Inte rädd för själva förlossningen utan tiden efter

Nu har jag kommit förbi halvtid med råge och börjar mer och mer fundera på förlossningen. Jag har kommit fram till att jag inte är rädd för förlossningen (ännu), men väldigt orolig över att inte min man får stanna kvar efteråt.

Detta beror på att jag har aspergerssyndrom och därför har svårt att be om hjlp/säga till om något känns jobbigt. Min man är mitt största stöd och med honom känner jag mig säker och mår bra. Jag frågade barnmorskan om pappan fick stanna, men hon sa att det fick han inte - han fick dock besöka mig alternativt fick jag åka hem efter 6 timmar.

Helst vill jag ligga kvar tills allt känns bra, och jag ser att amningen fungerar (alternativt inte fungerar), men nu känner jag bara att jag vill vara hemma med min man. Barnmorskan känner till mitt funktionshinder, men jag vet inte om hon vet vad det innebär? (Speciellt inte då det kan variera så)

Det jag har funderat över är att åka lite längre och föda där min man får vara kvar den/de natt/nätter jag och bäbisen är kvar. Samtidigt känner jag på mig att när det väl satt igång så kommer jag att vilja åka så kort bit som möjligt. Samma sak när vi åker hem, då är det också skönt om det inte är riktigt lika långt.

Vad ska jag göra? Föda kan jag ju liksom inte komma ifrån (vill inte heller!) men ska jag kämpa för att försöka få min man att få stanna kvar (dock, varför ska han när ingen annan får) eller försöka ställa in mig på att åka hem innan kvällen? (Hur förlossningen går och hur vi mår kan jag ju omöjligt veta nu.)