Vad är värst?

Båda är hemska på sitt sätt eftersom det handlar om barn som mår dåligt.

Det behöver absolut inte handla om föräldrarna för att ett barn mobbar ett annat, det ska man inte tro. Det finns lika många orsaker till varför ett barn blir mobbad/mobbare som det finns barn.

Tonx

Äldre 10 Oct 13:38

#5

Disco skrev 2007-10-10 13:30:23 följande:

Tonx; jo, föräldrarna läggger ju grunden/uppfostran redan tidigt. Om jag inte lyckats förmedla goda värderingar till mitt barn om alla människors lika värde så är ju risken större. Föräldrar har ALLTID det yttersta ansvaret för sina barns handlingar. Fast det är nog inte alltid bekvämt att erkänna det om ens barn "gör fel". Om min son kom hem och var mobbad hade man ju gjort allt som står i ens makt att stoppa mobbningen samt att trösta och stötta sitt barn. Om ahn däremot skulle vara en mobbare hade jag blivit så besviken och bestört att jag vet inte vad jag gjort....Svårt att "tala" till rätta tror jag.

Men oavsett hur goda värderingar men överfört till sitt barn så kan barnet hamna i en sits då det mobbar ändå.
Föräldrar har ansvar för sitt barns handlingar, men det betyder inte att de kan förhindra att barnet mobbar, snarare kan de ta ansvar OM barnet gör det.
Man kan omöjligt sitta och skylla mobbing på dålig uppfostran, för det är många faktorer som kan spela in, grupptryck t.ex.

Tonx

Äldre 10 Oct 13:56

#9

Disco skrev 2007-10-10 13:43:47 följande:

Jo, ens barn kan komma i situationer som är knepiga. Men jag hoppas ändå att min uppfostran leder dem till att hitta spärren, att mobba det gör jag bara inte, det är fel. Att stå emot grupptrycket är väl det första jag skulle lära min son. Annars är man verkligen ute på hal is som förälder. För mig är det A och O iaf.

Lätt i teorin, men svårt i praktiken.
De allra flesta föräldrar försöker nog uppfostra sina barn till att inte mobba, att stå emot grupptrycket och i allt ge dem sunda värderingar.
Alla barn vet att det är fel att mobba någon, och mina personliga erfarenheter som svårt mobbad under hela min grundskoletid visar på en sak: De flesta vet att vad de gör är fel och de tycker själva att situationen är obehaglig.

Jag har själv, trots att jag mått så dåligt att jag varit nära på att ta livet av mig p.g.a mobbingen, mobbat andra fastän jag med hela min kropp och själ vet precis hur illa det är.
Som barn/tonåring går ofta känslan av tillhörighet och position bland sina vänner före förnuft och man kan göra saker man egentligen vet är fel eller rent av inte vill.

Tonx

Äldre 10 Oct 14:09

#11

Disco skrev 2007-10-10 14:01:21 följande:

Tonx; fy, nä att bli mobbad är ingen höjdare. Kanske vill man genom att senare själv mobba visa att man funnit styrkan och kommit ifrån stämpeln som "mobbad". Att man då mobbar, inte för att vsara elak mot den som man utsätter det för utan man gäör det för ens egen skull? Liksom bevisar för sig själv att man inte länger är den svaga? Eller? Jag har själv vart mobbad/utfryst men inte själv mobbat någon men skulle tänka mig isåfall att just det skulle vara en "anledning till att göra det".

Ja, för mig var det så. I och med att jag i tonåren började söka mig utåt så fann jag nya, naturligtvis äldre vänner som söp en massa och slogs och härjade. Blev tillsammans med en av de stora grabbarna och fick en fin position i toppen av gänget, och självklart var man alldeles euforisk av lycka av att bli den där som alla hade respekt för och knappt vågade se i ögonen.

Sen att livet inte blev enklare efter att man klättrat på stegen är ju en annan historia...
Tack och lov för att barndomens tid är förbi säger jag bara..

Vad är värst?

INNEHÅLL