tycker du att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan?

Nu är det ju faktiskt så, att många av oss heterosexuella också har varit tvunga att avstå från kärleksförhållanden. För att andra hänsyn har vägt tyngre. Mot maken och barnen till exempel. Eller mot HANS fru och barn, och ens egna inneboende normer om att vissa förhållanden är fel...

Vi är ju inga djur, vi kan kontrollera oss. Många heterosexuella lever förresten också ensamma. De hittar andra värden i livet. Man kanske kan satsa helhjärtat på karriären i stället, när man inte kommer att ha någon familj som tar energi? Eller arbeta med barn i något sammanhang, när man inte kommer att ha några egna. Ha fadderbarn, arbeta idéellt...

Som sagt - massor av heterosexuella måste också klura ut en mening med livet som inte inbegriper en egen familj.

Det där har vi dragit tusen gånger nu. Äktenskapet är av Gud stiftat, för att en man och en kvinna ska leva tillsammans och skaffa barn med varandra. "Föröken Eder och uppfyllen jorden".

Det går liksom inte att ändra på så grundläggande saker...

Fast det är ju inte några SMÅ teknikaliteter, när det gifta paret måste ta hjälp av någon utomstående för att skaffa barn! Barnalstrandet är ju ett av de stora syftena med hela äktenskapet och vigseln...

Nej, Pastor Green dömdes aldrig. Det slogs fast att han hade rätt att predika den kristna tron i en kristen kyrka.

Hade han dömts, så hade jag inte velat bo kvar i Sverige... Någon måtta får det vara på PK-polisens härjande!

Enligt Bibeln så är det ju det äktenskapet syftar till först och främst i alla fall. Att vi ska få barn tillsammans, och försörja och uppfostra barnen tillsammans efter bästa förmåga.

Men självklart måste inte alla skaffa barn! Den protestantiska kyrkan har ju aldrig förbjudit familjeplanering och preventivmedel.

Visst är det så! Men just här i Sverige behöver det i alla fall födas fler!

Ja, det kan det faktiskt vara. Om priset på andra områden är för stort. Och det priset kan till exempel vara, att jag måste splittra en hel familj. Då måste jag vara stark och kunna sätta mitt eget mående i andra hand. Det är det som är, att vara vuxen!

Dorian Ertymexx skrev 2007-09-01 01:51:34 följande:

Det är ändå stor skillnad mellan, att en person som är i själanöd uppsöker prästen och berättar att han har råkat ha en homosexuell upplevelse i fyllan och villan. Och ångrar sig och har dåligt samvete. Och prästen då talar lugnande ord, och säger att "jag kan nästan garantera att Gud förlåter det här, bara du nu ser till att du undviker att bli så berusad i fortsättningen att du inte vet vad du gör".

OCH, att prästen skulle stå och välsigna ett homosexuellt par när de är på väg till sin "bröllopsnatt" - precis som om det som dom kommer att göra inte skulle vara något fel alls. Utan något OK och kanske till och med fint i Guds ögon.

STOR skillnad!

När det gäller mormonerna, så är det likadant där: endast en man får ha flera äktenskapspartners. Och jag kan tala om att det är likadant där som i de muslimska länderna: unga kvinnor, som har skaffat sig en utbildning och ser sitt värde går inte med på det längre.

Förnedringen och underlägsenheten är liksom inbyggd i hela situationen - jag förstår mig inte på er som inte kan se det. Att det sedan finns monogama äktenskap där mannen förnedrar kvinnan har inte med saken att göra. Då är det fel på den enskilde mannen - och inte på situationen i sig.

Vidare: att bli förälskad i två olika människor samtidigt kan inte vara normalt. Så funkar det ju inte (normalt)! Kanske när man är 14 och väldigt förvirrad i de nyväckta känslorna, men inte som vuxen...

(Om det nu skulle vara fel på situationen i det fallet, så skulle man få förbjuda människor att leva tillsammans helt och hållet...)

Till Dorian - orkar inte leta rätt på ditt inlägg nu, men du skrev något om att mannens överordning är inbyggt i vanliga äktenskap också. Så är det inte alls! Så har det inte varit normalt.

Om man tittar på det gamla bondesamhället i Sverige, som varade i årtusenden - tills bara för 100 år sedan. Då var en familj en enhet på varje gård. Husbonden och husfrun var TILLSAMMANS ansvariga för gården och därmed familjens överlevnad. Han var ansvarig för att manssysslorna blev gjorda, och hon för att kvinnosysslorna blev gjorda. Men båda var lika mycket värda, för båda visste att bådas sysslor var LIKA viktiga för familjens överlevnad.

Likaså var det husfrun som hade nyckelknippan vid bältet, som symbol för sin makt över bodar, visthus, lagård och uthus.

På slott och herresäten var det samma princip fast i större skala. Borgfrun hade ofta till och med HELA ansvaret för ägornas skötsel och hela logistiken, medan hennes man var ute i krig eller på kungens uppdrag.

Det här att äktenskapet skulle innebära underordning för kvinnan, är något som feministerna har hittat på nu de senaste decennierna.