Sfinkterruptur del 7

16 månader har gått sedan förlossningen och folk börjar fråga om det inte är dags för barn nr 2. Jag tycker att det är jättejobbigt att de frågar för jag vet inte ens om jag kommer att våga föda några fler barn. Jag har inget förtroende för barnmorskor längre efter min förlossning, där en uska klantade sig och bm sopade incidenten under mattan genom att ljuga i min journal.

Jag vet att jag kommer att tokspänna mig och spricka oändligt mycket om jag skulle åka in till förlossningen och föda vaginalt. Och detta enbart för att jag vet att personalen kan klanta sig och för att jag vet att det finns barnmorskor som av någon underlig anledning ljuger i journalen hellre än att medge att någon har gjort fel.

Samtidigt vet jag att jag kommer att ångra mig när jag blir pensionär om jag inte ens försöker skaffa fler barn. Då kommer jag att ångra att jag inte vågade.

Jag har ju läst här att det gått mycket bättre för många andra gången och tycker att det är väldigt positivt, men jag tror ändå inte att jag kommer att våga. Om jag tänker på kejsarsnitt så känns det också fel. Jag tror att jag kommer att känna det som om jag inte kunnat påverka förloppet. Och alternativet hemförlossning innebär ju också risker om det skulle uppstå komplikationer.

Före förlossningen var jag lugn och trygg, men nu får jag ont i magen bara jag tänker på förlossningar. Hur lång tid tar det innan det går över? Eller ska man tvinga sig till att föda de barn man ska ha i rask takt så att man slipper oroa sig för framtida förlossningar? Så att man har det "överstökat" och kan gå vidare i livet.

Kommer du att gå på Aurora innan du blir gravid då, alltså?

Jag vet inte ens om Aurora skulle ge något för mig. Är det inte barnmorskor som jobbar där? Jag försöker intala mig att det finns bra barnmorskor också men det är jättesvårt; jag har ju bara träffat en förlossningsbarnmorska och hon ljög i min journal.

Hade bm skrivit i journalen vad som verkligen hände så hade jag fått ersättning ifrån PSR också, men av någon anledning är incidenter något som inte förekommer inom förlossningsvården. Åtminstone förekommer inte journalförda incidenter, vilket patientskadeförsäkringen kräver.

Jag kände mig grundlurad och överkörd efter förlossningen. MVC-barnmorskan hade gett intrycket av att barnmorskorna på förlossningen skulle vara så bra.
Aldrig hade jag trott att det skulle schabblas så.
Alltid har jag litat på att det som förts till journalen varit rätt. Alltid har jag trott att personalen skulle ha kompetens att klara olika situationer på ett professionellt sätt.
Inte ens ett förlossningssamtal efter förlossningen kunde förlösande bm kosta på sig, trots sfinkterruptur och störtblödning. Ändå så hamnade jag på BB för komplicerade förlossningar pga schabblet.

Jag har fått uppfattningen att man inte tar skador och blödning som uppstår i samband med förlossning på allvar. Det är inga "riktiga" skador utan dessa ingår sas i den "allmänna konkursen". Ändå så finns det ju rutiner för att minimera skador.

Alltså, jag skulle aldrig klara tiden efter nästa förlossning om jag skulle få en dålig barnmorska nästa gång också. Man kan ju inte välja bm när det är dags att föda, utan man får ju ta den som finns på plats.

Jo, man känner ju tydligt av den biologiska klockan och "samhällsnormen" vad gäller barnafödande. På mitt jobb verkar det vara optimalt för karriären att föda barn vartannat år och det ska bara vara 2 barn. Så för mig känns det som om ingen räknar med mig på jobbet för att de tror att jag kommer att vara barnledig fr o m sommaren, fast jag inte är gravid. Det är ju inte direkt så att man går och talar om för alla på jobbet att man sprack oändligt mycket och är rädd för att göra det igen...

Min man reagerade också negativt på handläggningen. Jag träffade bm och hennes chef för ett samtal ett halvår efter förlossningen och hade väl hoppats att bm hade kunnat ge förklaringar till handläggningen och journalföringen. Men varken hon eller hennes chef tyckte att något gjorts fel. Jag fick knappt en syl i vädret för alla bortförklaringar. Jag fick då också rättningar till journalen. Men jag vet fortfarande inte varför hon journalförde som hon gjorde.

Efter mötet var jag övertygad om att de måste ha väldigt dåliga rutiner (och att de var ointresserade av att förbättra dem) på förlossningsavdelningen så jag anmälde kliniken till Socialstyrelsen.

Jag tyckte att eftersom det blev en sfinkterruptur så borde man se till att journalföra det hela riktigt så att de som forskar om förlossningsskador får ett bra underlag. I forskning om förlossningsskador intresserar man ju sig för förlossningsställning, huvudomfång och åtgärder som kan har lett fram till skadan. Och något kunde ju ha hänt mig eller barnet när jag var sövd där händelseförloppet skulle kunnat vara av intresse för de som tog över.

Jag tänkte att om inte jag anmäler så är det bara en tidsfråga innan någon annan patient råkar riktigt illa ut. Socialstyrelsen skrev att de förutsatte att kliniken diskuterat och vidtagit förbättringsåtgärder. Så jag hoppas ju att kliniken har gjort det.

Jag anmälde även bm till HSAN eftersom jag drog slutsatsen att hon journalfört felaktigt av uppsåt pga bortförklaringarna under mötet och för att det visade sig att de rättningar till journalen som jag fått var osignerade. Anmälan till HSAN ledde inte till något och rättningarna hade senare blivit signerade.

Det här blev en riktig soppa och alltihop hade kunnat bli annorlunda om bm hade rett ut saken direkt efter förlossingen. Jag vet fortfarande inte varför hon kände behovet av att skönskriva journalen. Om det är för att hennes kollegor är bäst i Sverige på att undvika sfinkterrupturer och att hon inte ville verka sämre? Eller om hon, liksom jag, kom i chock och fick någon slags blackout? Eller om incidenter alltid mörkas inom förlossningsvården?

I vilket fall som helst så kommer nog inte nästa förlossning att bli som denna. Alla förlossningar är väl unika. De som fött flera barn säger ju att ibland har förlossningen varit bra och i andra fall sisådär. Skönt att skriva av sig i alla fall...

Men det märkligaste av allt i denna soppa är att precis samma dag som HSAN-beslutet dimper ner i brevlådan så badar jag och barnmorskan i samma bassäng på badhuset. Jag är där på babysim i ena halvan av bassängen och hon är där och leker med sitt barn i sin halva. I det ögonblicket är vi båda helt vanliga kvinnor som umgås med våra döttrar. Men jag vågade tyvärr inte fråga henne varför hon gjorde som hon gjorde.

Jag vet att mina problem är I-landsproblem och att jag aldrig ens hade läst en massa om förlossningsskador om jag hade fått bra info på BB. Jag hade heller inte läst en massa om sfinkterrupturer (och därigenom om analinkontinens) om jag inte trott att jag hade blivit analinkontinent pga förlossningsskadan för att jag blev dålig i magen av Laktulosen (för att jag är laktosintolerant). Och hade jag inte läst en massa på Internet så hade jag aldrig vetat om att det forskades om denna typ av förlossningsskador. Och då hade jag inte haft några problem med barmorskans agerande. Men hade jag inte varit i chock efter förlossningen borde jag ha misstänkt tidigare att Laktulos innehåll laktos. Det hörs ju nästan på namnet och jag läser alltid bipacksedeln.

Helt klart är att en förlossning är en livshändelse. Men ibland verkar det hända allt för mycket på samma gång så man undrar ju om det finns en mening med det hela och om man har något ansvar för att agera.

Under förlossningshandläggningen verkade min barnmorska noggrann, duktig och pedagogisk. Men eftersom hon inte hanterade situationen efter incidenten bättre och jag inte fick några vettiga svar vid mötet ett halvår efter förlossningen så tycker jag att handläggningen var dålig.

För mig är en barnmorska en person som är lugn och trygg och som har moral, civilkurage och empati. Jag tycker att hon kunde ha tänkt sig in i min situation: När något händer under förlossningen kan man ju som patient inte bara ta sitt pick och pack och dra, utan man har ju inget annat val än att slutföra det hela och hoppas på det bästa. Man känner sig väldigt liten som patient i det läget.

Men jag funderar även om det hade varit ett bättre samtal om inte barnmorskechefen hade varit med. Trots att chefen inte var med under själva förlossningen så satt hon och avbröt och hade åsikter och bortförklaringar till allt. Kanske var barnmorskans journalföring ett misslyckade även för chefen; kanske har hon drivit barnmorskorna för hårt i sin iver att visa att barnmorskorna i landstinget är bäst i Sverige på att undvika sfinkterskador?

Pyttis, kanske är det just barnmorskor som jag ska prata med för att lösa upp denna knut, så att jag ser att finns bra barnmorskor också. Om jag vågar kanske jag tom ska försöka få prata med förlösande barnmorska igen...

Ja, jag läser nog alldeles för mycket om en massa faktorer som gör att man spricker. Ändå så står det i SFOG-rapporten att man inte har så mycket kunskap inom området, så det är väl mest en massa spekulationer.

Men det känns verkligen som det är en massa saker som ligger mig i fatet inför en framtida förlossning. En ärftlig belastning är att släkten föder stora barn. Första barnet brukar väga 4 kg och det har släkten klarat galant utan bristningar. 2:a och 3:e barnet väger mellan 4,5-5 kg och det har heller inte varit några problem eftersom 4-kilosbarnet redan töjt ut allt. Hur ska jag, som inte är så stor, kunna få fram en 4,5-5 kilosbäbis, när jag inte ens fick chansen att töjas med 4-kilosbäbisen, utan bara sprack, sprack och sprack??

Jag vet ju att bristningar för det mesta läker bra, men jag tycker att det var fruktansvärt att få underlivet upprivet.

Gott nytt år!
Jag funderar på hur ni som fött ytterligare ett barn, vaginalt eller med snitt, efter sfinkterrupturen kände det efteråt? Kändes det som en revansch, eller?

Jag har varit på op och fått ärrvävnad bortskuren så nu hoppas jag att det kommer att läka bra.

Lycka till med snittet, Duttan!

Jag gick på sedvanlig efterkontroll hos MVC-barnmorska. Där plågade jag bm med så många frågor om SR att hon skickade mig vidare till en läkare som bättre kunde besvara dem. I brist på info på BB hade jag läst en massa om SR på egen hand som hade oroat mig. Besvärlig patient som har behov av att veta något om skadan och prognoser m a o...

Jag sa till bm på BB vid flera tillfällen att jag inte vågade gå på toa eftersom jag inte visste hur omfatttande skadan var och hur de hade sytt och om det skulle spricka upp, men hon sa bara "du ska nog inte hålla igen alltför mycket ialla fall". Jag förstod inte vad hon menade, så jag vågade ändå inte gå. Det slutade med lavemang och bedövningssalva 5:e dagen på BB.

Vad gäller sjukgymnast så har de i Västerås ett familje-BB och ett annat BB som man hamnar på om mamman haft en komplicerad förlossning, t ex kejsarsnitt, stor blodförlust eller SR.

På BB för komplicerade förlossningar kommer man inte i kontakt med sjukgymnast. Däremot på familje-BB har de sjukgymnastbesök 2 ggr/vecka. Jag har ingen aning hur de har resonerat i detta fall. De förutsätter alltså att en mamma som är medtagen efter förlossningen på eget initiativ ska ta sig till en annan avdelning för att komma i kontakt med sjukgymnast.

Fast jag hade ju blivit tillsagd att inte knipa på två månader, så det var väl inte så bråttom antar jag. När jag väl fick klartecken för att börja med knipövningar så körde jag så stenhårt att jag fick träningsvärk. När jag var hos läkaren sa hon att jag hade ett bra knip, så då lade jag ner träningen.

Madge, är nyfiken på om du har fått din diagnos i förlossningsjournalen rättad map att det framkommit senare att bristningen var total?

Larki, jag tycker att det är bedrövligt att det ska ta sådan tid när det finns något som heter vårdgaranti. Den borde väl gälla kvinnor också.

Madge, vad bra att du och barnmorskan kunde reda ut saken.

Inte för att jag förstår hur det kan ske, men vissa partiella SR visar sig vid ultraljudsundersökning vara mer omfattande än vad ögat kan se. Jag tycker att alla kliniker borde ha som rutin att göra UL på misstänkta SR så att det blir rätt från början.

Madge: Jag tror att man måste vara besvärlig patient och klaga på vården om man inte är nöjd. Förmodligen har de diskuterat det inträffade på kliniken och förhoppningsvis gör de inte om samma missar igen, tack vare att du uppmärksammade bristerna. Men det är ju inte direkt roligt att behöva klaga, man tror ju att de ska ha säkra rutiner på ett sjukhus.

Jag tror att kvinnor är dåliga på att klaga på vården. Man tänker kanske att vårdpersonalen gör sitt bästa eller att man kanske måste stå ut med lite av varje när man föder barn eller är rädd för att klagomålen blir avfärdade med att medicinska rutiner säger si och så. Men jag tror att om det är något som strider mot sunt förnuft, då ska man klaga så att vården blir säkrare.