hej.
min kompis (26 år) och hennes kille (42) har försökt få barn ett bra tag utan att lyckas. det verkar (självklart) som att hon är väldigt ledsen över det och jag undrar om det finns något man kan säga eller göra för att hon inte ska ge upp och bli riktigt deprimerad. jag är orolig för henne.
mvh
isberget
Eftersom jag inte känner din väninna alls eller vet vad hon är för person kan jag bara utgå från mig själv. För mig har det hjälpt att sätta upp olika mål, typ två inseminationer, ett IVF, sedan blir det adoption. Eftersom hon bara är 26 har hon ju gott om tid att göra IVF på landstingets bekostnad. Har hon påbörjat en utredning? Det brukar kännas mycket lättare, bara det. Då kan de ju också konstatera om det finns några fel. Att sätta upp olika steg så där har hjälpt mig i alla fall. Och hon har ju gott om tid på sig även om jag förstår att det är en klen tröst när varje månad känns som ett helvete.
Lycka till.
Fråga om hon vill prata. Då visar du att du bryr dig. Om hon vill prata, låt henne prata och kom med intresserade frågor, inte goda råd. Om hon inte vill prata så respektera det och var bara en närvarande vän.
Och tipsa henne om FL, om hon inte hittat hit. Det kan hjälpa litegrann...
Precis som skrivits ovan, lyssna och visa att du bryr dig. Jag kan bara tala utifrån hur jag själv vill bli bemött men det kanske kan ge lite tips.
Jag vill att vår omgivning ska fråga hur vi mår och inte bara koncentrera frågorna till om vi har nått någon framgång. Eller snarare vill jag inte ha några frågor alls om det "hänt något" än, för i så fall berättar vi ju självklart det. Sedan så upplever jag att kommentarer som "det blir snart er tur" eller "det är ju tur att ni är unga" eller "ni kommer att bli jättebra föräldrar när det väl är dags" snarare sårar än uppmuntrar. Jag vill hellre ha någon som är arg med mig när jag är arg och gråter när jag gråter.
Det viktigaste är nog att du känner av din kompis och inte bara pratar på när hon inte vill prata om det svåra. Samtidigt som jag tycker att det är bättre att mina vänner frågar en gång för mycket och att jag får säga ifrån att jag inte vill prata om "barngrejen" (som vi har döpt det till). En del av mina vänner menar att de lyssnar när jag vill prata, samtidigt som jag bara vill skrika "Fråga hur jag mår nångång då!!!"
Du verkar vara en fin vän som bryr dig så om din kompis. Hon kommer att uppskatta att du finns där för henne 
Prata med henne, säg att du finns där om hon behöver dig, var beredd att lyssna på det hon berättar (det värsta som finns är personer som frågar hur det är och blir aldeles blanka i blicken när man berättar hur det VERKLIGEN är).
Om det är så illa att de verkligen har problem kan du nog tyvärr inte hindra att hon blir deprimerad. Det är en stor sorg att inte kunna få barn. Det du kan göra är att finnas där för henne då.
Här är en länk till en väldigt bra sida för vänner/bekanta/familj: hem.passagen.se/chisanna/guide.htm