Snälla hjälp mig!
Fy, du får en stor bamsekram av mig.
Jag har inte samma problem som du, men ville skriva ett par ord ändå.
Jag har en son som är 9 månader. Innan vi fick honom så försökte vi i 9 månader, som slutade i mf, månaden efter blev jag gravid med Svante.
Nu är verkstan igång igen. Vi har försökt i 7 månader nu. Fick missfall den 12 oktober så nu är vi på det igen.
Jag tänker mycket på människor som har svårt att få barn, som inte kan få barn. Här sitter man och är jättedeppig för det ta så lååång tid, men jag har kvitto på att jag kan bli gravid.
Men som sagt, jag klagar och klagar på att jag inte blir gravid, sen har vissa kvinnor och män nästan alla oddsen emot sig. Och jag måste säga att jag känner verkligen med er, allihopa.
Förmodligen så har jag lite svårt att bli gravid för jag är för tjock, men ändå kan man inte gå ner i vikt. Man är inte motiverad. Va e de??? Jag vill ha barn , kan man bli mer sporrad????!!
Ja, usch, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, vill bara skriva några värmande ord, och drar upp hela min historia. Du får absolut inte ta illa upp.
Någon skrev att man ska inte tänka så mycket på att man vill bli gravid. Släpper man tanken så har man lättare för att få detta + et.
Jo, kanske är det så. Sen vi började försöka för barn igen har man planerat upp framtiden. Men sen sa jag bara nej. Nu skiter jag i det. Och vips, så var man gravid.....
Har man börjat känna så, så har man ju gett upp hoppet. Och det ska man aldrig göra.
En vännina sa till mig att hon visste ett par här nere där jag bor som försökte jättelänge att få barn, på alla sätt och vis. Men det gick inte så dom adopterade ett barn. Några månader efter blev hon gravid. Tur eller? För det tror jag.
Det går ju inte över på en dag från att jag vill jättegärna ha barn till nej, nu skiter vi i det.
Har du inte läst om tjejen inne, tror jag det var iaf. Hon hade oxo problem att få barn så hon gav ju upp allt hopp. Och fick trillingar på "vanlig" väg.
Nej, nu springer tankarna bort. Jag är inte den bästa kandidaten till att skriva nåt till dig, men vill att du ska veta att jag känner verkligen med dig. Det är skit. fast jag har ett barn så känns det lika hopplöst denna gången som första.
Var ska ni göra nu? Hur går ni nu vidare?
Kram på er!