oj! kunde varit jag! eller det var jag, skillande är att jag trotsat rädslan och är nu gravid i vecka 10.
jag har jättebra stöd i min BM, men framförallt så vet man inte hur man komemr känna när man väl är gravid. jag hanterar allt såå mcyket bättre än jag nånsin kunde ana, och jag kan lova dig att jag var SÅÅÅÅÅ jäkla njig och panikslagen och då var jag inte ens gravid,säg till din väninna att regga sig på familjeliv ovh skicka ett mess till mig så ska jag berätta. 
föresten så pratade jag med en BM förra året, av den anledningen att jag inte vågade bli gravid. det var hos Aurora här i sthlm ch hon tyckte det var BRA att jag sökte hjälp.
be henne ringa nån annan inom mvc osv
att d inte ber henne göra en sida här? finns många här sm kan mycket och själva har erfarenhet. jag har pratat massr på denna sajt i över ett år c det har hjälpt mig mycket.
hur går det med din kompis?
så, du kommer inte undan
förresten, du frågade om oron slår till ibland-Ja, det gör den,men inte på ett ångestliknande sätt som jag har vart rädd för..jag gråter en del (mest i början nu börjar det bli mycket bättre)och tar alla fasor med min sambo..han kan då lugna och ta ner mig på jorden.
tex hur kommer jag fika detta? hur kommer jag klara förlossningen? kommer jag bli en bra mamma?
men läser du runt lite och frågar folk så är dom känslorna väldigt vanliga..det är ju en kris att bli gravid, hormoner som ställer till dig mm mm men man blir inte psyksikt sjuk, det kan jag lova dig
detta kommer bli den mest lärorika, läskiga och jobbiga resa jag nånsin gjort men jag tror att det kommer bli bra!
det är över förväntan detta, med tanke på min ånegst inför graviditetn.
messa när som helst och fråga om det är nåt du vill veta. jag hjälper dig gärna!
fast din kropp skulle ju säkerligen klara av det, psykiskt e j en annan sak. ville bara inflika med det,
sen är det helt sjkt m ingen reagerade när du gjorde abort för att du inte blev lovad snitt i tid???