Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?
Ja, klart att de ska ha det tryggt och man måste försäkra sig om det, tycker bara att man måste tita närmare på människors livssituation är en diagnos.
Vad det gäller adhd och aspergers har jag en gedigen erfarenhet av det och vet att det finns många som är direkt olämpliga som föräldrar men långt och jag menar långt ifrån alla är olämpliga, tvärtom!
Det är en väsäntilg skillande mellan adhd som barn och vuxen adhd, du kan bara inte jämföra barn med dessa diagnoser som vuxna för har man många hinner komma en bra bit innan de kommer till vuxen ålder, så är det!Sen är det skillnad på diagnoserna som barn och vuxen med..Men jag är väldigt insatt i det med dessa problem och har rätt mkt kött på benen vad det gäller det och räknar det som okunnighet att säga som en del faktiskt gör ang detta forum om just de diagnoserna.Men det är ot, så det kan vi klart sluta diskutera.
Du får inte glömma, att dina barn i klassen ska inte skaffa barn som barn.
Sen är det en stor skillnad mellan adhd och aspergers, de som faktiskt lyckas bäst enl våra efarenheter är de som har adhd, men tendenser till asperges hållet...Tro det eller ej!
Däremot en renodlad aspergers,kan jag hålla med om att det kan bli svårt, men långt ifån omöjligt.
Tycker som sagt man ska titta mer in på hur vida det ser ut.
Manchester skrev 2008-02-23 12:41:00 följande:
Du har redan fått många bra svar, men jag svarar också. Jag har alltså fått barn på båda sätten. Jag har en dotter som tillbringade sina första 15 månader på ett barnhem där hon tvingades byta avdelning - och därmed vårdare - flera gånger. Som om inte det räckte låg hon på sjukhus i flera perioder och då var det förstås åter andra personer som tog hand om henne. Nu är hon vår dotter sedan nästan fyra år tillbaka. Hon har knutit an bra till oss föräldrar och vet att hon är älskad både av oss och av många andra. Ändå finns den där första tiden kvar i hennes bakgrund. Hon har svårt med separationer och är tydligt mammigare och pappigare än de flesta av sina jämnåriga. Rent intellektuellt vet hon att hon inte kommer att bli övergiven igen, men hennes känslominnen säger något annat och därför behöver hon oss lite mer än andra barn.Vår son är vårt biologiska barn. Han vet inget annat än att det alltid finns en varm famn att krypa upp i. Mamma och pappa kan visserligen försvinna ibland men de kommer alltid tillbaka. Det är närmast en naturlag för honom. Han är självklart också beroende av oss på många sätt, men inte mer än vad som är normalt för åldern.I och med detta är min son mycket bättre rustad för eventuella svårigheter i livet. Jag tror inte att min man och jag någonsin kommer att skiljas, men om vi skulle göra det är jag övertygad om att det vore lättare för min son än för min dotter. Om en av oss skulle bli sjuk eller på annat sätt bli ofömögen att fungera som förälder så är det samma sak. Min son har en större grundtrygghet och skulle klara det bättre än min dotter.Att det ställs högre krav på föräldrar som vill adoptera än på den som får biologiska barn är därmed inte så konstigt. Det handlar inte om att adopterade barn är mer värda, utan om att de ofta är lite skörare än barn som föds in i familjen. För mig är det jämförbart med att ett barn som sitter i rullstol har rätt till ett hem utan trösklar och med hiss snarare än trappor. Det beror inte heller på att man värderar barn olika, utan på att man försöker möta de särskilda behov ett barn kan ha.Angående aspergers och ADHD: Jag är lärare och har haft ett antal elever med dessa diagnoser. I och med att mina elever har klarat att gå i vanlig skola har det troligen inte rört sig om de svåraste formerna. Bland mina asperger-elever finns en som jag möjligen skulle kunna tänka mig i rollen som förälder. Det rör sig om en person som jag haft en viss kontakt med även efter att h'n lämnade skolan och blev vuxen. Tillsammans med en stabil och bra andra förälder tror jag att h'n skulle klara att ta hand om ett barn, men jag skulle inte rekommendera den personen som adoptivförälder. H'n har inte de extra resurser som kan krävas. Av mina elever med ADHD tror jag att de allra flesta skulle klara att vara föräldrar till ett biologiskt barn och någon skulle nog också kunna bli en bra adoptivförälder. Jag håller med Sally om att det finns utrymme för sådana individuella bedömningar när det gäller ADHD, men knappast när det gäller aspergers.
