Jamen visst är det barnen som bestämmer! Jag skulle nog hjälpa till, inte vara rädd, för det är ju med mig barnet delat den största delen av livet.
Det här med att leta rötter kan bli ett projekt man kan ha tillsammans, som dotter/son och föräldrar. Kanske till och med något som för oss ännu närmare varandra.
Fast jag vet inte, man ha ju inte varit där ännu. Kanske vill barnet att de ska sköta det projektet själv.
Adoption vill inte jag ska vara mitt barns identitet, eller vad säger Ni? Det ÄR ju en identitet (eller...förvirrad), men jag vill att ex Stina skall vara Stina. Inte adopterade Stina. Oftast sa man själv i skolan "det där är Kalle, han är adopterad" , för att beskriva en viss person.
Men helt klart är rötterna en viktig sak att ta ställning till. Kommer man vara rädd för att barnet ska söka rötter, eller bara glad för barnets skull. Det sistanämnda hoppas jag! Men man vet inte hur man kommer reagera, iaf inte jag. Kanske känns det som en liten tagg i hjärtat?