Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Lite nyfiken då många skriver om att bli godkända osv.. Är det jätte hårda krav för att bli det? Vad är det för krav förresten? Skulle vara intressant att veta.. Det enda jag kommer ihåg från när min kusin adoptera var en fråga som är så dum.. När de bråkade..om de slängde saker på varandra då. Det fastnade i min skalle för det var en sån dum fråga.

 Jag skulle aldrig kunna tänka mig att adoptera. Anledningen till det är att jag själv är adopterad. Och det kunde inte ha gått mera åt helvete... Adoptivfamiljen kastade ut mig efter nio jävligt långa år av psykisk och fysisk misshandel och sexuellt utnyttjande. (Det krävdes tio års tarapi för att göra mig till en "hel" människa igen, och nu har jag en underbar alldeles egen familj, dvs maken och barnen.) Så egenligen vill jag inte adoptera för att jag inte har någon förtroende på dom människorna som gör hemutredning osv...

Nu finns det ett pyre i min mage efter fyra IVF-försök, men det var ju långt ifrån säkert att det ens skulle fungera. Vi hade ställt in oss alltmer på adoption. Jag tror att hade IVF-försöken inte fungerat och vi ändå valt att inte adoptera så hade det inte haft något med vår barnlängtan att göra. För barn vill vi ha, och det spelar faktiskt ingen roll varifrån det kommer. Utan för vår del hade det nog snarare handlat om att vi i så fall inte orkade fortsätta kämpa vidare med adoptionsutredningar m.m och sen ännu en lång väntan. Kanske det hade känts annorlunda efter ett tag, sånt vet man ju aldrig. I övrigt vill jag säga att jag själv är adopterad. Och när jag träffade min make så var jag helt emot att adoptera själv. Men när vi insåg att det här att få barn inte var så lätt så kändes adoption ändå rätt naturligt. Och jag vet ju att man som adopterad faktiskt ser sina adoptivföräldrar som sina riktiga föräldrar. För min egen del har jag aldrig funderat så mycket över mitt ursprung och aldrig haft någon kris. Jag vet att det pratas mycket om att adopterade mår så dåligt, men jag känner många adopterade och av dessa mår en enda dåligt, och han är min brorsa. Man får försöka komma ihåg att det oftast är de som lider som hörs mest. Jag tror större flertalet som är adopterade är rätt nöjda ändå.

Tycker det är jättebra med adption och det stämmer att det kvittar vart barnet kommer ifrån.Men jag vill uppleva en egen graviditet och ha ett biologiskt barn, jag känner verkligen det.Vi håller på med IVF nu och jag hoppas att det ska funka!Vi vill så gäran.Adoption har jag inte tänkt på, det känner jag at jag inte vill.Vet inte riktigt varför men nej, känner inte att det är min grej alls.Det kanske hade ändrat sig om man inte skulle kunna men i nuläget överväger jag inte det.

Vad klok du är

Jag tror mng oroar sig för att det kommer en dag där barnet vill ut och söka sina rötter, och att de ska känna sig otillräckliga som barnets riktiga föräldrar. Föräldraskap handlar om mer än gener, men mng tror tyvärr att gener binder en person till en annan. Det gör det till viss del, men inte alltid.

Jamen visst är det barnen som bestämmer! Jag skulle nog hjälpa till, inte vara rädd, för det är ju med mig barnet delat den största delen av livet.Det här med att leta rötter kan bli ett projekt man kan ha tillsammans, som dotter/son och föräldrar. Kanske till och med något som för oss ännu närmare varandra.Fast jag vet inte, man ha ju inte varit där ännu. Kanske vill barnet att de ska sköta det projektet själv. Adoption vill inte jag ska vara mitt barns identitet, eller vad säger Ni? Det ÄR ju en identitet (eller...förvirrad), men jag vill att ex Stina skall vara Stina. Inte adopterade Stina. Oftast sa man själv i skolan "det där är Kalle, han är adopterad" , för att beskriva en viss person.Men helt klart är rötterna en viktig sak att ta ställning till. Kommer man vara rädd för att barnet ska söka rötter, eller bara glad för barnets skull. Det sistanämnda hoppas jag! Men man vet inte hur man kommer reagera, iaf inte jag. Kanske känns det som en liten tagg i hjärtat?

Tror många ser det som ett "sämre" alternativ, faktiskt. Det är "sista utvägen" och något som bara sådana där barnlösa par gör (det vill man kanske inte ännu erkänna att man själv är och är kanske dessutom lite bitter över att liver tar oväntade vändningar man INTE ALLS vill ha). Sedan så har många helt enkelt inte råd, man har inte heller något att belåna.

Vietnammamma skrev 2008-02-21 15:52:22 följande: ADOPTION. Det jag skriver om är hur jag tror att många som står mitt i karusellen "vill-få-barn-men-ivf-fungerar-inte -och-adoption-är-ända-alternativet" tänker och resonerar, innerst inne.Jag skriver inget om att ALLA tänker så, utom om hur JAG TROR att MÅNGA (dvs inte alla) resonerar. Pallar knappt ens förklara något så enkelt... Och nej, slänger man fram motivet till adoptionen att "ja, vi får väll ta och adoptera då eftersom vi inte får egna barn" så lär man knappast få "någon annans barn" heller.

  Nu kommer jag. Efter många om och men har jag förstått att jag ser på ivf som andrahandsval, som jag har surrat runt här i trådar och vridit och vänt på varje sten . Sorry Ot igen...