Vad är värst?

Tonx; jo, föräldrarna läggger ju grunden/uppfostran redan tidigt. Om jag inte lyckats förmedla goda värderingar till mitt barn om alla människors lika värde så är ju risken större. Föräldrar har ALLTID det yttersta ansvaret för sina barns handlingar. Fast det är nog inte alltid bekvämt att erkänna det om ens barn "gör fel". Om min son kom hem och var mobbad hade man ju gjort allt som står i ens makt att stoppa mobbningen samt att trösta och stötta sitt barn. Om ahn däremot skulle vara en mobbare hade jag blivit så besviken och bestört att jag vet inte vad jag gjort....Svårt att "tala" till rätta tror jag.

Jo, ens barn kan komma i situationer som är knepiga. Men jag hoppas ändå att min uppfostran leder dem till att hitta spärren, att mobba det gör jag bara inte, det är fel. Att stå emot grupptrycket är väl det första jag skulle lära min son. Annars är man verkligen ute på hal is som förälder. För mig är det A och O iaf.

Tonx; fy, nä att bli mobbad är ingen höjdare. Kanske vill man genom att senare själv mobba visa att man funnit styrkan och kommit ifrån stämpeln som "mobbad". Att man då mobbar, inte för att vsara elak mot den som man utsätter det för utan man gäör det för ens egen skull? Liksom bevisar för sig själv att man inte länger är den svaga? Eller? Jag har själv vart mobbad/utfryst men inte själv mobbat någon men skulle tänka mig isåfall att just det skulle vara en "anledning till att göra det".

Tonx; jaaa, verkligen . Glad att man själv tagit sig igenom barn och ungdomstiden. Ibland funderar man verkligen om det är "rätt" att skaffa barn och låta dem gå igenom detta. För hur de tän är så känns skolvärlden och den tiden värre nu än förrut. Hårdare och råarepå nåt vis och respektlöst beteende mot lärare och andra vuxna som skall vara där för barnen. Hoppas den lille är bebis lääänge!!!