Dåligt humör??!!!
Ja, herre gud vilket humör jag haft/har!!!
Första månaderna var skitjobbiga, då jag inte alls kunde var glad eller tacksam för att jag hade fått en bebis i magen (kunde inte knyta an, som någon skrev tidigare i tråden). Mådde bara pyton, och tyckte otroligt synd om mig själv.
Sedan var det en period på kanske två månader när jag gick omkring och bara NJÖT! Mådde toppenbra och ville vara gravid i resten av mitt liv! Min man var MYCKET förvånad över att jag inte var en hemsk människa, som han föreställt sig att alla gravida måste vara.
Men oj, oj, oj, vad jag har tagit igen den där harmoniska tiden med råge! De sista två månaderna nu har jag varit nära att separera flera gånger! På riktigt. Vi har haft sådana gräl att min man varit beredd att flytta. Han har också haft det jobbigt med att förbereda sig inför att bli pappa med allt vad det innebär psykiskt, och så har jag sökt gräl hela tiden. Jag har helt enkelt tyckt att han varit helt dum i huvudet (vilket han ju absolut inte är), att han aldrig gör något rätt (vilket han visst då gör), och att han ALDRIG skulle kunna bli en bra far till mina barn (han kommer bli den bästa pappan i världen!).
Så varenda liten kommentar från hans sida har jag tolkat som att "Jaha, det var det. Nu kan vi inte leva ihop, för om han är på det där viset så kan jag inte uppfostra ett barn tillsammans med honom." Och så har vi grälat hiskeligt... För till saken hör ju att det faktiskt inte BARA har varit jag som varit märklig i humöret. Vi har verkligen varit två om den här graviditeten, på gott och ont.
Fast nu verkar mitt humör ha lugnat ner sig lite igen (och hans också). Jag bara hoppas att det håller sig på en stabil nivå de sista två månaderna nu, för jag vet inte om jag/vi orkar med en sådan här pärs till... Fast när man ser det lite i backspegeln, så märker man att det verkar vara en process som man går igenom tillsammans under graviditeten. Förmodligen har jag försökt bestämma mig för om han duger till pappa, och om vårt förhållande kommer att hålla för det här nya. Man är ju inte längre bara kille och tjej, utan plötsligt man och kvinna, pappa och mamma. Jag tycker ändå att allt det här jobbiga, den här krisen vi haft, verkar föra något positivt med sig. Jag tycker att jag har utvecklat ett större tålamod med R, känner mig tryggare med att vårt äktenskap kommer hålla även med barn, och jag har lärt känna R ännu bättre.
Men allt det där tänker man ju inte på när det bara kokar i en av ilska. Då är det bara känslor och reaktioner för hela slanten. Undrar hur man ska göra egentligen för att hantera det hela bättre. För UT måste det ju på något sätt. Oftast kommer det ut i ilska, men för mig känns det bättre först när jag fått vara riktigt ledsen en stund. Kanske man bara ska stänga in sig i ett rum och skrika som ett barn? Kan ju kännas smått bisarrt :)
Hur gör ni?