Carmen80 skrev 2008-02-21 23:31:43 följande:
Vilka sorts männsikor FÅR adoptera, jag menar det stod något om nån som begått brott tidigae, haft en betalingsanmärkning..Vad krävs?
Det finns några klara regler, men det mesta handlar om tolkningar av regler.
Först och främst måste man ha genomgått en adoptionsutredning och fått medgivande. Utredningen görs av de sociala myndigheterna i hemkommunen och medgivandet ges sedan av politikerna i den ansvariga nämnden.
Man ska ha fyllt 25. Såvitt jag vet är det mycket ovanligt att göra något undantag från det. Någon exakt övre åldersgräns finns inte. 42 år nämndes i en utredning som ligger till grund för nuvarande adoptionslagstiftning. I själva lagen kom ingen sådan gräns med, men ett par domar nyligen har ändå hänvisat till den. Vissa kommuner håller sig därför strikt till 42-årsgränsen numera, andra är mer flexibla och ger medgivanden till personer som är betydligt äldre, i enstaka fall över 50.
Om man adopterar som par måste man vara gifta. Sambor kan inte få medgivande. Ett samkönat par som ingått partnerskap kan också få medgivande, men i dagsläget finns inga kontakter i utlandet som förmedlar barn till dem. Det går också bra att få medgivande som singel. De flesta kommuner ställer då lite högre krav på nätverket runt den sökande och på en del håll kan det vara väldigt mycket svårare för singlar än för par att få medgivande.
Man ska i princip vara frisk. Den som har exempelvis en kronisk sjukdom eller har haft en allvarlig sjukdom tidigare kan ändå komma ifråga om läkarintyg visar att prognosen är mycket god.
Man bör inte förekomma i rikspolisregistret. Där höll vi på att falla eftersom min man är dömd för värnpliktsvägran. Som tur är tyckte vår utredare inte att det var något problem att göra ett undantag för just det brottet (att vi sedan höll på att aldrig hitta något land som kunde acceptera oss är en annan historia).
Man ska ha en ordnad ekonomi, gärna fast jobb och ett fungerande boende.
Utöver detta ska man leva ett normalt liv. Man ska ha en naturlig kontakt med släkt och vänner (enstaka släktingar man inte umgås med är inget problem, men man får inte leva helt isolerat). Självklart får man inte ha missbruksproblem.
Slutligen ska man ha gått en kurs för blivande adoptivföräldrar och utredaren ska försäkra sig om att man vet vad man ger sig in i, att adoption verkligen är det man vill och att man sörjt färdigt om man är ofrivilligt biologiskt barnlös.
Sedan är medgivandet ingen garanti för att man får barn genom adoption. Dels är köerna till adoption idag så långa att en del hinner bli för gamla medan de väntar. Dels har de olika länderna sina egna regler. Många länder har egna åldersgränser (både nedre och övre), en del kräver att par ska ha varit gifta ett visst antal år, många godkänner bara gifta par, inte singlar. Det finns länder som kräver att man har en viss utbildningsnivå eller en viss förmögenhet. De flesta länder har en gräns för hur många barn man får ha sedan innan. Några kräver infertilitetsintyg från läkare. Ett par länder kräver att de blivande adoptivföräldrarna är aktiva i en kristen församling.
Det är alltså långt ifrån självklart att man får adoptera bara för att man vill.