Hur tröstar man nån som förlorat ett barn? Hur vill ni som förlorat barn få stöd?

Hej,
jag känner själv att jag kan reagera annorlunda och är mycket mer känslig för folks uttalanden när det gäller min son Martin, som gick bort 3/12.

Det som jag har upplevt som mest stöttande är när folk har hört av sig och meddelat att de tänker på oss, och de som lyssnat när jag berättat. Att bara vara där för mig, helt enkelt. Även om det inte känns som så mycket

Det som jag har haft svårt för är de här vänliga uttalandena, som ändå sitter så fel. De "logiska" som "ni kan ju få fler barn", eller "det blir bättre, bara du låter tiden gå". Jo visst kanske det, men det gör inte mindre ont nu.. Hela kroppen skriker av smärta och saknad.

Jag har även börjat läsa en bok som handlar om sorghantering, där det skrivs så bra i ord, att sorg finns i hjärtat och det kan man inte läka genom att använda hjärnan.
Jag vet ju att jag kan få flera barn rent intellektuellt, men det gör inte min saknad av Martin mindre och det hjälper inte om någon annan säger det. Det förminskar bara min sorg, upplever jag det som.

Jag vill gärna visa bilder på Martin för alla jag känner, men förstår att det är inte alla som vill det så jag har frågat mina vänner om de vill se, de ligger även på starka bilder här så folk ska få välja. Det finns de som inte velat och då får jag respektera det. Men det värmer så oerhört när någon vill titta och det känns så härligt när det finns människor som kommenterat hur söt han var.