Jag tror mng oroar sig för att det kommer en dag där barnet vill ut och söka sina rötter, och att de ska känna sig otillräckliga som barnets riktiga föräldrar. Föräldraskap handlar om mer än gener, men mng tror tyvärr att gener binder en person till en annan. Det gör det till viss del, men inte alltid.
Jamen visst är det barnen som bestämmer! Jag skulle nog hjälpa till, inte vara rädd, för det är ju med mig barnet delat den största delen av livet.
Det här med att leta rötter kan bli ett projekt man kan ha tillsammans, som dotter/son och föräldrar. Kanske till och med något som för oss ännu närmare varandra.
Fast jag vet inte, man ha ju inte varit där ännu. Kanske vill barnet att de ska sköta det projektet själv.
Adoption vill inte jag ska vara mitt barns identitet, eller vad säger Ni? Det ÄR ju en identitet (eller...förvirrad), men jag vill att ex Stina skall vara Stina. Inte adopterade Stina. Oftast sa man själv i skolan "det där är Kalle, han är adopterad" , för att beskriva en viss person.
Men helt klart är rötterna en viktig sak att ta ställning till. Kommer man vara rädd för att barnet ska söka rötter, eller bara glad för barnets skull. Det sistanämnda hoppas jag! Men man vet inte hur man kommer reagera, iaf inte jag. Kanske känns det som en liten tagg i hjärtat?
I agree! Men ibland kan det vara svårt med hur man reagerar just då. Jag hoppas man inte blir som sin egen mamma, vars identitet var "MAMMA", endast! Det blir ju katastrof i vilket fall som helst, adopterad eller ej.
Gammaldags rajraj, vad festligt uttryck!
Min sambo kommer nog protestera snart mot fler "tarzans". Han ser helt tom ut i blicken då han gjort sitt så att säga. Den sanna rajraj-dödaren!
Eftersom köerna till adoption är ovissa, kan jag tänka mig att man försöker med bägge delarna. Vi vill ha BARN, hur de kommer till är egentligen inte viktigt. Vi vill vara en hel familj helt enkelt. Tyvärr har jag ingen chans att bli gravid genom skoj i sänghalmen. Blir det adoption kommer vi vara precis lika överlyckliga som om det blir genom äggdonation!
Vi är lite i valet och kvalet i vilken ordning vi ska göra allt....
Ska vi börja hemutredningen nu känns det inte speciellt aktuellt att göra äggdonationsförsök under tiden man gör hemutredningen.
Thalis: Tråkigt att Ni fick gå igenom så mycket innan de kom på felet. Men det kanske fanns en mening med allt i alla fall.
Ja det finns olika grader av Asperger, men det jag undrar än om inte utredarna tänker såhär:
Under livet kan det hända saker som kan ändra hur den graden av Asperger ser ut. Det är bara en idé om hur utredarna möjligtvis resonerar.
Fokus ligger helt fel.
Brister i det ena systemet, ska inte sänka adoptionsutredningskriterier utan där behöver man snarare skärpa kraven för vilka som har rätt till hjälp.
Fängelsekunder- bort, för mig. varför ska de ha hjälp? Vill de ha barn kan de tillverka barnen när straffet är avtjänat. Sedan borde de väl själva fundera kring hur bra föräldrar de kommer bli när deras liv är som de är, just i det ögonblicket.
Har hamnat rejält utanför ämnet nu
Det finns vissa barometrar som kan indikera på en risksituation för barnet. Jag förstår att hemutredarna tar det försiktigt när det gäller att avväga om man med vissa diagnoser kommer klara av en adoption. Om dessa personer befinner sig i en sits där livet vänds upp och ned, kanske de inte kan hantera det. Med vissa diagnoser krävs det rutiner för att vardagen ska fungera och därför kan händelser utanför de rutinerna välta hela lasset. Det där med att "ha många bollar i luften" som man behöver som förälder kan vara ett problem. Hör med dom barn som växt upp med en förälder som har en liknande diagnos. Vore inte det bäst för att bilda sig en uppfattning om barnens bästa Carmen80. Jag till exempel?
Diagnoser av detta slag kan ändras till det bättre och till det sämre under livet. Det behövs träning för att det inte ska bli sämre. Som barn till en förälder med en liknande diagnos kan jag säga att barnen blir lätt föräldrar till sina föräldrar.