har haft de oerhört tufft så finns de alltid dom som har de värre

Hej min son föddes v 33+5 så vi behövde bara sanna 2 v eftersom han var så sark. men dom två veckorna kändes som en evighet ja var oxo ledsen hela tiden, och jag som tyckte det var länge säger bara att när man har kommit hem så släpper den stora stenen som man har burit på så länge, när man får ligga med sitt barn brevid i sängen eller krama om det hela dagarna, jag har haft lilla kevin hemma nu snart två veckor och jag vill vara med honom hela tiden.
Jag vet hur det är att ha en bebis på sjukhus,man ser den med andra ögon när man inte får hem den direkt,andra (inte alla) får hem sitt skrikiga barn är ömma och såriga efter amning blir väckta hela nätterna,nä jag blir bara glad när jag blir väckt för jag vill vara med honom hela tiden för han har kämpat och överlevt.

Hoppas allt går bra för dig och jag lider med dig för sjukhus är inte det roligaste.
Många kramar och lycka till, det här klarar du, väna bara tills glädjen kommer då ni äntligen är hemma !!

Instämmer med vad alla andra har skrivit. Vi låg 6 mån på sjukhus och nog blir man trött, både fysiskt och psykiskt. Alla dessa timmar som vi satt med Erik hud mot hud(vilket jag saknar idag) och all denna sondning. Det känns som att springa i ett ekorrhjul. Men man orkar ändå. Det är ju för sitt barns skull som man är där och man vill ju att barnet ska överleva. Nog fanns det dagar då jag tänkte att jag orkar inte, vi åker hem utan E. Vilken tur att vi inte gjorde det! Försök att tänka positivt, du måste det för din egen skull. Det är lätt att glömma bort sig själv när man måste mata var tredje timme dygnet runt,om inte annat är det svårt att hinna!

Instämmer m alla andra.
Var 11 veckor på neo ( hela sommaren) blev lovad nästan varje vecka att snart får ni åka hem
På något konstigt vis orkar man. Jag pratade mkt m personalen och m kuratorn. Utan dem hade inte jag orkat. Fick mkt stöttning fr dom.
Ibland hade jag lust att bara skrika rakt ut eller bara ta mitt pick och pack och dra men man gör d för sitt barn skull!
Gå ut en stund på dagen, skapa lite tid för dig själv och prata!
Jag skrev dagbok över allt som hände.
Skönt att ha idag då d är förtfarande ganskla jobbigt då jag tänker tillbaka på allt som hände!
D är ju för barnets skull man är där för de behöver det. Försök att tänka och intala dig själv att det är under en begränsad tid i livet.

Sänder en massa styrkekramar, glömde det

Man klarar mer än vad man tror.........ni kan läsa på min press om vår resa om ni vill...

Jag tog en dag i taget, eftersom jag visste att vi skulle få vara på sjukhuset väldigt väldigt länge.
Jag tycker att det är viktigt att man ger sig själv tid till någon slags avkoppling eller nöje. Att bara få försöka lägga tankarna på något annat än barnet, fylla på med energi, kan göra mycket för att orka.
Jag unnade mig sovmorgon varje morgon (om de inte var något speciellt förståss), försökte göra något roligt med min man och vår andra son när de oxå var på sjukhuset, köpte en massa bra tidningar som jag kunde bläddra i när jag pumpade mm.
Sen är de viktigt att man tar sig tid till de basala sakerna som äta regelbundet, gå på toa och sova. För tar man hand om sig själv, blir man piggare och orkar ge mer av sig själv till andra.

Förstår att de är kämpigt, men som sagt man klarar mer än vad man tror!!!!

Stor kram och lycka till........