Varför skaffa barn???

Har också svårt för det uttalandet, för man kan ha hur fin kvalité som helst i livet och njuta av att vara själv och bara ha sig själv att tänka på...

Men däremot kommer driften som många talat om vid olika tidpunkter...mig sköljde det bara över från en dag till en annan...

Just nu...vill jag ha barn...för att jag vill ha barn Jag vill ha någon mer än mig att ta hand om. Jag har gjort "klart mitt" och är redo att ta hand om en annan individ.

Precis Jag kan förstå det du skriver om att när man fått barn vill man kanske inte gärna vara utan det och att bara styra livet utifrån barnperspektiv, umgås med barnens kompisars föräldrar och inte se något annat utanför ramarna, det låter väldigt trist faktiskt. Det finns så mycket annat att se och uppleva.

Jag befinner mig lite mitt mellan i debatten men känner ändå ganska bestämt att jag inte kommer göra ALLT för att få barn. För flera passar det alldeles ypperligt att vara själv och utveckla sina intressen, singel eller par..och de sörjer inte utan glädjs åt det de har.

Därmed är det väldigt svårt att se meningen utan barn när man är barnlös, men jag tror bestämt att det går det också, fast sorgen bär man med sig och lär sig leva med. Har man inte haft "driften" någonsin, då sörjer man ju inte alls för hur kan man göra det?

Det finns olika tolkningar av tex "Livet innan det finns inte,man börjar ett helt nytt liv"

Läser man ordagrannt, då tänker jag spontant; "Fanns det inget annat innan barnet?" men antar att jag får se den dagen den sorgen, men jag vill inte helt glömma bort mig själv i rollen som mamma.

 Många vill ju ha barn "för att alla andra har". Det ska väl vara av rätt anledning, för att man själv vill och inget ha-begär?

 Det oxå

 Precis Och man förblir en stor egoist som bara har sig själv och sitt bästa i huvudet ..*skrattar gott*

Otroliga argument här...Inte undra på att "driften" att "skaffa" barn sitter djupare än man kanske trott själv från första stund. Inte bara biologiska men ur samhällets fortsatta stenålderstänk och ur psykologisk aspekt. Det bränner sig djupt in i flertalet så jag förstår absolut varför många går i kras om de inte lyckas.

Då det förväntas från många fortfarande i samhället att man bara ska få barn!
Inte undra på att man känner sig nästan abnormal av en del inlägg.

Men jo, anser att det är egoistiskt att "skaffa" barn för jag vill ha de. Sen att de skänker glädje till andra, en bonus, men först och främst, vill jag ha de.

I mångt och mycket känner jag att "JAG ÄR BÄST" har sunda värderingar och spontant känner jag stort medlidande med de som räknar kallt med barn och inte tar barn som en gåva, de som skriver att barn är meningen med livet, innan barn, vad fanns då, vad var jag?

Sorgligt för att ställa mig helt på andra kanten...

  Jag känner inte att jag lägger samma vikt kring barn som jag gjort men omgivningens kommentarer ibland..tja vad säger man...Känner att de är totalt insnöade i deras tänk "Så ska det vara" och tänker efter det vi gått igenom "Så behöver det inte alls bli, det finns andra nyanser". Känns otroligt att man har förmågan att se annat än antingen svart eller vitt för annars hade man nog inte orkat.

 Tänkte spontant när jag läste detta;

*flinar gott nu* många får ju mellan 5-12 barn i en och samma familj så då fyller de upp för andra som av olika anledningar inte har barn

Visst finns det kanske en del av en som reagerar instinktivt vad gäller att vilja ha barn men jag tror inte det riktigt så enkelt. Och att jämföra med tidigare...Förr var det väldigt tabu att inte "skaffa" barn men människan kan stå över, handlar om ett eget val. Vi är inga grottmänniskor längre .

Lite förtydligande; En jämförelse...en katt tex styrs otroligt av instinkterna och tänker; "Para sig" då de beter sig som galningar under våren och hittar snabbt en partner..

Jag tex tänkte inte så här när jag träffade min man "Han vill jag "para mig med" .

 Tänkte samma när man läser en del argument...Visst,