"Förstöra sitt liv"

Nu vet jag inte om jag räknas in under kriterien unga mammor.

Jag är 19 år och gravid med min pojkvän som jag har varit tillsammans med i 3 månader. Bebisen är planerad och väldigt efterlängtad från oss båda. Vi har båda längtat efter barn sen vi var 15 år (då kände vi ju inte varandra) men vi hade inte rätt person att skaffa barn med. När vi blev tillsammans så konstaterade vi båda två att vi ville ha barn, gärna för flera år sen så det var jätte naturligt för oss att börja försöka.

Det ända negativa jag hör från omgivningen är:
"vem är pappan?" med tanke på att jag hade ett långt dåligt förhållande innan...
"hur blir det med ekonomin?" mmen jag tror det är det enda negativa vi fått höra.

Kan få kommentarer som:
"Åh vilken tur att det blev med Anton och inte med ditt ex"
"Åh va roligt, du ska bli mamma"
"får jag känna på magen?/har du fått någon mage än?"
"ska ni ta reda på könet?"
"Var det planerat?" (svar ja) "Men ni har väl inte varit tillsammans så länge?" (nej det har vi inte men det känns rätt) "Nej men gud va skoj!"

Så jag antar att jag inte hör till "unga föräldrar" jag känner mig definitivt inte som någon. Men alla är så glada över våran bebis

När jag höll till här som 16 åring där emot och längtade barn fick jag ofta höra: " Du förstör ditt liv" osv. Men det är nästan bara på FL det är så¨. Här på FL har jag ju fått några kommentarer om att vi skaffade barn så tidigt i förhållandet och även att vi är unga men jag tror det är moraltanterna på fl som stojjar runt. Dom existerar inte lika mycket i verkliga livet.

Jag förstår precis hur ni menar men jag kan säga att jag har aldrig kännt någon så bra som jag känner honom. Vi passar på alla plan än så länge i alla fall... Jag kan avsolut inte säga hur allt kommer se ut om tre år men jag hoppas att det kommer förbli han och jag.

Vi flyttade ihop efter 1½ vecka och det har inte varit några problem, vi bråkar ibland men det är bra för då lär vi även känna varandra..

Och ja, Vi börade planera barn direkt. Vi kände direkt att det var vad vi båda ville och det var lixom emot bådas princip att vi ska skydda oss om vi ändå vill ha bebisen. Och jo man kan känna varandra efter bara någon månad. Där emot känner man nog aldrig någon. Anton (pappan) känner jag extremt mycket bättre än vad jag kände mitt ex som jag var tillsammans med i 4 år. Så bara för man varit tillsammans i 4 år betyder det inte att man känner varandra, tror det är helt individuellt.

och om det skulle visa sig att det efter några år inte skulle funka mellan mig och Anton så då är det så.... Finns ingenting att göra mer än att försöka lite till.

Men jag förstår hur ni tänker.. jag tänkte likadant innan jag träffade Anton...