Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Men det är en annan sak. Jag är fullt medveten om att alla inte får lån och det är supertråkigt. Det bara lät som om ni kunde låna men inte hade lust. Då är man nog inte i tanken speciellt redo för att adoptera.

Jag hoppas det löser sig med ekonomin så att ni kan adoptera i framtiden. Det är långa köer så mitt tips är att ni (om ni inte redan gjort det) blir sökande medlemmar i minst en adoptionsorganisation där ni passar in på kraven på flera länder. Det kostar bara ca 2000 kr om året och ni får sedan tillgodoräkna er kötiden när det är dags.

Lycka till!'

Ja, IVF hade varit vår sista utväg om vi av någon anledning inte hade fått adoptera. Det är INTE så att adoption är sista utvägen för alla. Egentligen inte för något tycker jag men det är en annan sak.
Vi vet ju inte heller om det dykt upp något barn via magen om vi förtsatt försöka men 30% av de som aldrig får barn trots att de vill är just oförklarligt barnlösa som vi och vi ville inte bli det där paret som försökte och försökte i åratal och sedan eventuellt fick adoptera när våra vänners barn började köra moppe liksom. Vi ville bli föräldrar NU.
Och det är det jag menar, IVF är sååå osäkert och tiden går. Jag hade blivit sjukt stressad av att vänta på gratis IVF, göra dem och kanske inte lyckas och sedan inleda en adoptionsprocess. Men jag är också en otålig människa, hahaha, jag ville ha barn och det NU tack.

Tänk på hur många som är inblandade i en adoption som ska ha lön: Personal på adoptionsorganisationen i Sverige, lincenser för adoption, lokalhyror, adoptionsmyndighetspersonal i landet, barnhemspersonal/fosterföräldrar, barnets viseltse på barnhem, domare, notarius i landet osv osv.

En adoption kostar ungefär som en gravidetet och förlossning i Sverige, skillnaden är bara att den betalas med skattepengar. Efter slutförd adoption får man ett bidrag på 40000 kr här i Sverige. När det gäller Kina så är det i runda slängar halva adoptionskostanden, dvs den del som utförs i Sverige. Att man inte kan ta av skattebtalares pengar och betala kostander i utlandet tycker jag är logiskt. Till detta tillkommer resa för att hämta barnet och resor tycker jag väl inte heller man kan begära ska finansieras av skattemedel.

En adoption från Kina kostar just nu ca:

100 000 kr för adoptionen

- 40 000 kr i bidrag

= 60 000 kr

Plus resa två personer ca 45 000 kr

Totalt ca 105 000 kr

Ingen fara men det är bätte att fråga så man har koll på hur det ligger till innan man har så starka åsikter. Att vi skulle blivit lurade när vi adopterade vår son stämmer ju inte och kan uppfattas som ganska kränkande...

Jag skulle tro att majoriteten av ALLA som får barn, oavsett hur barnen kommer till sina föräldrar, hur barnen är (friska eller inte) eller hur gamla de är så älskar man det barn man får.

Vi adopterade en treåring förra året och det var fantastiskt men väldigt omtumlande vid överlämnandet, antagligen fullt jämförbart med alla känslor kring en förlossning. Man var sååå lycklig för att han äntligen var vår men som du säger, man kände honom inte, lika lite som man känner sin nyfödda bebis.
Jag älskade inte vår son på det sätt som jag gör idag en dagen vi fick honom i Kina och jag tror att det är så med de flesta föräldrarskap, kärleken bara växer och växer. Ibalnd tar det lite längre tid, ovasett om barnet är biologiskt eller adopterat. Men jag kan lova dig att jag inte ens kunde drömma om att man kunde älska en unge så som jag idag älskar denna treåring.

För att få adoptera måste man gå en obligatorisk föräldrakurs om adoption och sedan genomgå en hemutredning där man bedömer att man är ett normalt, stabilt par men ordnade förhållande, en ekonomi som klarar ett litet barn och kostnader kring det och att man verkligen satt sig in i vad adoption innebär.
Läs om ländernas olika krav på bla  www.adoptionscentrum.se och www.ffia.se, under adoption - länder.

Det är lite olika vad de tar upp, vi fick inga frågor om vårt samliv alls och fick själva skriva en livsberättelse utifrån vissa punkter (en var alltså). Jag upplevde egentligen inte att vi fick några frågor als nästan utan vi samtalade mest krig varför vi ville ha barn, varför vi valt adoption och barnuppfostran/hur vi skulle prata med barnet om dess ursprung.
Vi fick uppge vad vi tjänade, vad vår bostad kostade per månad och hur vi tänkt finansiera adoptionen.

Jag kan svara. Vi är oförklarligt barnlösa och valde adoption direkt efter att ha försökt ett år hemma. Inga IVF alltså, inte ens våra gratisförsök.

Vår adoption från kursstart till att vi kom hem med barn tog ca 1,5 år (och ja, vi kom hem i höstast så det är i "nutid") och vi har den mest älskade och underbara unge man kan tänka sig. Om jag har bearbetat något? Nej! Bär jag på någon sorg? Nej! Kommer vi adoptera igen? JAAAAAA (om det inte inträffar något ekonomiskt problem).

Vi ville ha barn för att LEVA med barn. När man blir förälder blir man det för alltid, resten av livet. En gaviditet är 40 veckor av många, många år. En förlossning typ ett dyng av många många år. Jag tycker det är skithäfigt att vår son är född på andra sidan jorden och ändå hamnade vi till sist här, tillsammans, som världens mest perfekta familj. VAD skulle jag vara ledsen över? Jag är så lycklig så jag ryser bara jag ser på honom...
Så mitt svar på din fråga är att här finns ärligt talat ENBART glädje och jag blir såååå glad när jag läser om Hanya72 som, om jag inte minns fel, nyligen tagit beslutet att bli mamma till ett barn som redan finns.

Jag håller inte med. Vi blev besvikna var månad under det året då vi försökte hemma och det inte blev något. Men sorg, det har vi inte känt. Hade vi gjort det skulle vi självklart inte lämnat IVF oprövat. Vi hade, enligt vår läkare, väldigt goda chanser då det inte finns något fel på oss. Men vi ville inte chansa när det kom till barn. Vi visste vad vi ville: att ha barn. Helt säkert. Då var adoption vårt första val, IVF sista hands valet med alldeles för dåliga odds.

Fast man KAN ju egentligen inte prata om statistik i det här fallet. Det är ju inte statistiskt jämförbartnär alla har olika förutsättningar. Vi är oförklarligt barnlösa men relativt unga i sammanhanget. I samma statistik finns betydligt äldre människor med kända "fel". Plus betydligt yngre och mer fertila. Vilken statistik som än "stämmer" går ju ändå inte att applicera på ett enskilt par. Säger statistiken att 20% lyckas så betyder det ju inte att just DU kommer bli gravid, ens på 100 försök. Jag tycker verkligen att statistik är rätt ointressant i sammanhanget.
Vi hakade upp oss på två saker i fertilitetsläkarens lovordstal när han i stort sett försökte övertala oss att prova IVF:

- De presenterar siffror för hur många som blir GRAVIDA. Inte för hur många som får barn. Det var barn vi ville ha och var tredje (cirka!) graviditet slutar med missfall. Orkade vi gå igenom detta, lyckas bli gravida och sedan kanske mista barnet? Svar: nej.

- Mer statistik och det enda intressanta för oss: ca 30% av de som är oförklarligt barnlösa som vi blir aldrig gravida. Även om de nuppar sig blå kring ägglossning och gör en miljard IVF. Ingen vet varför. Ville vi bli ett av dessa par, vakna upp ur dvalan, slutkörda (och kanske skilda) om tio år och upptäcka att vi blivit för gamla (och panka) för att få adoptera? Svar: nej.