Elsa73 skrev 2008-03-19 15:25:34 följande:
Jag undrar om det finns några här som liksom jag vet till 100% att ni inte kan få biologiska barn själv men ännu inte "ordnat det på annat vis"? I så fall, hur känner och fundrar ni kring den egna förmågan, adoption, resa utomlands för surrogat, leva utan barn osv. osv. osv.?Skulle bli jätteglad om någon hörde av sig!TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-03-19 23:46Går givetvis bra att inboxa mig.
För något år sedan hade jag förlikat mig med tanken att min kropp och barnaalstrande inte går hand i hand. I det läget hade jag inga som helst planer på annat än barnlöshet. Efter att ha träffat en man som verkligen ville försöka ändå med naturligt, IVF och slutligen adoption om inget annat funkade så har allt blivit mycket jobbigare.
Vår relation har kommit i slagläge, vi har inte lyckats med någonting av det vi hoppats på och kommer inte heller adoptera utan jag får istället återigen försöka förlika mig med tanken att jag förblir barnlös och det är inte enkelt.
Trots hopplösheten är det iallafall så i mitt fall att man någonstans inom sig hoppas på ett mirakel från gud som aldrig kommer och varenda gång jag kommer till den delen av månaden blir det mer och mer påtagligt att någon ryckt undan mattan för mig.
Blir min framtid tillsammans med mannen jag har iag innebär det för mig att leka styvmorsa åt hans enda barn.
Just nu vill jag inte umgås med hans barn överhuvudtaget då det bara påminner om min egen oförmåga att skaffa barn och att jag för evigt på något vis är dömd att leva i andra hand. Iallafall så länge jag lever med någon som redan har barn. För tillfället kan jag ärligt skriva under på att jag inte mår särskilt bra.
