För oss är situationen såhär: vi har försökt själva i nästan två år, gjort alla undersökningar, kört pergotime ett antal cykler och vi har gjort 4 IVF-försök utan ens ett plus på stickan. vi påbörjar snart ett sista IVF. vi vet inte hur det kommer att gå, om vi nånsin kommer att lyckas få några barn eller ej. å ena sidan har de här nästan fem åren varit fruktansvärt tunga, och vem vet vilka långsiktiga konsekvenser det har fått på min hälsa. å andra sidan ångrar jag det inte det minsta, även om det bara resulterar i misslyckanden. förhoppningsvis kan vi få adoptera, dock är det oklart eftersom min man är lite för gammal. jag har inte riktigt vågat tänka tanken på att inte få några barn än, när den smyger sig på gör det så ont att den försvinner lika fort som den kom. jag är inte villig att släppa taget än, jag tror att det kommer en dag då jag kommer att göra det, om nu inte vårt sista IVF lyckas. oftast tycker jag att man liksom bearbetar sånt här allteftersom tiden går. även om man inte aktivt funderar och reder ut situationen så händer det nåt ändå inom en.
det är så jag tänker kring alltihop, vet inte riktigt om det hjälper dej...
mår du skit av alla försök och behandlingar och alla kast mellan hopp och förtvivlan så kanske det är dags att i alla fall ta en paus för att reflektera och få lite distans (om ni nu har möjlighet att ta en paus). som du säger, du måste sätta din egen hälsa i första rummet. risken finns också att man sabbar sitt förhållande, det måste också tas in i beräkningen.
det är en fruktansvärt svår situation att vara i och ett oerhört stort beslut att fatta, tro mej, jag vet. tyvärr är det bara du själv som kan sätta gränsen för vad du/ni pallar med.
Lycka till!
