Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Det jag menar är att det finns en risk att det blir sämre än vid tillfället man utreds. Därför är det inte lätt att bedömma en diagnos framtidsutsikter. Kan läkarna göra en längre bedömning skulle de som är lämpliga föräldrar bli godkända, men det krävs att läkarna gör en bedömning inför framtiden. Vem är det som sagt att de inte har rätt till en individuell prövning, alla har rätt att starta en hemutredning. De är lika välkomna som jag och du.

Jag kan bli överkörd av en buss dagen efter barnet kommit hem, flygplanet kan störta, jag kan ha tickande cancer i kroppen.
Det är inte ett helt vettigt mönster att tänka i.

Utredarna gör en riskbedömning, och har du redan en diagnos är det den man bedömmer. Man kan inte bedömma saker som inte inträffat ännu. Saker som inte hänt! Det som kommer att hända i framtiden med diagnosen är läkarnas sak att utreda och meddela familjerätten. Utredaren kan inte bara följa en känsla eller ingivelse, de är lekmän när det gäller att bedömma sjukdomar.

Är det omöjligt för läkarna att bedömma diagnosens framtidsutsikter, kan man inte lägga skulden på adoptionsutredarna. Det är lika trist för mig att de inte har kommit på en metod för att "väcka" mina ägg som somnat för gott. Hur mycket man än vill hjälpa dessa människor till barn, finns det vissa saker vi inte kan ändra. Vi kan inte ändra hur vetenskapen ser ut, hur mycket läkarna vet om deras framtidsutsikter. Min sambo vill gärna klämma ägg ur mig och hitta en mirakelmetod, men vi måste acceptera att den metoden inte finns.

Flytta fokus bort från familjerätten, för det är inte hos dom felet ligger. Det du vill komma till rätta med att möjligheten att ställa en korrekt prognos. Och där ligger bollen hos läkarna. Det är som sagt trist om man inte kan göra en rättvis bedömning i dagsläget. Men detta är inte rätt forum att disskutera detta.

Vi är mitt uppe i äggdonationsbehandling och adoption är inte aktuellt i ännu.

Här disskuteras det i nuet rädsla för att inte bli godkänd i hemutredningen som ett skäl att inte välja adoption.

Mina och sambons tankar och tvekan är snarare: Vad är annorlunda med adoption i jämförelse med att ha biologiska barn. Är det ett föräldraskap vi känner att vi kommer klara av. Där ligger vår tvekan.

Men de HAR ju rätt till en bedömning! Varför envisas du med att de blir avfärdade innan de börjat hemutredningen? Känner du dom som blivit avfärdade INNAN läkaren gjort sin bedömning. Förlåt mig, men jag förstår inte riktigt Dig.

Känner du dom som blivit avfädade är det naturligtvis fel och det kan man ta upp med länsrätten.

Det är inte rätt forum att utvärdera läkarnas arbete, var nog mest det jag menade. Utredarna är inga läkare. Är det läkarens bedömning att du inte är lämplig att adoptera, kan man inte ändra det. Rädslan ligger väl i att läkarna inte kan göra en rättvis bedömning och därmed inte bli godkänd av den anledningen. Men du vinklade det i vissa inlägg som att man tycker utredarna redan har förutfattade meningar.

Hej

Tack för boktipset! Det här med adoption är inget man bestämmer över en natt. Vissa dagar är vi tvärsäkra, andra tvekar man lite eftersom det är ett annorlunda föräldraskap (inte sämre, men annorlunda).

Jag har läst en hel del redan.

Det som skrämde mig var den här kvinnan i en känd dagstidning som skrev om hur det inte alls blev som hon hade tänkt. Hon har även skrivit en bok, tror att det var "reklam" för den i tidningen. Den där kärleken till adoptivsönerna infann sig inte. Hemska tanke! Men det finns väl undantag överallt, och att inte kunna älska ett adoptivbarn är nog ett undantag.

Ja visst kommer man kunna älska ändå! Det är jag 95% säker på!

De som inte kan älska sina barn (som kvinnan i artikeln jag nämnde i annat inlägg), har inte de en störning, eller är det för djärvt att säga det?

Den 5e % uppkommer nog pga skrämselartiklar. Men som sagt, det borde väl finnas en empatistörning om man inte har förmågan att älska.

Det var till Sally.

Ja man smälter antagligen som smör i solsken när den lilla landar i ens armar. Din son rockade fett såg jag på din presentation. Han dansade sig snurrig där på hemsidan. Kalle & Hobbe-gubben. Så gulligt gjort!

Bra att det finns de som skriver här som kommit hem med barn och kan berätta lite mer.

Det är nog sant som du skriver.

Finns det ngn forskning att ta del av inom vanliga och ovanliga reaktioner efter hemkomsten?

Ok! Jättetack!

Ska rota efter så mycket litteratur jag kan. Speciellt när det gäller anknytning och hur det kan kännas resp hur barnet kan känna när man kommer hem.

Man behöver kanske vara beredd att man kan reagera lite annorlunda är man tänkt sig. Och att även barnet beter sig annorlunda än man föranat. Därför tänker jag som ni säger att det viktigaste är ju att vara beredd att erkänna sina problem och ta hjälp.

Mvh

Jag ska titta efter den!

Tack för tiset!

tipset heter det....

Men är verkligen kultur sammanhängande med ursprung alla gånger?

Finns ju massor av invandrare som tar till sig de svenska traditionerna. Vi tex firar jul den 24+ natten till den 25 (puh jobbigt), men vi vill ta del av alla kulturer inblandat i vårt förhållande.

Jag skulle nog säga att religion och traditioner kan hänga ihop och oftast gör de ju det, men de behöver inte. Men kultur och ursprung när man är adopterad som 1-åring. Nej jag ser inte sammanhanget. Adoptivbarnen växer tex även upp med den religionen adoptivföräldrarna har, inte den som är majoritet i födelselandet. Etiopien är väl muslimskt land till exempel. Men etiopiska adoptivbarnen här är nog i genomsnitt kristna eller ateister.

Vi är inne på sydamerika just pga att min man kan språket osv. Men vad är det som säger att ett vietnamesiskt adoptivbarn inte kan prata spanska med oss? Vi föredrar faktiskt det förstnämnda (sydamerika)eftersom det gynnar adoptivbarnet. Men det jag försöker säga är att man behöver inte dra paralleller. Det är väl det som är fint med att världsbilden krymper. Att vi kan älska & umgås oavsett av ursprung, kultur, språk och religion?

marina 81 skrev 2008-05-05 04:17:22 följande:

På något vis blir jag så ledsen över ditt resonemang. Det är väl just DET resonemanget som kan göra att jag tycker sämre om vissa kulturer om man får säga så utan att vara rasist? Varför kan man inte släppa in ett afrikanskt barn i er kultur?

Usch nej jag blir så ledsen över hur du tänker.

Jaha! alltid lär man sig nåt nytt.

Tänkte nog att afrikas horn är muslimskt. Men kanske bara somalia som majoriteten är muslimer? Aja i vilket fall som helst fattar ni.

Ethi: Intressant info!

Tänkte vidare på det här med hiv-spridningen i afrika. De säger (vet inte om ngn annan hört det?) att länderna där muslim är majoritet har väldigt lite hiv-smitta i jämförelse med de andra länderna. Ngt som även är intressant är att Indien är bland de länder i världen som har störst hiv-smittade. Vad det beror på att antalet hiv-smittade i muslimska länder är länder vet jag inte. En sak jag kan tänka mig är att färre testar sig, men annars kan ju en anledning vara att de "kräver" sex av sina fruar (ngt som faktiskt var detsamma i sverige enligt lagen ända fram till 60-talet). På det viset besöker färre män prostituerade och håller sig till en sexpartner. MEN det är fruktansvärd situation för kvinnorna. Ngt som är väldigt intressant i allt detta är då Etiopien. Eftersom som ethi skriver etiopien är till hälften muslimskt borde det vara färre som adopterar bort barn (och som blir utomäktenskapligt gravida). Ska man tolka det som att den kristna delen av befolkningen adopterar bort flest barn, som att det visst sprids hiv i samma takt som i andra afrikanska länder fast mörkertalet är större, som att prostituerade är lika utbrett i muslimska länder? Intressant var programmet om Irans stora antal prostituerade till exempel. Nu blev dehär VÄLDIGT OT. Men jag tycker inte man kan låta bli att fundera över världsläget när man adopterar. Fast jag snurrar in mig lite mer rejält

...muslimska länder är mindre ska det stå rad 5