Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Precis så kände vi med. Vi orkade inte börja IVF just för att det är en oviss väntan på ett helt annat plan än adoption där man faktiskt är säkrare på att det faktiskt blir barn till slut. Vi såg också adoption som ett mål som faktiskt blir av.

Jag har aldrig drömt om att vara gravid, jag har pratat enda sedan jag var liten om att jag ska bli mamma men inte hur jag ska bli det Det var helt naturligt för oss att välja adoption, mycket pga att vi båda är adopterade själva men hade jag blivit gravid lätt och fått ett biologiskt barn så hade vi med all säkerhet adopterat ett syskon då vi ville uppleva det som våra föräldrar upplevde när de fick oss. Att inte kunna se sig själv i sitt barn utseendemässigt har aldrig varit intressant för någon av oss och därför var det inget att bearbeta alls. Och så här med facit i hand så är jag helt säker på att det var meningen att vi skulle få vår son som vi adopterat, det är läskigt så lika vi är! Nu menar jag inte utseendemässigt även om han är såå lik min man både som barn men även nu men framför allt vad gäller temperament, vi är så lika på många sätt och han har redan efter bara ett par månader med oss tagit efter uttryck och gester Och vi älskar varandra så enormt mycket vi honom och han oss.

Ja, vi valde adoption som förstahandsval och jag vet många som också gjort det men visst är det så att många försöker med ivf innan adoption blir ett alternativ. Jag tror dock inte att de flesta vill ha biologiska barn till vilket pris som helst, faktiskt inte. Däremot är det mer naturligt att försöka sängvägen än pappersvägen så att säga. Det där med sorg tror jag inte alla känner heller. Sorg över vad? Man får ju barn och barnen är oavsett om man adopterar dem eller föder dem lika mycket våra egna barn så jag ser inte riktigt vad det är som man borde sörja? Att de inte är lik mig sörjer jag som sagt inte, varför skulle jag göra det? Har aldrig drömt om att få en kopia av mig själv och det är ju inte säkert att barnet hade varit lik just mig, kanske bara makens drag, skulle jag sörja det då? Eller att jag inte fått vara gravid? Har aldrig drömt om att vara gravid utan jag har bara drömt om att bli mamma och få barn. För oss var det bara ett jaha, vi har försökt i ett år men inte blivit gravida, då får vi barn genom adoption istället Så jag kan verkligen säga att jag inte har sörjt att vi inte får biobarn utan bara glatt mig åt att vi får barn.

Håller helt med!

Jag bemöter inte dina inlägg som en attack, jag bara svarar på dina frågor som du ställer. Var har jag skrivit eller fördömt de som provar IVF före adoption? Jag har aldrig påstått att de flesta känner som vi gjorde, vi är själva adopterade och det gjorde att vårt val att välja bort IVF så mycket lättare eftersom vi är insatta i vad det kan innebära att adoptera barn. Jag tror också att de flesta som adopterar har provat IVF och eller kanske haft en sorg mer eller mindre över att det inte blir biologiska barn innan de beslutar sig för att adoptera.

Jag tycker snarare det känns som att många här tycker det är provocerande att vi inte försökt allt för att få biologiska barn utan valt att adoptera på ett väldigt tidigt stadium....

Håller helt med här. Vi kände att vi hade sex för att vi ville ha sex och det här med att göra barn var lustfyllt och roligt. Nu blev det inga barn och vi kände att vi tyckte inte det var värt att utsätta oss för en massa medicinska prövningar för att få biologiska barn. Själva adoptionsprocessen är inte rolig alls men vi kände att med våra mått mätt så var det värt den jobbiga processen som vi såg som ett mycket säkrare kort att få barn på än att ge sig in i IVF-svängen. Men hade vi känt en sorg över att det inte blev några biobarn sängvägen hemma så hade vi nog provat gratisförsöken. Men det var inget som lockade alls. Jag skiter i statistiken, jag går på känslan, man ska följa sitt hjärta vad som känns rätt, det som känns rätt för mig behöver inte kännas rätt för en annan och det får man självklart respektera! Jag förstår heller inte hur man kan välja att leva barnlös och inte adoptera om man har möjlighet och det står jag för. Men jag dömer inte ut någon för det.

Nä precis, med den inställningen och syn på vad som är viktigt så får man inte adoptera och det är ju bra för båda parter

Precis! Och det är ju klart att ni sörjer sonen ni miste *kramar om* Och det är som du säger, vår läkare var väldigt oförstående när vi sade att vi inte ville prova IVF eftersom våra chanser är FANTASTISKA. Det är ju stor skillnad att få till en graviditet vilket många lyckas med uppenbarligen genom IVF men det kan ju tyvärr resultera i tidiga och sena missfall. Det sade han inget om till oss. Nu hade vi ju bestämt oss att vi ville adoptera men det var liksom inget alternativ tyckte han vilket är väldigt ledsamt med tanke på att det är inte alls säkert att det blir så fantastiskt med IVF och för oss var det ett för högt pris att betala eftersom vi kunde adoptera. Nu har jag fått besked om att vi har stora chanser att få barn sängvägen då de problemen jag hade då nu är borta så det kanske blir så att vi får ev syskon biologiskt och det är klart att vill vi ha syskon så småningom så försöker vi sängvägen istället för pappersvägen, som jag sagt tidigare så kvittar det HUR barnen kommer till oss. Och jag ser inte adoption som bättre än att föda barn, jag ser det som två helt fantastiska sätt att bli en familj på! Men längtan efter att få vara gravid och föda och se sig själv i barnet har aldrig funnits för mig, jag har bara sett det som ett sätt att få barn på, det har varit målet alltså barn som varit min längtan, hur jag tar mig till målet är mindre viktigt, nu har vi fått vår son som är det vackraste barnet på jorden, den mest fantastiska pojke som finns så varför sörja liksom Skulle jag få ett biologiskt barn skulle jag få uppleva två olika men lika bra sätt att bli mamma på men kärleken till barnen är densamma!

LYCKA TILL THALIS, snart är lillebror här!!! *kram*

Nej, det är inte helt problemfritt att adoptera, det ska man vara medveten om, att det handlar om barn som redan finns och har ett bagage med sig som inte alltid är så lätt kanske. Det är ju därför det är viktigt med de utredningar som man som blivande adoptivförälder får göra, det är ju jättebra! Men att få barn överhuvudtaget är inte helt problemfritt, man vet inte på förhand vad barnet man väntar i magen har för behov när det kommer ut och det är väl det som föräldraskap handlar om, att älska de barn man får- oavsett vad de behöver. Man vet inget om framtiden, om vilka problem eller behov ens barn har.