Tråd för oss med sfinkterruptur, del 6!

Tack för alla svar som jag fick (i förra tråden, del 5)! Jag börjar känna mig lite klokare över vad jag skulle vilja själv, men sen vet jag ju inte alls vad läkaren har för åsikt. (För er som inte har följt diskussionen innan gällde frågan om man kan föda vaginalt igen efter att ha fått en sfinkterruptur, hur stor risken är att det händer igen, och vad läkare runt om i landet gör för bedömningen av saken när man är gravid igen).

Yael: Det var intressant att höra att du också har varit på US i Linköping. Det kanske tom var samma läkare (Cedergren?). Lösningen som din läkare föreslog är nog den som jag själv tycker låter bäst också. Jag är ju inte rädd för att föda vaginalt, kicken som jag fick förra gången var riktigt häftig, men jag vill helst undvika att nästa barn blir lika stort och att jag går över tiden (första barnet föddes på BF +13 och vägde 4580, vilket jag tror hade betydelse för att jag sprack så mycket). Tillväxtultraljud och kejsarsnitt om barnet vill stanna inne för länge och växa till sig låter som en bra lösning. Får se om läkaren som jag ska till i morgon håller med om det.

MommySB: Jag förstår att det är svårt att bestämma om läkaren inte ger någon hjälp alls. Jag trodde att de skulle undersöka en och föra en diskussion om vad som är mest lämpligt utifrån ens egna förutsättningar... Det var ju på sätt och vis bra att du får välja själv. Kanske lösningen som Yael skrev om (och som jag nämner ovan) kan fungera för dig också? Eftersom du arbetar som tränare förstår jag att du inte vill riskera inkontinens. Då kanske kejsarsnitt är säkrare, för just den aspekten? Å andra sidan för ju kejsarsnitt med sig risk för andra komplikationer... Hmm, tål att tänkas på! Kan din barnmorska vara till någon hjälp?

Lobelia07: Du frågade om efterkontrollerna. Jag blev sydd på operation bara någon timme efter förlossningen. Jag fick prata med en sjukgymnast som förklarade vad rupturen var för något och vad den skulle innebära de första veckorna efter förlossningen och så fick jag ett papper med övningar för bäckenbottenmuskulaturen. 6 månader senare gick jag på efterkontroll då en läkare undersökte hur skadan hade läkt och att funktionen var återställd (detta var på US i Linköping). Jag är väldigt nöjd med hur skadan hanterades när den väl hade uppkommit, däremot kan jag väl känna mig lite undrande till om den inte hade kunnat förebyggas.

Bra, då slipper jag vara ensam. Känns ju lite knäppt att sitta här och prata med mig själv

Här händer det mycket på några dagar! Kul! Kan inte låta bli att dra på munnen åt att flera av oss vill ha en tråd om sfinkterrupturer som en av våra favoriter

Nu har jag i alla fall varit på läkarbesök för bedömning inför nästa förlossning (i Linköping). Jag måste säga att jag är nöjd. Jag tyckte att hon svarade bra på mina frågor och tog hänsyn till mina funderingar när vi bestämde hur den här graviditeten och förlossningen ska skötas. Det kändes som att hon vägde in att jag har problemfria graviditeter, att jag tyckte att förra förlossningen var en positiv upplevelse, och viktigast av allt var att allt hade läkt ihop så bra som det bara kan. Hon sa att mellangården hade en bra längd, att muskeln var rund som den skulle vara och hon antecknade att jag vid något tillfälle har läckt litegrann urin när jag hoppat, men att jag inte har upplevt något problem med funktionen i själva sfinktern. Hon gav mig 10 poäng av 10 möjliga sa hon (tjihoo!), och så fick jag beröm för knipet också. Det komiska är att jag blev smickrad och nästan tog det som en komplimang

I vilket fall så bedömde hon att jag skulle kunna föda vaginalt även denna gång, och varken hon eller jag tyckte att kejsarsnitt är ett bra alternativ med tanke på risken för komplikationer och att jag har läkt så bra efter min SR. Enligt henne är risken att spricka så rejält mycket mindre vid andra förlossningen jämfört med första, och om jag skulle spricka i ärret så skulle det enligt henne kunna läka lika bra igen (även om man kanske spricker lite, så sa hon att risken att det skulle gå hela vägen bak till sfinktern den här gången var mycket liten). Hon gick med på att jag ska få göra ett tillväxtultraljud i v.38, men om det inte visar på ett extremt stort barn så ska jag fortsätta graviditeten som vanligt. Hon skrev in att jag ev kan sättas igång efter 40 v, om barnet är normalstort, eftersom jag är lite rädd för att det här barnet ska bli lika stort eller större än Emma. Vi får väl se vad som händer, men det kändes bra efter läkarbesöket, och om jag mot all förmodan skulle få en SR igen så hoppas jag att den blir omhändertagen på ett lika bra sätt som förra gången. Det är verkligen upprörande att omhändertagandet skiljer sig så mycket åt runt om i landet!

Lilla Näktergal, det var verkligen tråkigt att höra att du har fått bestående men. Hoppas att undersökningen leder till något gott, men det är verkligen dåligt att du har behövt vänta på den så länge. Sjukvården är inte alltid så snabb som man kan önska, tyvärr.