Här finns det POSITIVA förlossningsberättelser för er som är rädda för att föda barn!!!

Min förlossning den 24 juli 2005 var världens snabbaste nästan, klockan 18 på kvällen innan hade jag lite värkar (var redan på sjukhuset eftersom vattnet gått natten innan) men satt och pratade med en kompis på besökstiden. Sedan åt jag jalapenopizza som maken hade med sig (äcklig mat på sjukan och jag tror att jalapenon satte fart på alltihop). Mellan 19 och 22 använde jag Tens och värkarna var lite småjobbiga men inget hemskt, alls. Vid 22 somnade jag och maken ifrån värkarna men vaknade kl 23 av att det gjorde ganska ont. Då var jag 4 cm öppen och kom till förlossningen och fick lustgas - HURRA vad underbart!
Jag blev iofs illamående av lustgasen en gång, men den gjorde verkligen att jag inte brydde mig om värkarna, det var som en riktigt perfekt fylla
Visst gjorde det ganska ont från 7-9 cm ungefär, vid ett tillfälle ville jag ha epidural, men när de tittade var jag redan 10 cm och fick krysta (tog 20 minuter från 5 cm till 10 cm). Krystningen gjorde ganska ont, men var också härlig, äntligen kände jag att bebisen var på väg.
Hela förlossningen gjorde ont cirka 6 på en tiogradig skala, som allra mest 7 kanske. jag ska föda i sommar igen och ser bara fram emot det.

Disan: tack!
Sant, man ska ju inte hymla och säga att det inte gjorde ont alls, men jag kände att smärtan var uthärdlig hela tiden. Visst var jag lycklig över min lustgas, utan den hade jag nog haft det svårare.
Min man ville massera men jag knuffade bort hans hand, ville inte ha beröring på ryggen alls.
Ändå var han en otrolig hjälp utan att göra så värst mycket, han stod intill mig, hjälpte mig att dricka vatten, höll lustgasen när jag inte orkade hålla i den, var beredd att hålla mig i handen när jag måste krama sönder nåt .
BM berömde honom för hans närvaro och stöd sedan.

Jag kanske ska berätta hur det gick förresten!!
På tre-fyra krystvärkar kom bebisen ut, det tog väl tre minuter allt som allt. De sade till mig att sticka ned handen och känna, det var en sån mjuk och våt liten huvudform där, urgulligt.
Att föda huvudet var aningen jobbigt, jag fick ta i så att det inte gick att inte skrika, men sedan slank hela kroppen ut med ett sladder-ljud. Vrålhäftigt.
Vi tittade och jag trodde att navelsträngen var en snopp och meddelade alla att det var en pojke, fast det var våran Clara-tjej!
48 cm, 2640 gram, född i 36+3 och världens bästa barn!