Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Mycket bra skrivet!

Återigen Carmen: Du skriver: Att tycka männsiskor med dessa diagnoser tex inte ska ha adoptivbarn eller barn är för mig ett träigt och okunnigt tänkande.Sen finns det ju grader av allt.Tack för ett nyanserat inlägg!

Du envisas med att tycka att det gäller ALLA barn, även adoptivbarn, du säger samtidigt att du förstår?! Det ÄR skillnad på att få biologiska barn som inte varit med av den typen av separationer som adopterade varit med om och därför ställs det krav när det gäller att få medgivande för att få adoptera! Adoption handlar ENBART om barns rätt till föräldrar, inte föräldrars rätt till barn!

Jo, det är faktiskt så att flera blir nekade att ens komma dit och påbörja en utredning, det räcker alltså med att de ser den överviktiga och nekas utan att känna till denna person. Men du hakar upp dig på att man ska ha ett fläckfritt förflutet, det har INGEN kan jag påstå av de som blir godkända för adoption. Tro mig, jag vet! Man gör många individuella förfrågningar i rättsliga rådet som tar det slutgiltiga beslutet om man får adoptera, även om utredaren är tveksam, just för att se om ev sjukdomar/diagnoser, livssituationer etc. De flesta människor har gått igenom jobbig period i livet, varit sjuk själv eller haft närstående som dött och man kanske har gått igenom en kris iom det och kanske varit långtidssjukskriven av olika anledningar, haft cancer tidigare, anorexia, har en ekonomi som varit urusel men den har blivit bättre, gått igenom skilsmässa, förlorat barn, gått igenom många missfall som gjort att man mått dåligt, varit utbränd osv, osv, jag tror ingen av de som har adopterat levt ett problemfritt liv helt igenom, snarare tvärtom. Det är trots allt rätt ovanligt att man faktiskt får avslag men kriterierna och reglerna har hårdnat de senare åren. Så att de som blir godkända för att få adoptera är långt ifrån problemfria, vad du fått det ifrån att vi adoptanter är supermänniskor vet jag inte men det är långt ifrån sant.

Nej, själva utredningen är ju klar, man går igenom om det hänt något särskilt sedan man fick det första medgivandet, te x att man flyttat, bytt jobb, att man fortfarande är frisk och att man en stabil ekonomi som tidigare etc. Sedan går det upp i nämnden igen och man får då förlängt medgivande. De flesta får idag ansöka om förnyat medgivande då det tar flera år i de flesta fall att få hem sitt barn innan första medgivandet gått ut.

Alltså, du har i flera inlägg uttryckt dig som att ni som adopterar har en fläckfri bakgrund etc, vilket jag syftade på i det jag skrev, men jag har väl missuppfattat dig i vad du menar med fläckfri bakgrund då....

Jag står fast vid att jag tycker det är bra att vissa diagnoser anses vara för riskabla ja. Av skälen i alla inlägg som jag skrivit tidigare och även andra som uttalaat sig kring just Asperberger särskilt. Tex om man lider av MS så är det ju olika hur illa man är drabbad av sjukdomen men den blir man väl inte bättre i heller så tyvärr så är det ju vissa sjukdomar som man säger nej till direkt, och jag förstår att om man lider av någon av dessa sjukdomar och inte får chansen att bli utredda och godkända så känns det orättvist. Men återigen, man utgår ENDAST ifrån barnets rätt till friska föräldrar, inte föräldrars rätt att få barn. Och DET är det rätta.

Det är fruktansvärt jobbigt att vänta, när vi började adoptionsprocessen -04 var väntetiden från det man skickade sin ansökan och medgivande till Vietnam som vi adopterade ifrån till slut tills det att man var hemma med barnet ett år. Vi skickade vår ansökan i maj-05 och kom hem med sonen i nov -07. Det började bli långa köer precis när vi började vår process, och nu är det ännu längre väntan. Anledningen till att vi fick barnbeskedet om sonen när vi fick var för att han var ett sk SN-barn, ett barn med särskilda behov, och han var inte i den vanliga "kön" så att säga pga SN. Hade vi stått i den vanliga kön för Vietnam hade vi inte kunnat få barnbesked förrän i april-08 ungefär så det gick snabbt när vi väl fick skicka vår ansökan till Vietnam. Till Kina är det idag också väldigt långa köer, likaså Colombia. Det är långa väntetider för de flesta länderna här i Sverige för vissa länder, Vietnam tillhör dessa länder medan till Kina så kan man skicka ansökan omgående men sedan är det flera års väntan i Kina innan man får sitt barnbesked. Så det är väldigt olika. Vanligaste landet har varit Kina tidigare då det var ett "snabbt" land. Nu är det inte så längre och de har också ställt hårdare och fler krav på adoptivföräldrarna så många faller bort pga det. Det är inte många som uppfyller alla länders krav utan för många är man hänvisad till endast ett fåtal länder och det gör att till de länder som inte har så många eller hårda krav hur man nu ser på det så blir det också långa köer eftersom det är väldigt många som vill adoptera.

Ok, vi lämnar detta nu, känns meningslöst att komma någonstans, här faktiskt.

ja, det är ju så även med de som föder barn, att det inte alls blev som man tänkt sig. Det kan hända oavsett menar jag. Det tar ju tid att lära känna sitt barn i magen precis som det tar en stund att lära känna sitt adoptivbarn Att bli förälder till vår son som vi adopterade var en enorm upplevelse, vi knöt an väldigt fort men det är klart att jag älskar honom mer nu när vi haft varandra ett tag. Han kände ju inte oss heller och första dygnet var det lite avvaktande, han visste ju inte vilka vi var men förtroendet kom väldigt fort från båda håll så att säga och nu är han så lycklig över sin mamma och pappa och vi att just han blev vårt barn

hahaha, kan bara skriva under det, fast när det gäller VÅR son

bra skrivet

Man måste ju först få godkännande att få lov att adoptera över huvudtaget, det vi diskuterade tidigare och sedan har länderna sina krav, te x så ska homosexuella par få lov att prövas på samma sätt som heterosexuella par i Sverige men det finns inga länder idag som godkänner att homosexuella adopterar. Så visst kan det krocka, att myndigheterna i Sverige anser att man är lämpad utifrån våra mått mätt men så finns det inga länder som accepterar det. Tex så har Korea krav på BMI 29, att man ska ha varit gifta i flera år, och de har krav på minst 11 års studier (det har de ju flesta i Sverige). Det är många andra länder också som har BMI-krav 29, Kina har krav på BMI 40 tror jag. VIetnam som vi adopterade ifrån har i dagsläget inga direkta krav mer än att man ska vara gifta, även ensamstående får adoptera (Kina accepterar inte ensamstående längre) och Vietnam godkänner i princip alla typer av sjukdomar som Sverige accepterat och gett medgivande till men de kommer att skärpa sina krav även i Vietnam längre fram. Som det ser ut nu så är det fler adoptivföräldrar än barn som är tillgängliga för adoption, detta är en anledning till de långa köerna....

Ja, det är ju så individuellt när man bestämmer sig för adoption och om man då har provat "allt" innan beslutet att adoptera för att få biologiska barn, vissa kämpar på med egna försök i sängkammaren länge och sedan försöker få barn genom IVF eller andra medicinska hjälpmedel innan de bestämmer sig för att adoption är ett bra sätt att bli föräldrar på men jag brukar säga att oavsett hur mycket/lite man försökt för att få biologiska barn innan man beslutar sig för att man vill bli förälder genom adoption så när man väl tagit beslutet, och skickat papper till ett land så är det ju just genom adoption som man vill bli en familj på, och då är det ju inte ett sistahandsval längre utan då är det ju barnet långt borta man längtar och trånar efter

Det är ju det här vi pratat om i denna tråden HELA TIDEN!

ADOPTION HANDLAR ENBART OM BARNS RÄTT TILL FÖRÄLDRAR, INTE FÖRÄLDRARS RÄTT TILL BARN!

Precis som Cerdrica skriver, det spelar ingen roll vad Sverige säger, det är ländernas krav som i slutänden ställer krav på adoptivföräldrarna! Vad vi tycker och tänker är liksom inte relevant! Och jag hade heller inte om jag fått välja, valt att adoptera bort mitt barn till någon som har ett brottsligt förflutet, eller som haft problem med alkohol, lider av en sjukdom som kan innebära att det kan bli problem med att förstå barnets behov och känna empati för barnet, no way!

Fast det är långt ifrån alla som känner så, vill bara påpeka att man BETALAR inte bara och får ett barn, man betalar INTE för barnet! Det är ju svårt att uttala sig om om man inte upplevt det om det är samma sak eller inte.....

PRECIS! Och jag anser att det är viktigt att klargöra klara fel som te x i Herr Johanssons inlägg ovan: Det kan inte vara samma sak att bara betala och få ett slumpvist barn tilldelat sig.

Det är FELAKTIGT! Man köper inte barn när man adopterar! Och om du är här för att få veta mer om adoption vill du väl ha korrekt information eller?! Jag tycker det är helt ok och jag förstår att adoption inte är rätt för alla, hallå, IVF var inget för oss!!!! och jag har nära vänner som kämpar på med IVF och jag stöttar dem till 100%. Så jag kommer självklart liksom Cerdrica att fortsätta och berätta hur en adoption faktiskt går till för att de "förstå sig påare" som uttrycker sina "sanningar" kring vad en adoption innebär inte ska få ge ut felaktig information. För jag vill inte att min son ska komma hem från dagis/skolan och säga att folk säger att ni köpt mig, för det är FEL!

Självklart skriver de att man är homosexuell om man är det! Det är liksom en ganska viktig del av vem man är. Utredaren kan inte neka någon att göra en hemutredning men det finns inga länder som accepterar att man är homosexuell. Det är svårt över huvudtaget för ensamstående idag att adoptera, svårare än det var tidigare, från Vietnam kommer det att gå att adoptera som ensamstående även efter de nya ändringarna som kommer längre fram men det är lååååång kö.

Nej, man blir inte godkänd om man bara adopterar ett barn för att man vill rädda världen! Det är fakta!

I ditt inlägg överst som jag markerat skriver du ju just det, att man vill HJÄLPA ett barn, man adopterar inte för att hjälpa ett barn, om det är ens motiv till att man vill adoptera så blir man inte godkänd.

PRecis som cerdrica skriver så handlar det om att inte känna tacksamhetsskuld för att man blivit adopterad. Som jag ser det och många med mig så är det enbart en BONUS att det barn man adopterar (av anledningen att man vill ha barn och inget annat) antagligen får det bättre i sitt nya hem och nya familj än om barnet fått vara föräldralöst i födelselandet. Vi kände väl att när vi fick veta att det KAN bli svårt att få biologiska barn på egen hand utan medicinsk hjälp så avstod vi från IVF för att vi inte tyckte det var viktigt att föda, vara gravid och föra gener vidare osv utan varför gå så hårt inför att göra nya barn när det går att adoptera ett barn som redan finns och som behöver föräldrar. Så såg mina föräldrar på adoption och vi har väl samma tänk men det viktigaste är att man adopterar av EGOISTISKA skäl, att man helt enkelt vill bli en familj och att man vill ha BARN. Och att var barnet kommer ifrån, om det är min eller någon annans mage barnet kommit ut ifrån spelar mindre roll. Kanske är det så TS och du menar, jag är väl kanske lite trög som tvekar inför det i alla fall när det gäller TS men visst kan jag ha fel!

Ja, du har uppfattat det korrekt, jag tycker det är JÄTTEVIKTIGT att adoptivbarn INTE ska behöva känna tacksamhetsskuld. Det grundar sig i att jag själv är adopterad och har adopterat och jag har sett på mycket nära håll hur fruktansvärt det är att leva med denna tacksamhetsskuld. För mig är det viktigt att man inte ser det som att man hjälper ett barn och gör en god gärning för att man adopterar, det blir ju så i och med adoptionen och det är en bonus inget annat. Jag vill aldrig att min son någonsin ska behöva höra från någon att vi har hjälpt honom till ett bättre liv! Han kom till oss för att vi ville ha BARN, inte av någon annan anledning.