Här finns det POSITIVA förlossningsberättelser för er som är rädda för att föda barn!!!

Nu kan jag bara berätta om min frus förlossning som "åskådare" (eller medhjälpare). Men ur hennes och mitt perspektiv tycker jag det var en väldigt positiv förlossningsupplevelse (för oss båda). Hon blev igångsatt genom att ta hål på fosterhinnorna pga havandeskapsförgiftning. Värkarna satte igång nästan omedelbart och första timmen använde hon ingen annan smärtlindring än massage från mig, att "dansa" (typ lambada.. ;) mot en sån där gåstol och att profylaxandas.

Efter ett tag så frågade BM om hon ville prova lustgas vilket hon gjorde. Vid kontroll var hon nu öppen 4cm. Jag hjälpte henne att hålla koll på CTG-apparaten för att se när värkarna var på gång så hon kunde möta värken med lustgasen i tid. Mellan värkarna slappnade hon av totalt (tack vare profylax + att dom tränat avslappning på gravidvattengympan). BM berömde henne för att hon slappnade av så bra mellan värkarna (viktigt om man ska orka med)

Under tiden som följde så använde hon lustgas som BM ökade dosen en eller två gånger. När c:a 2 timmar ytterligare hade gått så kontrollerade BM och hon var då öppen 10cm! Det roliga (som min fru berättade efteråt) var att hon hade tänkt prova kvaddlar, m.m. och eventuell EDA om det blev jobbigt, men tänkte vänta ett tag "för det skulle ju bli värre"... ;)

Ganska snart kom några krystvärkar och efter c:a 30-40 minuters krystarbete så kom vår son ut så "enkelt" att min fru inte riktigt förstod att han var ute... förrän han började illvråla.. ;)

Min uppgift under förlossningen blev att "coacha", massera, badda med kallt vatten i ansiktet, hjälpa med profylaxandningen och hålla koll på värkarnas start och topp... Jag kände mig dock inte helt nöjd med min insats vad gäller coachningen (vi hade två st jättebra BM eftersom de bytte skift mitt upp i krystvärkarna), men nästa gång ska jag försöka bättre... om jag hinner innan bebisen kommer ut dvs.. ;)

Min fru sa något i stil med: "Jag vet inte om jag skulle vilja kalla det smärta"... om värkarna..

Jag har ju inte upplevt det själv, men kan tänka mig att det borde ju vara annorlunda än att bryta ett ben eller skära sig.. Sen är ju allt förenat med en enorm lycka som du säger. Det kanske är lättare att acceptera smärtan och inte se den som något negativt om man tänker framåt (en målbild som man pratade om i profylaxkursen).

En annan grej som vår barnmorska vid förlossningen sa: "Det är oftast de som har planerat förlossningen in i minsta detalj som har sämst förlossningsupplevelse och är mest missnöjda". Vilket jag tror stämmer till stor del.

Om man har för mycket förväntningar på hur saker och ting ska vara så är man nästan garanterad att bli besviken eftersom man nog aldrig kan föreställa sig hur just sin egen förlossning kommer bli. Det är nog bättre att vara lite öppen för att det kanske inte blir som man tänkt sig och istället försöka tänka ut en grovplanering hur man vill agera i olika scenarion istället tror jag.

Bra att du tänker positivt! Mental förberedelse är nog viktigt! Vår barnmorska sa att när hon haft "postpartum"-samtal (efter förlossningen) så kunde kvinnor vara otroligt missnöjda och haft en traumatisk upplevelse, trots att journalen beskrivit en okomplicerad förlossning. Så jag tror att mycket ligger i hur man mentalt är förberedd på det (även om jag aldrig kan veta hur det är eftersom jag är man).

Vi gick båda profylaxkurs och min fru gick gravidvattengympa (mycket avslappningsövningar) och det tror vi är en del av orsakerna att förlossningen blev så positiv för oss båda två.

Tänk på att vara öppen för att förlossningsförloppet kanske inte kommer se ut som du tror. Om du hänger upp dig för mycket på att det ska vara på vissa sätt (Jag ska bada, jag ska ha den smärtlindringen, jag vill föda sittande, osv osv) så är nog risken större att det inte blir som du tänkt...