Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Det är svårt att ana hur många likheter det finns mellan vänta biologiska barn och adoptivbarn. Någon skrev att man inte vill gå igenom en jobbig process och då inte ens vill ansöka om adoption. Men IVF och graviditet då? Det är också en jobbig process!

IVF är som ett dyrt lotteri där man i huvudsak pratar spermier och ägg, inte BARN. Adoption går mer "rakt på sak" och pratar barn. När man börjar adoptionsprocessen kan man snarare likna det vid en graviditet där man med stor sannolikhet får barn. Det kan vara en mer eller mindre jobbig process men säkert inte så illa som många förstorar upp det till. Med facit i hand tycker många att den där hemutredningen som man bävar så mycket för inte var så farligt. Som en anställningsintervju ungefär.

Även om målet med IVF är barn så kan du väl inte säga att det är där fokus ligger? Det handlar, just då, mer om hormoner och ägg. Tyvärr.
Och hur kan du säga att flertalet lyckas när statistiken talar sitt tydliga språk, 30% lyckas (dvs 70% lyckas inte).

Nej det där är framräknad statistik (sorry) där man räknat att 30% lyckas per gång och gör tre försök.
30% chans är den s.k. Baby Take home rate, d.v.s. att det blir BARN, men graviditetsfrekvensen är förstås högre (p.g.a. missfall).

Fast det var ju inte det denna tråd handlade om...

Det ställs högre krav på adoptivföräldrar och det kanske är en anledning till att en del avsstår. Man är rädd för att inte leva upp till det.
Dock är kraven för att få svenskt medgivande för adoption inte övermänskliga på något sätt. Man behöver inte alls vara kärnfrisk och rik som en del tror. Att man inte bör ha ett förflutet som dömd massmördare är väl rätt självklart för vem skulle vilja lämna sitt barn till en sådan människa? Det handlar inte om enstaka betalningsanmärkningar eller "fina" jobb.
Att man som par ska vara gift handlar om barnets trygghet rent juridiskt (om något skulle hända föräldrarna).

Hemutredningen kan liknas med en anställningsintervju där arbetsgivaren vill veta om det är rätt person till jobbet. Hemutredningen som görs enligt 10 punkter mynnar ut i en beskrivning av paret (eller ensamstående) till landet som sedan utser barn åt dem. Givarlandet är väldigt måna om att barnet de lämnar ut får det så bra som möjligt. Det är därför de ställer vissa krav. I vissa länder är hälsa viktigt i andra nåt annat.

Jag kan mycket väl förstå den osäkerhet man kan känna inför både IVF och adoption. När vi fick veta att vi behövde hjälp av provrörsbefruktning tyckte vi det lät väldigt främmande och var tveksamma, men eftersom det var lång kö så accepterade vi att de satte upp oss på kö, så kunde vi säkert vänja oss vid tanken under tiden, tänkte vi.
Det gjorde vi, och innan vi visste ordet av var vi inne i "IVF-karusellen". Just då när man är mitt i det så rullar det bara på och det är svårt att se på det objektivt (upptäckte vi senare).

Vi blev ivrigt påhejade av läkare som sa att vi hade mycket goda chanser att lyckas, betydligt bättre än den genomsnittliga statistiken. Våra chanser bedömdes till ca 50%, vilket i praktiken skulle betyda att vi borde lyckats på två försök (eller hur, ni som kan räkna... )
Men det hände inget. "Men nästa gång, sa läkaren" och det upprepades tills vi till slut sa att det blir ingen nästa gång. Då hade vi gjort 7 försök...

Det var då jag började intressera mig lite för klinikernas statisik. Jag lyckades få faktauppgifter från rikskällan alla kliniker rapporterade till, tror det var socialstyrelsen. Och då såg jag hur man vänder på statistiken till sin fördel och hur en del av den är framräknad.
Man anger t.ex. hellre graviditetsfrekvens än hur många par som får barn, trots man vet att alla graviditeter inte leder till barn.
Om 30% lyckas få barn (inte graviditet utan barn) av 100 par så är det 70 som är kvar till försök nr. 2. Av dem får 30% barn alltså 49 kvar till försök 3, osv. Det resulterar i att 66% lyckas på 3 försök. Det intressanta är att sedan minskar chansen på försök 4 och 5. Varför? Tja kanske för att inte lika många gör så många försök. Och sedan ökade den något för dem som gjorde försök 6 och sedan minskade chansen igen.
Med denna framräknade statistik borde alla så småningom lyckas, bara man håller på tillräckligt länge, men så ser ju verkligheten inte ut. Man räknar med att ca 10% aldrig lyckas och hur kan man veta om man tillhör den skaran eller inte.
Om vi hade lyckats på första försöket så hade ju vår chans varit 100%, men istället blev den 0%.

Jag tillhör dem som resonerade "hellre barnlösa än adoption". Varför vet jag inte, men det bottnade förmodligen i någon slags rädsla. Rädsla för det okända, annorlunda.
Ja, jag vet inte, för nu kan jag inte förstå den tanken.

Jag vet att jag var rädd för att gå miste om något, det där med graviditeten. Men vad jag inte förstod var att det faktiskt finns så mycket likheter att vänta barn på de olika sätten. Den där förväntan och lyckan, som nog är det man mest vill uppleva, finns även inom adoption. Och stoltheten när man går där med barnvagnen... den finns också där.

Nu skulle jag inte kunna tänka mig ett liv utan barn. Barn har lärt mig mer om livet och relationer än vad man kan få på något annat sätt.
En del jämför att få barn med kärleken till sin partner och hur livet förändras när man blir kär och blir ett par. Det är en ny dimesion på livet, och på samma sätt är barn det. En ny dimension på livet som man delar med den man älskar mest.
Den kärleken blir inte mindre för att man adopterar tillsammans istället för att föder tillsammans (vilket man ju inte gör, att vänta barn genom adoption är mer jämställd väntan än graviditet där allt fokuseras på kvinnan).

Nej jag skulle inte säga att vi känner oss lurade, men det är väl så att man blir lite mer ifrågasättande och undersökande för att ta reda på fakta om det inte lyckas direkt på första försöket. Lyckas det direkt så är man ju förstås glad och nöjd med det och går inte vidare med något annat, eller hur?
Men frågeställningen i denna tråd är varför man trots upprepade försök och stark barnlängtan inte går vidare med adoption.

Kraven för att få ett medgivande för adoption är individuellt prövat, under förutsättning att man uppfyller lagkraven (25 år, gift om man adopterar tillsammans och gått den obligatoriska föräldrautbildningen). Det finns inget som säger att man inte får ha ADHD, men det finns krav på att man ska vara lämpad som adoptivförälder och den bedömningen gör utredaren på socialtjänsten. Dina vänner Carmen80 kan vända sig dit för att få svar.

Jag vill upprepa att jag förstår rädslan man kan ha inför det man inte vet så mycket om, men samtidigt återigen säga att det inte krävs några supermänniskor för att få medgivande för adoption. De allra flesta som vill adoptera får också medgivande att göra det!
Att givarländerna sen börjat ställa allt högre krav är en annan sak. När efterfrågan ökar och de har fler föräldrar att välja på vill de kunna sålla.

Okunskap kan stillas genom kunskap...

Och ibland är bästa medicinen mot rädsla att konfronteras med det man är rädd för...

så ja....

Kan vi återgå till ämnet igen? "Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?" och då gällde det enligt TS de som har stark barnlängtan men som ändå väljer bort alternativet adoption.