Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Jag kan inte det på rakt arm, men någon har räknat kostnad på svenskfödda barn under ungefär deras första levnadsår också - MVC, BVC, BB/förlossning, läkar- och sjukvårdspersonal löner, mat/näring, mm, och det var vasentligt mer än 100.000 kr. Skillnad är att föräldarna av svenskfödda barn inte betala kostnaderna själva, utan det gör, så att säga, alla skattebetalarna. I andra länder, finns inte ett sådan system. Det, plus att det är ett helt nätverk kring adoption - många personer som jobbar enbart för att hitta bra hem åt barnen. Alla ska ha löner, och inte så höga löner heller. Jag tycker inte det är konstigt alls att adoption har sina avgifter. Man kan å andra sidan fråga varför inte staten hjälper mer med kostnaderna.

Men, visst, jag håller med de andra - vill man adoptera, så går det på något sätt. Jag bor i Stockholmsområde, där väldigt många av våra vänner har en eller flera miljoner i bolån. Ett hundra tusen till märks knappt om man har ett sådant bolån.

Hej! Det är en annan sak - en anledning att det tar så lång tid är att man, både i sverige och i landet, försäkrar så gott de kan att man INTE blir lurad, varken barnet eller föräldrarna. Dvs, man utredan noggrant att barnet verkligen inte har familj som letar efter dem, att det inte har blivit ett utbyte av pengar någonstans, dvs att adoption verkligen går till på ett skjysst sätt, som gynnar barnet i första hand. Det är dels varför sverige inte förmedlar barn från flera länder - sådant är svårt att försäkra i t.ex., ku

...korrupta länder.

Sorry - tummen kom åt musknappen innan jag var klar...

Men Carmen80, Asbergers är ju per definition en empati-störning. Även min en mild Asbergers, kan man inte förstå sig på andra personer, det är liksom vad det betyder. Jag kan inte riktigt heller säga att jag tycker det är bästa förutsättningar för att bli adoptivförälder. Kan man behandla det? Endast medicinskt?

ADHD är en annan sak. Det går att behandla dessutom. Jag tycker inte man ska blanda ihop Asbergers och ADHD.

Raspberry - jag har inte läst alla inlägg här (det är så många!) men vet inte riktigt om ni har grund för att oroa er om att inte bli godkända - är man någorlunda frisk och inte har prickar i brottsregister är det relativt lugnt (gift måste man visserligen vara, men det är lätt botat!). Som adoptivförälder är man i första hand förälder - jag är helt övertygad att det mesta vi gör, görs av alla andra föräldrar med sina bio-barn. Men man måste ta extra hänsyn till barnets ev. bagage och separationsångest, och vara beredd att satsa extra hårt under den första tiden med anknytningprocessen. Sedan att man känner sig hemma med 'obekvama' frågor som barnet kan eventuellt ställa någon dag och behandla barnets biologiska rötter med respekt. Och vara beredd att man får kanske extra blickar från främmande människor (allt från leende blickar till skeptiska blickar till stackar-er-blickar).

Det låter kanske som mycket, men när man väl är där och uppfattar att ens älskade barns verkar ha lite extra behov av kärlek, närhet, trygghet, mm, så känns det inte alls tungt!

Men huruvida adoption är för er eller inte, kan endast ni veta. Det är kanske lite väl tidigt för er att tänka på adoptivföräldrautbildning, mm, men om ni har några som helst tankar, kan det vara en bra början att läsa lite. Kerstin Weigls bok Längtansbarnen är riktigt bra, och skrivit av hennes egna erfarenheter och är således ganska lättläst. Ett antal andra bra böker finns naturligtvis. Bestämmer ni att adoption inte är för er, är det inga som dömer er för det (inga av oss i alla fall, tror jag).

Instämmer med MBert, och att rekommendationerna är för att få medgivande, vilket gäller i 2 år. Har man skickat in sina handlingar till ett land och måste förnya sitt medgivande under väntan, kan det vara problem att få det förnyat, men kanske inte helt uteslutat - då är bedömning väligt individuellt, skulle jag tro.

Nej, det borde vara ganska rutinmässig, förutsätt att inga stora förändrar har skett i hälsa, ekonomi, familjsituation (att man inte är gravid), mm. Om både har hunnit bli 45, kan det dock vara ett problem, men kanske inte helt kört.

Carmen80 - det med BMI, att vissa har stora benstomme, mm. Visst är BMI en urusel sätt att granska allmän hälsa, men gränsen finns i endast vissa länder, och den är ganska hög. Kina, t.ex., har en gräns vid 40. Stora benstomme är inte i sig ett problem. Anna Pärson har BMI av typ 28 eller något. Större benstomme och mer muskulös kroppsform än henne är ju ganska sällsynt. Ett fåtal länder har BMI gräns 29, och väger man för mycket, kan man ju förhoppningsviss välja ett annat land.

För vissa av oss, gick det på under ett år, men vanligare nu är 4-5 år från det allra början till att man fått barn (för oss, 22 månader). Vi upplevde det skitjobbigt att vänta, men naturligtvis är vår son värd varenda minut av väntan.

Kina är trots allt störst fortfarande, men antal barn från Kina minskar rejalt. Sydkorean, Sydafrika, Vietnam, Polen, Columbia, Etiopien är också rätt vanliga länder. Ryssland har fram till förra året (då det blev stopp) också varit populär. Men det finns fler - Thailand, Taiwan, Bolivia, Bulgarien m fl.

Hej!
Tycker inte man ska bli alltför skrämd av sådana historier - det förekommer skrämmande ofta barnmisshandel av föräldrarnas biologiska barn, och det skrämmer inte många från att skaffa dem! Men visst ska man reflektera över sina egna känslor. Som du sade, är det snarare undantag än regeln att man inte älskar sitt adoptivbarn, precis om med ens biobarn.

Man väljer oftast landet utifrån vilka länder man passar in i (det är skillnad i t.ex., äktenskapslängt, BMI, hälsa, och lång ifrån alla passar in i alla länder), sedan tar man ofta hänsyn till kötid i sverige att få skicka handlingar samt väntetid i landet, ev. adoptionsavgift, vanliga ålder på barnen, och störst av allt - vilka land man känner mest för, om du vet vad jag menar, för att det landet kommer att betyda mycket för familjen framöver.

Barnen i ett fåtal länder är under 1 år, och i andra länder kan vara mycket äldre. Vanligast numera är kanske strax under 2 år (jag gissar bara, jag har ingen statistiskt uppbackning om just detta, men sådant finns på mia), men 3-4 år är inte ovanligt heller. Det finns förälderar också som adopterar barn som är 6-8, men det verkar inte vara jättevanligt. Vår son var 13 månader.

Kanske det. Om det finns någon som t.ex., inte kunde ha älskat vår son, har de DEFINIVT en störning! Han är oemotståndlig...

Mer allvarligt, kan det helt enkelt inte ha fungerat med anknytning. Men jag hoppas att man som adoptivförälder söker hjälp för anknytningsproblem. Att ha anknytningsproblem i sig är inte den största 'synden', men att låta bli söka hjälp är snarare oförlåtlig. Hjälp finns det gott om.

Nja, svårt och svårt - Sydafrika, t.ex., har krav att blivande föräldrar har en kristen grundsyn och är aktiv kristna. Är man det, är det inte svårt som sådan. Sydkorean har krav på att föräldrarna har varit gifta i 3 år (sambotid räknas inte). Kenya, ett nytt adoptionsland i sverige, har krav på att minst en förälder ska vistas i landet i 6 månader. Många länder har krav att endast gifta par, alltså inte ensamstånde, får söka. Hälsakrav varierar mycket också. I Thailand får man ha BMI under 29 och borde ha högskoleutbildning. Jag kan inte säga vilket land är svårast, men bland de med kanske minsta krav var Kina fram till förra året då de skärpte krav rejalt, och Vietnam. Krav ändras dock hela tiden.

Jo, det finns det säkert. Trots att jag är forskare, är det inte alls mitt område. Jag hoppas någon annan kan svara på frågan lite klokare... Men böcker om anknytning finns (en amerikanska med efternamn Gray, bl.a.), och 'attachment parenting' hör man talas om mer och mer för både bio- och a-familjer.