Adoption av syskonpar/tvillingar. Förälder eller intresserade.

Vi adopterade ett biologiskt syskonpar från Colombia hösten -91. En pojke på 4 1/2 år och en flicka på 1,8 år. Allt har gått mycket bra med dem från allra första början. De fann en stor trygghet i varandra och gör så fortfarande. Språket kom i en rasande fart och deras skoltid har fungerat mycket bra. Har bara positiva erfarenheter och rekommenderar varmt andra att också adoptera syskon om man känner sig mogen att få flera barn samtidigt.

Vi var 28 och 30 år när vi adopterade våra två första barn, och 30 och 32 när vi fick deras lillasyster, alla tre från Colombia.

Jag har inget minne av vad som var svårast den första tiden men det jag jag kommer på är att våra flickor har valt att bara knyta an till pappa den första tiden. De blev väldigt ledsna när han gick ut ur rummet och de inte såg honom. Jag fick inte ta i dem speciellt mycket de två första veckorna men sedan lade det sig och det funkade bra med oss båda. Med pjken var det tvärtom, det vara bara jag som dög.

När man adopterar två barn samtidigt så är ju oftast ett av barnen lite större och har ett språk och då är det mycket bra att man har lärt sig lite enkla fraser på deras språk. Kommer ihåg att vi fick en lång lista med användbara fraser. Vi lärde oss dem och mer därtill, så vi kunde kommunicera med varandra på ett ganska bra sätt. Den första tiden efter ett vi kommit hem från Colombia var vi även hemma bägge två med barnen, ett halvår ungefär. Det var en väldigt betydelsefull tid då vi i lugn och ro fick lära känna varandra.