Raspberry81 skrev 2008-02-23 15:09:01 följande:
Vi är mitt uppe i äggdonationsbehandling och adoption är inte aktuellt i ännu. Här disskuteras det i nuet rädsla för att inte bli godkänd i hemutredningen som ett skäl att inte välja adoption. Mina och sambons tankar och tvekan är snarare: Vad är annorlunda med adoption i jämförelse med att ha biologiska barn. Är det ett föräldraskap vi känner att vi kommer klara av. Där ligger vår tvekan.
Raspberry - jag har inte läst alla inlägg här (det är så många!) men vet inte riktigt om ni har grund för att oroa er om att inte bli godkända - är man någorlunda frisk och inte har prickar i brottsregister är det relativt lugnt (gift måste man visserligen vara, men det är lätt botat!). Som adoptivförälder är man i första hand förälder - jag är helt övertygad att det mesta vi gör, görs av alla andra föräldrar med sina bio-barn. Men man måste ta extra hänsyn till barnets ev. bagage och separationsångest, och vara beredd att satsa extra hårt under den första tiden med anknytningprocessen. Sedan att man känner sig hemma med 'obekvama' frågor som barnet kan eventuellt ställa någon dag och behandla barnets biologiska rötter med respekt. Och vara beredd att man får kanske extra blickar från främmande människor (allt från leende blickar till skeptiska blickar till stackar-er-blickar).
Det låter kanske som mycket, men när man väl är där och uppfattar att ens älskade barns verkar ha lite extra behov av kärlek, närhet, trygghet, mm, så känns det inte alls tungt!
Men huruvida adoption är för er eller inte, kan endast ni veta. Det är kanske lite väl tidigt för er att tänka på adoptivföräldrautbildning, mm, men om ni har några som helst tankar, kan det vara en bra början att läsa lite. Kerstin Weigls bok Längtansbarnen är riktigt bra, och skrivit av hennes egna erfarenheter och är således ganska lättläst. Ett antal andra bra böker finns naturligtvis. Bestämmer ni att adoption inte är för er, är det inga som dömer er för det (inga av oss i alla fall, tror jag).