Jag tycker det finns en logik i den marina 81 säger. När man väljer land funderar man på med vilket man kan tänka sig att identifiera sig med. Jag känner invandrare som adopterat och de har valt sitt eget hemland eller sin egen kontinent.
Är man rom tycker jag därför att det inte är så konstigt att man vill hjälpa ett romskt barn (familj).
Cedrica
Motivet till att man adopterar ett barn är väldigt olika för olika personer och varierar över tid. Det tror jag man måste vara ödmjuk för.
När vi var inne i adoptionssvängen första gången (i början av 2000 talet) betonades det starkt att det var det viktigt att man ville göra en insats för ett barn. Det var inte ett tillräckligt motiv att "bara" vilja ha ett barn. Det har nu svängt - tack och lov.
Jag hade då svårt att ställa upp på det för jag tror att om man "bara" vill hjälpa ett barn så är det bättre att satsa på SOS barnbyar. För mig är motivet att jag vill ha ett barn, men samtidigt vill jag göra en insats för ett barn. Och vill jag göra en insats för ett barn har jag en respekt för dess ursprung. Det innebär bland annat att vi kommer att intressera mig för landets kultur och tillgängligöra den för barnet i den mån det är intresserat. Den delen är lite lättare om man känner att man kan relatera till kulturen på ett positivt sätt.
Så tänker jag
mammatillvictor: Det skulle förvåna mig med. Och det har jag inte sett någon som påstått, kanske har jag missat något inlägg?
mammatillvictor:
I det inlägget var naturligtvis utgångspunkten att man går in i adoptionsprocessen för att man vill ha ett barn. Det uppfattar jag också i det marina81 skrev. Var mitt inlägg otydligt på den punkten ber jag om ursäkt.
Jag är samtidigt förvånad över att det verkar vara känsligt för en del att ha solidaritetstanken och att vilja hjälpa ett barn som del i ett adoptionsmotiv. I alla fall uppfattar jag det som så i en del av de inlägg som skrivs. Varför är det i såfall det? Vore intressant med några reflektioner!
(Särskilt intressant eftersom jag i en tidigare hemutredning blev i frågasatt när jag "bara" hade att "vilja ha barn" som motiv.)
mammatillvictor
Jag uppfattar att du är väldigt orolig för att adoptivbarn ska behöva känna tacksamhetsskuld till sina adoptivföräldrar.
Jag tycker också det är viktigt att inte adoptivbarn ska behöva känna tacksamhetsskuld. Men jag förstår inte varför adoptionsmotivet att vilja hjälpa ett barn (som ett av flera motiv!) måste leda till att barnet ska behöva känna tacksamhetsskuld. Att hjälpa är en sak, men att förvänta sig något tilbaka är en annan sak. För mig handlar det om att hjälpa utan att förvänta sig något tillbaka.
I den hemutredning jag skrev om tidigare var motivet för ett solidariskt motiv att säkerställa att man verkligen accepterar att barnet har ett annat ursprung och att man accepterar frågor om ursprung, intresserar sig för ursprungslandets kultur osv. (om jag kommer ihåg rätt - det är ett par år sen)
Minns ett exempel som nämndes i avskräckande syfte om en adopterad pojke som intresserade sig Koreansk kampsport som adoptivfamiljen vägrade acceptera.