ENDAST för oss som valt/vill ha kejsarsnitt som förlossningsmetod.

Jag trodde också att det skulle vara bombsäkert för mig att få ks beviljat (också medicinska skäl), men jag träffade på rötägg på vägen som upplyste mig om att "man föder barn med livmodern", så andra kroppsliga problem var liksom inga hinder.

Menar absolut inte att vara nedslående, men var alltid beredd på att det inte kanske blir så enkelt som du tror. Var förberedd och påläst redan från första mötet - det är mitt tips till dig.

Jag fick mitt ks beviljat senare när jag träffade en annan läkare.

Jag är förstagångsföderska, så jag vet inget om tiden efteråt. Men jag är absolut inte rädd eller orolig inför ks. Jag känner mig oerhört trygg och tillfreds med det.

Snart3barnsmamma:

Stå på dig, det är mitt enda råd till dig.
Jag förstår dig att det är lätt att ge upp, om ett par dagar är det nytt "jävlaranamma" i dig och du orkar ta nya tag.
Din otrygghet just nu är förödande för dig och så kan du inte fortsätta ha det.
Jag fick inte mitt ja förrän sent i graviditeten och det önskar jag av hela mitt hjärta att du slipper, oron tär på en.

Jag tror på dig, du kommer orka! Det kommer att ordna sig vad tiden lider.

Jag pratade inte heller med någon spec-bm innan. Det var bara läkarkontakt.
Lycka till!

Nu är jag tillbaka i tråden, med en liten dotter i famnen .

Jag hade ett beviljat snitt (medicinska skäl) i onsdags förra veckan och det var en FANTASTISK upplevelse. Jag har aldrig fött vaginalt, men det är såhär i efterhand inget jag någonsin kommer att sakna - den upplevelsen jag har varit med om var också fantastisk på alla sätt och vis.
Stämningen i op-salen vid ett planerat snitt är glad och lättsam.

Allting gick jättebra och jag var snabbt på benen efteråt och så jobbigt att resa sig och gå var det inte. Att sätta kateter innan bedövning är ingenting, det kändes knappt. Ryggmärgsbedövningen är inte heller något att oroa eller stressa upp sig för.
Som ni märker, jag är alltigenom nöjd.

Idag, fem dagar efter snittet, har de dragit skyddstejpen och såret kollades (jag fick kolla med en spegel). Allt är redan fint läkt och någon skyddande kirurgtejp behövs inte längre.

Lycka till mer era planerade snitt och Lycka till alla ni som fortfarande kämpar för ett. Jag citerar bm som jag träffade vid inskrivningen, en bm som blev alldeles förfärad när hon hörde hur jag hade fått kämpa för mitt (vilket varken hon eller någon på avdelningen kunde förstå). Hon sa "enligt Svea rikes lag kan ingen tvingas att föda vaginalt mot sin vilja, jo - bara om det finns medicinska hinder för att klara ett ks".
Mig veterligen har vi samma lagbok i hela Sverige. Så STÅ PÅ er!

mvc där jag gick hade en ks-video till utlåning. Jag såg den inte, så jag vet dessvärre inget om den.

Det var exakt vad barnmorskan vi träffade vid inskrivningen för snittet sa till oss. Ingen kan nekas ett snitt, såvida det inte föreligger medicinska skäl att neka.

För att lägga mig i "läkardebatten".
Den trevlige narkosläkaren som tog hand om mig under mitt snitt berättade att hans hustru hade fött med KS (ett par veckor sedan). Hon hade, enligt honom, inga medicinska skäl till det. Han berättade för mig hur fantastisk födsel det hade varit, och de skulle utan att tveka välja detta förlossningssätt även nästa gång.  

Jag tror att det är svårt att uttrycka sig generellt huruvida läkare är mer eller mindre för operationer. Och isåfall; vilken typ av operationer talar undersökningen i DN om? Antagligen inte KS specifikt, eller hur.

åh, vad mysigt Stockholmsdjälvlar! Idag är det tre veckor sedan vår dotter föddes med snitt och jag blir allt lite "avis" på dig som har det framför dig.
Jag går igenom händelseförloppet gång på gång i huvudet och det är lika fantastiskt varje gång. Jag hoppas att du får precis lika positiva erfarenheter som jag hade och att du snabbt kommer på benen efteråt.
Kommer att tänka på dig imorgon! Ser fram emot att höra din berättelse sedan.

Jag låg på uppvaket en och en halv timme, men bedövningen hade släppt långt tidigare än så. Redan när jag rullades in på uppvaket, dvs direkt efter operationen, kunde jag röra på tårna och ganska snabbt kunde jag böja mitt ena ben (det andra släpade efter lite mera).

Det bekom mig inte det minsta när de lade bedövningen, kändes inte alls mycket. Det enda som var jobbigt var att kura ihop sig - magen var i vägen =)

grattis till bäbisen och till lyckat snitt; visst var det mäktigt!!?

Jag tycker att du ska sätta ner foten och markera tydligt att du tänker I-N-T-E föda vaginalt. Nu har du lyssnat på aurora-bm's osv och du har inte blivit ett dugg tryggare. Markera det tydligt. Säg att du inte fått njuta av din graviditet pga tärande oro (det kan vi i tråden bevittna).
Du är insatt med riskerna som ett ks innebär, men att det känns som det enda sättet för dig.
Upprepa gång på gång att du tänker INTE. De kan inte tvinga dig föda vaginalt, även om det verkar så just nu.

Varmt lycka till imorgon!

Jag vet så väl hur du känner, jag betedde mig som du fram till den siste läkaren jag träffade då jag "bara" sa; jag fixar det inte. Det fanns inte utrymme till mer diskussion från min sida. Min make var med mig också och underströk de medicinska skälen för att jag inte skulle klara en vanlig förlossning.

Du verkar vara den lyssnande, medgörliga och förstående personen. Egenskaper som är väldigt fina och bra, så länge det inte handlar om att du ska ställa krav.
Du måste lägga fram och vara tydlig på den punkten att du vill ha snitt och har era samtal inte kommit till den punkten så backa bandet och säg att du känner dig oförstådd och att du oftast inte kommer på det förrän du är i hemmets lugna vrå. Erkänn också det du skriver här, att du bara lyssnar och känner dig övertalad.

Du har skrivit så mycket om dina känslor och tankar i den här tråden, anteckna allt det och ha med dig.
Jag hade en "fusklapp" i fickan när jag gick till den siste läkaren (han som beviljade), på den lappen hade jag skrivit ner vad jag verkligen ville ha sagt. Jag behövde inte använda den, men den var trygg att ha med sig.

De var 12 pers i salen under mitt snitt.
Jag läste någonstans att en vanlig förlossning kostar ca 25000, ett ks 40000 och en förlossning med komplikationer 60000. Ta siffrorna med en nypa salt, för jag vet som sagt inte källan till uppgifterna.

Jag födde på ett av Sveriges universitetssjukhus, dvs ett av de större. Jag tror inte att storleken på stad har betydelse för om man får snitt beviljat eller inte. Jag själv fick inte beviljat förrän i v32.

Jag blev sydd med självupplösande stygn. De sa till mig att de sällan använder agraffer och inte om man är normalbyggd (sedan skrattade bm och tog tag i sina "kärleksvolanger" och sa "ja, till mig hade de använt agraffer").

Jag vet en som snittats i Hbg och fått den (efter att ha begärt det) fått den insatt efteråt. Själv snittades jag på ett annat sjukhus i Skåne och fick den insatt innan.
Helt ärligt; att sätta katetern är inget som kändes något nämnvärt. Det sved lite lite grann precis efteråt, men släppte snabbt.
Jag förstår inte heller vad vissa menar med att det är en näst intill förnedrande situation och mycket utlämnande situation när den sätts innan. Vad är skillnaden innan och efter bedövningen?
Jag tror att rädslan för att sätta katetern är överdriven och upphaussad - till stor del utan anledning. Givetvis finns de undantag.

Hur det går till?
Jag fick en bedövande salva först. Sjuksköterskan berättade varje steg, lugnt och behagligt.
Jag hjälpte till vid införandet av "slangen" genom att dra ett djupt andetag. Så snabbt kom den på plats. SLutligen sprutade hon in några ml vätska så att slangen "ballongfylldes" för att inte kunna glida ut.

Denna vätska tömdes ut innan katetern skulle dras ut. Genom ett nytt djupt andetag avlägsnades den.

Måhända är jag extremt smärttålig, jag vill ändå lugna er som inte varit med om det att det är inte en bråkdel så obehagligt som man kanske lätt föreställer sig.