Så rädd

Det är inte konstigt du oroar dig,det gör alla mammor oavsett förutsättningarna de ha för sitt barn. Hör till. Särskilt om du nu haft MA och fött för tidigt väcks ju tankarna om att livet inte alls är självklart.

Du har ju tagit tag i probelmet och ska prata med en psykolog och får hjälp hantera känslorna (som ju faktsikt är rätt normala-alla har oro under graviditeten och sedan för sin bebis). Undrar varför du inte redan på BB blev erbjuden psykologkontakt? Det brukar alla mödrar med för tidigt födda barn bli.

lycka till. du ska se det kommer gå bra allting och att du landar och kan njuta av din bebis.

Hej förstår dig även om vi alla är olika jag hade också ett MA i v 16 och blev sen ej gravid på över ett år ..När jag fick reda på att vi skulle ha barn var det tvillingar!! Var rädd hela graviditeten sen föddes de i v 33+6 det var en del komplikationer men nu mår de topen och är 4 månader!! Men ett råd prata med någon.. tror det i bland är lättare med nån utomstående för väner ochså tyker man skall vaa glad och visst det ÄR man men oron finns där och det känner väl alla men DU är ensam om dina känslor!!

Hur mår flickan? Ska ni vara länge på sjukhuset vad ni vet? Lycka till neotiden är också jobbig men de är så duktiga!! kram på dig

Hej!
Hade också ett MA och blev gravid direkt efter. Var skitnojig hela graviditeten. Födde min dotter i v. 32+0. Till råga på allt blev min sambo inlagd på sjukhus när vår dotter var 3 dagar...Jag sa till direkt att jag behövde få kontakt med avdelningens kurator, och hade sen kontakt med henne hela sjukhusvistelsen. Min sambo, som som tur var blev utskriven snabbt, var med i samtalen. Min sambo är min totala motsats och vet inte vad oro betyder, han måste ha missat den genen.. Då var det rätt skönt att få berätta hur jag tänkte och kände och vice versa, med stöd av kuratorn som kunde guida oss lite.

Det som nästan var lite konstigt, för jag oroar mig som sagt för allt, var att jag inte var orolig för min dotter. Kan inte säga hur det gick till, men hon har mått bra hela tiden och inga komplikationer tillstötte.

Idag är hon 13 månader med massor av spring i benen.
Och jag har kommit i mina normala banor och oroar mig för minsta förkylning

Hoppas att du får kontakt med en bra psykolog, som kan hjälpa dig att bearbeta det du känner. Hur mår din dotter?

Jag förstår hur du känner och du är inte ensam om att känna rädsla. Mina tvillingar föddes också i v 34+3 och det var en väldigt komlicerad förlossning. Det var helt dödstyst i förlossningsrummet när barnen kom, trots att det kryllade av personal. Jag fick aldrig se barnen riktigt, utan personalen sprang ut direkt med dem. Ena barnet mådde inte så bra och det andra barnet var tillväxthämmat så barnen blev lagda i kuvös och flyttade till neo.

Jag var helt förstörd av oro och det tog flera dagar innan jag insåg att mina barn hade överlevt och att de inte heller skulle få några bestående men. Varje gång övervakslarmen tjöt fick jag ångest och till sist ville jag knappt ta upp mina barn eftersom det blev så jobbigt att ha dem för nära ifall något skulle hända.

Eftersom tvillingarna var friska och utvecklades bra så började personalen försöka övertala oss till att vi kunde åka hem tidigare med hemsjukvård, vilket jag nästan fasade för mest av allt. Hur skulle vi kunna klara av att ta hand om barnen, tänk om något hände?! Men vi blev hemskickade med bebisar, larm och en kurs i lungräddning och jag var livrädd. Men väl hemma började lite av oron försvinna. Sakta men säkert började jag förstå att vi nog skulle klara av att ta hand om barnen och att de kanske inte skulle dö trots allt.

Så här i efterhand så inser jag ju att jag borde ha pratat med någon och jag tycker du gör helt rätt som försöker träffa en psykolog. Min oro gick över till sist, men det tog nog upp till ett halvår innan jag blev helt återställd. Visst kan jag fortfarande oroa mig över att mina barn ska göra illa sig och bli sjuka men den här oron känns helt hanterbar.

Det kommer att ordna sig för dig med. Låt det ta sin tid och lycka till med allt!

Det är speciellt att få för tidigt. Ingenting går som man har tänkt. Tror dom att din bebis har fått några men? Efter vecka 27 är läkarna rätt lugna, de flesta barn klarar sig bra efter det och du har ju god marginal. Jag vet dock hur psykiskt påfrestande det är. Min bebis föddes i vecka 31+2 och låg på neo i 3 veckor, nu är han 4½ månad och väger 7kg.

Det är tillåtet att må dåligt..
Vår son fick de med kejsarsnitt ta ut i v 27.. ingenting blev som man tänkt sig.. Hade ju redan i mitt bagage en dotter som kom med akutsnitt i v32 pga moderkakslosssning.. då var de 7v på sjukhus nu var de 12 v med operationer o infektioner..

Men idag är vi hemma.. han är 8 mån o väger 4900g o är 63.5 lång
En bra uppgång om man ser från 890g o 35.5cm..
Men ännu är det långt kvar o han kämpar ännu med vikten o maten..
Svårt o gå upp o få allt o räcka till när hälften av maten kommer upp igen..

Men vi har honom hos oss..

Man får lägga undan alla förväntingar man hade o vara glad över de man har..

Kan utan att ljuga säga att ja mådde skit över allt detta innan nu har de blivit mycket bättre..

Var jätte deppig o hade alla möjliga konstiga tankar o känslor..
Men de gick över med tiden, pratade mycket med min sambo o läkarna i uppsala o personalen var underbar..

Under mesta av denna tid var min dotter hos pappa sin,
Det var jättejobbigt att inte kunna vara på två ställen,
men hon hade de bra hos pappa, ja åkte hem o var med henne en v då o då.. men de kändes med fel..

Men man får inte klandra sig själv.. känslor finns man får ta en sak i taget..

Idag mår ja nästintill som vanligt, visst blir deppig även nu.. men då tänker ja på hur lyckliga vi är som har lillen..
Att allt gick så bra att vi har honom hos oss.. för de var nära.. ja ni kan ju tänka er - vill inte ens skriva de..

Bara se honom le gör mig så varm innonbords

Tack för allt stöd! Behöver MER!!!

Nu har vi varit hemma imorgon en vecka. Och jag börjar vänjamig mer och mer. Hon suger på bröstet vid nästan alla ammningstillfällen. Gladast blir jag när hon orkar suga en halvtimma i sträck, då känns det som om hon är ganska stark.

Har fått tid till en psykolog på Onsdag ska bli väldigt skönt. Går fram till hennes säng ofta. Trots aningslarmet, kan inte hålla mig.

Förstår inte hur man med en gång kan älska denna lilla mer än något annat.

Hej Madeleine!!

Vad härligt att höra ni har kommit hem och att det verkar fungera bra!! Kan förstå du kollar till henne trots larmet!! Också topen du fått tid för dig själv så du får ett proffs att prata med

Nä det är otroligt att de där små helt plötsligt upptar hela ens känlsoliv och allt. vet när vi skulle på permis utan barnen för att hämta kläder o hanndla en vecka efter förlossningen så skumt att lämna barnen på sjukhuset och köra hem.. Mådde kasst tills vi var hos dem igen!!
Härligt att det fungerar med amnigen också du ska se att det kommer kännas bättre!! Oroa sig kommer vi nog alltid göra. Man inser helt enkelt hur bräckligt livet är när man fått sig några smällar!

Kram på dig och hopas verkligen du får hjälp med dig själv också!!

Madeleine, om det är nån tröst så låter det helt normalt att må som du mår! Och det går över! *kram*

Tina m tre premisar och en heffaklump i vecka 41...