hur orkar man ?

Läste, har aldrig själv vart där, men kan tänka mig att det är riktigt jobbigt, inte hur jobbigt det är dock, det tror jag inte man kan förstå föränn man själv är där! ville bara ge dig en styrkekram! hoppas att ni får hem eran son snart! Och att medicinen hjälpt så han blir pigg och kry!

Har inte varit i samma situaion men vill bara skicka massa styrkekramar och hoppas att ni snart är hemma med er son...

tack för ditt svar

nä man måste vara med om det , det är ja nästan säker på för att man ska förstå

nu väntar vi bara på en tel signal och hoppas ber att dom säger han får komma hem
Annars vet ja inte hur ja kommer ta det

tack för dina rader

hoppas och ber nu att dom ringer med glada nyheter

På något konstigt sätt så orkar man bara....
Vi viste ju om att lilleman skulle komma tidigare, men inte hur tidigt. Tiden på Neo är ett enda suddigt minne just nu, men det börjar klarna. Det är så mycket som händer och så många nya saker att berabeta + att man ska oroa sig för sitt lilla mirakel så för mig kom alla kännslor efteråt. Jag kunde börja bearbeta det som hänt när vi fick komma hem och fungera som en riktig familj. Max är idag 7 månader och jag kan fortfarande komma på nya saker som inträffade under tiden på neo som jag förträngt....det får ta sin tid att berabeta det helt enkelt.

Vi fick oxå höra flera gånger att snart får ni åka hem...men det föll alltid igenom. Så tillslut vågade jag inte tro på det längre och plötsligt så var det dags att åka. Då kändes det läskigt men så otroligt skönt. Du ska se att ni kommer att få komma hem snart...tänk som så att de vill verkligen vara säkra på att er lille pojk är helt frisk och kry innan de släpper hem er.

Många kramar

ja jag säger som mamma på vift. på något sätt hittar man styrkan att orka.
tiden på neo känns som en evighet. ovisheten och oron.
det känns som om man kommer dit och är barnvakt en stund åt sitt barn.
min son föddes i v 33 och vi stannade 3 veckor.
på något sätt gick det bra när vi var där. man såg alla små bebisar runt omkring en och tänkte vad har jag för rätt att vara ledsen. det finns ju dom som har det mycke värre.
små fågelungar som ligger där och kämpar.
men det är klart man har all rätt att vara ledsen.
vi har blivit lurade på första tiden med våra barn.
men jag måste tänka att det finns en anledning med allt.
och snabbare än man tror har man sitt lilla underverk hemma.
och bli inte rädd om du får ännu ett bakslag i lyckan över att han honom hemma.
min sorg kom och hoppade på mig flera veckor efteråt då hela händelsen gått in i huvudet.
tillåt dig att prata mycke om det som hänt.
om folk inte förstår (vilket dom har svårt att göra om dom inte upplevt samma sak) så finns allt vi här och på liberosidan.
du är inte ensam med att gå igenom det här.
och jag finns här om du vill prata.

min son är idag 16 månader och det är fullt ös-medvetslös på dagarna och jag väntar nr 2 i sep.

Jag känner mej igen mej exakt i det du skriver. Jag bröt ihop ett antal gånger under min 1 månads vistelse där. Jag sov ju på sjukhuset hela tiden. Vissa dagar va jag hemma en sväng.
Varje kväll innan jag skulle sova grät jag.. Saknade allt hemm då. Speciellt min sambo.. Varje dag när han åkte hem grät jag. Det var fruktansvärt jobbigt.. Men vad gör man inte för sina barn?

Håll ut, snart kan ni mysa och lära känna varandra hemma som en hel familj!

Hoppas ni får något besked snart! Jag kmmer ihåg att jag längtade som men tyckte också att det var skrämmande, hur skall vi kunna ta hand om henne själva!

Är det tal om hemsjukvård eller direkt utskrivning?

glädjen att ha barn som lever! så länge man är på sjukhuset så lever barnet å glädjen över det är väll större än allt annat???

dessutom när det var som värst så tänkte jag på alla som har de så ohyggligt mycket värre.. då skall man faktiskt inte gnälla så förbannat mycket om småsaker!!!! försök att vända nått iallafall till mer positivt! å njut av de som finns att njuta!

(vi var 5 månader på sjukhuset å visst ville man känna så men som sagt de finns alltid de som har det värre)

Vi var 8 veckor på neo (första barnet) och för att överleva utan att bli knäpp så några dagar efter att lillen fötts, så valde jag att vända på steken och se det som något positivt. Att jag hade proffs runt mig som kunde visa hur man bytte blöjor, hur man badade, hur man klädde på och allt sånt där nyttigt man behöver kunna när man får barn. Och jag fick lära mig allt i min egen takt, inte som om jag hade kommit hem efter två dagar och förväntats kunna rubbet direkt.
Sen var alla stunder jag fick sitta hud mot hud med Mikael rena mirakelkuren mot all oro.