Katastrof=(

Jag lider så med dig TS...
Sitter i samma situation som du. Killen är inte redo, men jag vill så innerligt behålla.
Dock är vi några år äldre än er + att jag har ett barn redan.

Många tycker att man självklart ska lyssna på killen, andra tycker att man bara ska lyssna på sig själv.
Men valet är inte lätt när man inte är överens och när man inte sitter/aldrig suttit i samma sits själv!

Jag har vetat en vecka att jag är gravid nu och har verkligen önskat och hoppats att killen ska känna att han vill, men han verkar ha bestämt sig

Själv har jag tappat gnistan till allt och vet inte hur jag ska gå vidare i det här och hur jag ens skulle kunna ta bort något som jag så länge drömt om

Finns här om du vill bolla tankar och prata lite.
Sköt om dig nu

Anonym (mamma3)
Jo det är väl så att dom får panik, vet ju hur det var med mitt barns far från början, men han börja väl inse efter ultraljudet då att han ändrat sig lite. Dock va han ganska kall mot mig, men jag vaknade ofta på nätterna av att han låg och prata med bebisen i magen

Så jag vet ju att det går, men även finns rädslan där över att han kan ju välja att lämna mig och mitt nuvarande barn och då står jag där gravid och ensam

Usch valet är inte lätt. Tänk om någon annan kunde välja åt en nu och säga att det här är verkligen rätt istället för att behöva må dåligt

Drömmer ju och hoppas än att han ska ändra sig, men kanske förjäves

Tänker på dig TS och hoppas det ska lösa sig för dig/er...
Min sambo har ringt för abort tid så jag ska dit nästa vecka.
Han ska följa med så jag hoppas innerligt att han kommer at ändra sig när han får se den på VUL.

Annars får vi ta det därifrån. *suck*

Kan du inte ringa någon kurator eller liknande och bolla lite tankar med? De kanske kan hjälpa dig i ditt beslut

Kram på dig!

Vet hur jobbigt du har det TS.
Kan berätta hur de går för oss (jag skrev tidigare i tråden)

Jag och sambon kan knappt prata alls, eller rättare sagt han har väldigt svårt att prata om vad han tycker och tänker. Frågar man något är det bara -Jag är inte redo för att bli pappa än.

Han fick ringa och boka tid för abort för jag vägra eftersom jag inte vill. När vi kom på första mötet fick jag göra VUL och prata lite om hur jag kände. Jag bröt såklart ihop och min sambo sa nästan ingenting tyvärr
Han gjorde mig så fruktansvärt besviken därinne. Kändes inte som jag hade något stöd alls.
Sen iaf sa våran läkare att jag var tvungen att prata med en kurator först eftersom jag ej vill göra abort.

Idag var vi där (Sambon följde faktiskt - kan knappt tro det själv)
Hon frågade en massa om hur vi kände, vad vi hade tänkt osv. Han sa inte så mycket idag heller, men något mer än vad han brukar göra. Jag berättade där också att jag absolut inte vill utan känner mig illa tvungen pga att han inte är "redo".
Då sa hon att OM man går igenom en abort ska man tänka en gång extra för att sedan inte lägga hela skulden på killen för att ett förhållande ska kunna fungera efter, då det är vårat beslut att svälja tabletten/skrapas.
MEN hon sa också att sambon kan inte välja i det här läget utan beslutet är helt upp till mig. Han kan bli far mot sin vilja, men kan även börja älska det som finns i mig när han väl förstår. Det kan ingen säga nu.
Sen om jag ska behålla får jag också räkna med att KANSKE bli själv med den lille (+ då min son jag har nu) så det ska man också ha i tankebanorna när man funderar och bollar alla tankar.

Själv har jag tid för att börja aborten på torsdag, men så långt vågar jag inte tänka då mitt beslut inte är taget. Mitt hjärta skriker nej, men huvudet något annat som tyvärr har öron och kan lyssna på sambon

Lycka till i ditt "val" nu!!

Till anonym ovan:

Jo jag vet det var väl lite så med min sons far när jag väntade honom, men såhär bra (om man räknar bort nu) har jag inte mått som jag gör här dit vi flyttat och killen är ju (i vanliga fall) helt underbar.

Mitt beslut är inte taget, men jag vet att det måste göras ikväll. Det lutar åt att behålla, men är inte säker till 100%.

Nej kuratorn tyckte inte vi kom längre där utan vi var tvungna att sätta oss i lugn o ro och prata här hemma.
Men de går ej nu för vi jobbar motsatt skift denna veckan och ingen av oss kan ta ledigt då vi börjat nya jobb. Låter konstigt, men det är lite invecklat.

HEj TS...

Jag förstår dig precis hur du känner.. Det här valet är inte lätt. Ibland önskar man nästan att de kunde komma ett tacken från ovan eller en liten hint om hur de ska bli framöver så man "lättare" kunde välja.. Men det är ju bara ett önsketänkande.

Jag skulle ju varit inne i torsdags, men fick panik så jag for aldrig in. Pratade med sambon så himla många gånger i telefonen och båda bara grät.
Jag förklarade att jag inte kunde fara in och leva med att jag tagit den där tabletten som jag vet skadar fostret och att det då inte fanns någon återvändo..
Han blev så himla ledsen, en stund blev han arg.
Jag frågade om han ville att jag och sonen nu skulle flytta, och frågade även om han ville att jag skulle va borta när han kom hem från jobbet så han fick vara lite själv, men han böna och bad att jag iaf skulle vänta med att åka någonstans då han kommit hem från jobbet så vi fick prata lite..

Mycket känslor va det när han kom hem. vi grät o grät o grät. Han sa att han verkligen inte är redo för de här och att han vill så gärna att vi väntar eftersom vi ej varit ihop så länge.
Jag förklarade min historia om att jag inte kunde döda den, för ja känner att det är i mig den växer (hormonerna spökar o de känns ju väl att man är gravid) och att jag ändå längtar efter barn.

Då förklarade han att han ibland tänkt att jag bara var tillsammans med honom för att få ett barn till eftersom jag sagt de redan från början. Då fick jag förklara för honom att så är inte fallet, utan att jag vill så gärna leva med honom MEN jag skäms inte för att jag drömt om ett syskon länge till min son.

De slutade iaf med att han började pussa på mig o grät floder.. De ena ledde till de andra o vi hade sex. Gud vad jag saknat honom nära mig då vi knappt tagit i varann sen dagen vi fick reda på de..

På kvänne for jag iväg 6mil till mina föräldrar för att bolla lite tankar med min mor och han var iväg med en kompis för att tänka på annat, men även prata med honom..
Imorse ringde han driekt när han vakna och fråga hur det va och undrar när jag kommer hem..
Dock vet jag inte när ja ska åka då det är storm här just nu.

Vet fortfarande inte om jag gör en abort, men som de känns nu så behåller jag.

Har varit livrädd för att inte ha råd med två barn själv då jag har lån på över 150.000 pga bilar och dumheter.
Men både mina föräldrar och min syster och hennes familj ställer upp om det skulle gå åt helvete och plats har dom så vi blir inte utan tak över huvudet och är lika älskade hur mitt beslut ändå kommer att gå...

Såhär ser det ut för mig just nu TS. Hoppas att ni får en fin påsk trots allt som händer och sker.

kram på dig

Till Tusensköna: Tack för tummarna och tankarna. det värmer!

Det är så himla lätt och säga i förhand hur man skulle reagera och vad man skulle göra osv... TRÅKIGT nog. För när man faktiskt väl sitter där i den där sitsen som man så himla lätt skulle ta sig ur (som man tänkt innan) är det inte alls så lätt...

Jag blir både arg och besviken på endel som säger att om jag minsann skulle göra si och så, skulle det minsann bli si och så och bla bla bla efteråt osv..

ALLA får ha sina åsikter, men ibland tycker jag inte att man ska säga vissa saker som man faktiskt inte upplevt själv och kan bevisa att så är det... Man vet aldrig sin egen reaktion förrens det händer en själv. Man kan aldrig ens sätta sig in i en annan människas situation om man inte ens varit i närheten av liknande händelse oavsett vad det gäller.

Jag sa när jag vänta min son att jag ville INTE att mitt barn skulle bli rödhårigt eftersom det var de fulaste jag visste (jag är det själv och har inte haft de lätt) Jag skulle isf färga håret eller raka. Ja de låter dumt men så var det. Sen när min son kom till världen och han började få hår, så visst vart han rödhårig... Och hör o häpna! Han är den FINASTE kille jag vet och jag älskar honom över allt annat ÄVEN om han är rödhårig..

Nej usch o fy för fördommar. Tacka vet jag erfarenheter (även om dom kan göra väldigt ont i bland är dom väldigt lärorika) men det är dom vi lär oss av och kommer alltid att vara!

Hur går det för dig TS?!
Hoppas att du haft en bra påsk!

Va skönt att ni kommit en bit på väg iaf TS.

Hm, ja hur går det här. Dagarna går, men sambon och jag pratar inte ett dugg om det helt ärligt. Han är knappt hemma längre då han jobbar över en massa och gör andra saker tyvärr
Häromdagen frågade jag rätt ut om han ville att vi skulle flytta eftersom han inte verkar vilja vara med oss längre (mig och sonen) Men han vill inte att vi flyttar.

Jag har sagt att de känns som att jag kommer behålla den lille, men då säger han i princip inget förutom typ hmm, sen måste han ner i källaren eller dyligt. *suck*

NU har han iaf börjat krama mig lite. Och säga puss och hej då vilket är ett ENORMT framsteg mot förut då han bara mumla hej då och gick genom dörren eller la på luren om vi pratade i tele.

Nu frågar han hur jag mår och sådär då jag har vart helt igen svullen i halsen (som visade sig vara halsfluss när jag var inne på VC igår) och eftersom jag inte fått behålla nån mat eller vätska alls. Sen när ja säger att jag mår illa och ont i halsen säger han mest ok. Helst vill ju ja att han ska komma och hålla om mig då, men de får ta lite tid. Förstår att det inte är lätt för honom heller.

Blev iaf glad igår när jag var på VC att jag fick receptbelagda tabletter för mitt illamående då jag höll på och bli knäpp. Behöll ingen mat från lördagen tills igår em.

Jag har inte ringrt och bokat tid för inskrivning än även om jag vet att jag borde, men ja känner att jag vill ändå vänta tills sambon fått det att sjunka lite till. Det är ju mitt andra barn så jag vet ju lite hur de mesta går till...

Tusensköna: Tack för tankarna! Det värmer...
Jag har BF 1nov enligt VUL, men kommer att få planerat snitt då min förra förlossning var hemsk. Jag sprack så mycket att de på sjukhuset tyckte att det var bättre med snitt nästa barn för att det inte skulle bli likadant igen. Så det kommer ju bli att jag får i okt, men har inte riktigt kommit på vilket tråd jag ska gå med i än (dröjer nog lite till innan jag vågar gå ut med mitt nick dock)

Hoppas det går bra för er på måndag hos kuratorn TS! Och att killen kan få lite stöttning och få ur sig lite vad som trycker i honom!!

Ha de gott allihopa nu!

Tusensköna:

Min son märker inte av det så mycket tror jag. Inte vad det märks på honom. Jag gör allt i min makt för att han inte ska bli lidande. Han har ju inte gjort något fel i det här.
Sambon tar sonen och leker osv ändå. det är mig han tagit avstånd ifrån.

Igår lättade det lite dock när vi pratade. (men som vanligt inte så mycket om den lille) Eller ja. Han sa att han känner som han känner och att han inte kan hjälpa att han vill vänta något år minst till. Men ändå att det är jag som sitter med det slutgiltiga beslutet.

Fick inbjudan till mina kusiner i Danmark i mitten av april på konfirmation. Frågade om sambon ville åka och han ville gärna med. Dock samåker vi med mina föräldrar, men oj vad glad jag blev när han sa att han verkligen ville. Dock måste han höra med sin chef först om ledigt då dom har jobb upp över öronen nu, så det kanske skiter sig ändå.. Men viljan finns ändå och de ger mig hopp. Han tyckte det kunde vara skönt om vi kom bort även om det bara är tors-lörd.

Och igår sa han att han älska mig även om vi har det jobbigt och jag blev så rörd så jag börja gråta...

Ja livet är inte lätt alla gånger, men skam den som ger sig även om jag varit nära många gånger!!!