Aurora

Jag har alltid sagt att jag ska göra snitt om jag någon gång blir gravid och när jag sedan blir det så kändes inte snitt som något som jag ville göra. Det är ju trots allt en operation och det finns alltid en risk även om de nu är små. Förlossningen sätter ju "igång" allt på ett naturligt sätt.Jag vill bara vara säker på att min lilla späda kropp klarar av det. Ut ska den ju som alla säger, och jag vet att de övervakar allt och att de har super koll. Men vad händer om man inte orkar, om förlossningen tar lång tid och det blir för jobbigt för mig och barnet, åh! HJÄLPJag ska åka dit och prata. Min sambo har redan varit med om en förlossning en gång och försöker stödja mig, men har jag bestämt mig för att jag känner en sak, går det ofta inte att ändra mig. Även om jag åker dit är jag säkert skeptisk efteråt..Men jag är rädd för att jag kommer känna mig dum, dum får att tårarna kommer spruta utan att jag kan kontrollera dem, för så är det. Kan inte rå för det. Nu tror BM att jag är förkrossad och det gör saken ännu värre. För när jag sa att jag är extra känslig så uttryckte hon åsikter att om; "ja gråter man för ett telefonsamtal måste det vara något extra". Varför ska jag behöva vara känsligast i världen? =)