Kan inte sova med min sambo :-(

Jag har samma problem... även om det kanske inte är riktigt lika illa. Men det tar lång tid innan jag klarar av att somna, och jag vaknar ofta och kan inte somna igen pga att jag hör hans andetag, snarkningar osv. Det har blivit värre nu under graviditeten också, man är väl överkänslig eller nåt... Visst är jag lättstörd annars också, men nu känns det extremt!
Vet tyvärr inte vad du ska göra... :/

Kan du inte försöka "lära" dig sova bredvid honom.. Att han lägger sig efter du har somnat osv. Ligga i varsin del av rummet kanske, så du inte har honom precis bredvid dig.
Kan bli svårt med ett barn om barnet sover i samma rum som dig sen om du stör dig så på att höra någon annan andas.
Själv tycker jag det känns jättetryggt och mysig att ha någon som ligger bredvid och andas :) Men man är ju olika.. ;)

För mig var det helt klart en vanesak. När jag blev tillsammans med min kille hade jag varit singel ett tag och var van att sova själv. Hade man ju gjort större delen av livet! I början var det ovant och jag sov ganska dåligt.
Efter ett tag vande jag mig och tycker numera det är svårare att somna när jag är själv i sängen...

Jag hade exakt likadant med min förre sambo. Ett tag låg vi i varsitt rum men det kändes ju inte så kul. Sen sov vi i samma rum men i varsin säng och avskärmade delar, med hyllor och så, så man kunde känna sig ifred. Det funkade med viss tvekan. Min nuvarande sambo funkar det bättre med eftersom han ligger nästan helt stilla och andas alldeles ljudlöst. Jag tyckte det var lättare att sova separat än tvinga sig att sova ihop och ha konstant ångest över det. Hoppas ni hittar en bra lösning för jag förstår verkligen att det känns tråkigt.

Jag kan inte heller sova i samma rum som min sambo. Vi har helt olika behov - jag vill ha svalt, mörkt och tyst, han vill ha varmt och tv-n på innan han somnar. Dessutom går jag upp supertidigt och han sent pga våra jobb. Vi har försökt sova ihop men det slutar bara med att jag blir så frustrerad och arg att jag börjar gråta. Nu har vi insett att vi helt enkelt mår bättre av att ha skilda sovrum. Båda sover bra och "myset" får vi klara av på eftermiddagarna på helgen. Det går bra det med!

Det verkar så onödigt att du ska behöva må så här dåligt över detta, framför allt över att du blir orolig över att själv "håller andan" för att inte höras. Jag känner igen mig från när jag var yngre kände mig så okvinnlig när jag andades högt och var livrädd för att snarka om jag var förkyld. Det handlade nog mycket om en osäkerhet för mig, att inte riktigt duga som jag var. Det är tack och lov helt annorlunda nu. Du kanske behöver prata med någon proffisionellt om detta? Annars kan ju öronproppar lösa några problem, köp hem ett par tiller var och sov gott!

FRÅN TRÅDSTART

Han försöker hjälpa, genom att han håller sig vaken tills jag somnat (försöker iaf) Men det kan ta evigheter ibland - när man vet att man måste somna fort.
Armbågar får han i huvet/sidan hela tiden stackarn. Och ligger alltid på sidan, bort från mig. För då låter det lägst. Han snarkar inte, bara andas.
Det räcker.

Öronproppar har jag provat. Får så ont i öronen av dom. Som skavsår. Så det funkar inte heller. (har testat alla möjliga sorter).

suck... tack för alla svar iaf!! Känns skönt att jag inte är ensam i världen om att vilja ha varsit sovrum - samtidigt som det känns hemskt att flera har det som jag.

Vart ska man vända sig? Om man behöver prata med någon? Eller få hjälp med sömnpiller? Barnmorskan? Eller ska man ringa till sjukhuset?

Känner igen mig! Det tog mig nästan två år att bli van att inte sova själv. Nu sover min man med hvudet vid fotändan vilket gör att andetagen inte är lika nära längre. För oss hjälper det. Ett tag sov jag på madrass i samma rum, men på golvet enbit från sängen. Testa olika varianter. Hoppas det löser sig!
Du kan ju prata med bm för hon vet säkert vart du kan vända dig om du vill prata med någon.

Min man och jag sover i olika rum sedan ca 2 år tillbaka. Vi ser inte det som något negativt alls. Vi sover mycket bättre och är mer utvilade. Jag kan ligga och läsa hur länge jag vill och ha fönstret öppet hela vintern om jag vill utan att han behöver frysa ihjäl. Man störs heller inte av den andres snarkning. Vi tycker att det är väldigt mysigt att säga godnatt till varandra och komma över och "hälsa på" varandra ibland. För egentligen vad spelar det för roll var man befinner sig när man ändå sover.

Sover dåligt med min man i sängen... kan bli arg om han försöker att komma nära mig samtidigt som jag gärna kramar honom på kvällen.

Hade jättestora problem i början, men nu är det bättre... hjälper inte att han är vaken mitt i nätterna och ligger och läser...

Några praktiska råd:

1. Köp en stor säng, minst 180 cm bred.
2. Gå och lägg dig innan eller efter honom.
3. Försök att ligga och läsa tillsammans och vänj dig vid att ha honom så nära innan du skall sova.
4. Ha eget täcke, så att du kan kura in dig i det.
5. Gå och lägg dig först när du är riktigt trött.

Jag har också samma problem!
Sover i en annan säng i ett annat rum. Först när jag började med det kan jag sova lite om nätterna och jag har inte dåligt samvete för det. Jag sover ändå redan med öronproppar men det hjälper inte för jag är extremt lättväckt och har alltid varit det.

Min sambo lägger sig mkt tidigare än mig och då ligger jag jämte honom en stund - men när jag skall lägga mig för natten måste jag sova i en egen säng, annars ligger jag sömnlös hela natten.

Tidigare har jag tigit mkt starka sömntabletter och har då fixat att sova jämte honom, men oftast vaknat efter fem, sex timmar då sömntabletterna slutar verka.

Sedan jag blev gravid så kan jag inte äta starkare sömntabletter än Propavan+Atarax tillsammans, men detta hjälper inte och mina sömnproblem har extremfördubblats och jag är heltidsjuksriven pga av mina sömnproblem.