IVF/PGD-tråden nummer 5!!!

Kyoko; jag är snarare en sån där konstig gravid som bara vill äta grönsaker (gärna rotfrukter och potatis i ugn) och kokt vit fisk utan kryddor. Första PGD-graviditeten åt vi fisk tills M fick spel och köpte Thai-mat. Behöver jag säga att jag endast åt lite ris och plockade ut några grönsaker? Skumt det där...

Malla; mitt magont har redan gått över. Hade faktiskt knappt något ont alls i fredags när jag vaknade. Och jag som ringde HS i torsdag och var så orolig . Ja, denna väntan är som en riktig tortyr. Trodde jag skulle klara av att hålla det på avstånd då jag lyckats så bra med det under hela behandlingsperioden. Men icke...

Tjong!

Erka; tycker absolut att du ska ringa. Det händer ganska ofta att papper, journaler och dyligt tappas bort. Lycka till!

Annhan; klart att du ska få plussa snart! Håller alla tummar! Och du, var glad så länge sprayen är barmhärtig

Anna; åh, vad spännande! Måste kännas skönt att det händer något.

Kyoko; Jag är så imponerad över att du orkar peppa alla oss här inne. Nyligen var jag ju i din situation, den där man nästan är ensam om att inte vara på G. Men, du ska se att det snart är din tur och om du får köra på den korta varianten så springer du snart ikapp oss andra. Varma kramar till dig och en massa styrka och kämparglöd!

Sogo, Jag vet inte vad jag ska svara på hur jag mår. Jag är halvt hysterisk och vill bara veta nu!!! Överanalyserar allt och känner att jag vill testa mig var och varannan dag trots att jag vet att det är för tidigt. Fattar inte att jag nojjade till så jä*ligt även denna gång. Nu vill jag ha en massa symptom omedelbums!

Pusselipuss!

Kyoko; Måste in och gratta här också. Tårarna hade precis stillat sig men nu börjar de bränna igen. Du som har pratat om Hälsingland så länge nu. Äntligen! Skynda dig och kom in och rapportera om Huddinges beslut också. Det är klart att det är nu det vänder!

Erka, det är bra att ni bestämt er för att stå på er och slåss för er rätt. De resonerar verkligen märkligt, då IVF är en förutsättning för PGD. Jag hoppas att ni orkar vara starka hela vägen och att det ger lön för mödan. Styrkekramar!

Tess, grattis på födelsedagen. Hoppas att det blir en fin dag. Vad skönt att du tänkte på Tille med positiva tankar på hans tvåårsdag. Det där är så olika från dag till dag. Vissa dagar minns man det svåra och jobbiga glasklart och man har den där brännande klumpen i halsen, hjärtat och själen. Men andra dagar är det de fina stunderna man minns. De stunder då de gjorde sina små framsteg och faktiskt verkade må hyfsat bra.

Nizen, hur går det för dig, vännen? Jag tänker på dig så!

Välkommen alla nya!

Kram!

Fia, det är ju halt fantastiskt! Grattis !!! Att barnet blir bärare innebär väl att den ändå blir fullt frisk, va? Åhh, är så glad för er skull. GRATTIS GRATTIS GRATTIS! Och kramelikram

Håller med Malla. Klard du ska hänga här med oss, Zanila! Hos dina medsystrar

iliaca, Välkommen till oss

Ja, jag har ju testat plus då och det känns verkligen hur bra som helst. Men jag kan inte hjälpa att jag som vanligt ändå har svårt för att glädjas. Jag vet ju så väl att det fortfarande är så mycket som kan gå galet. Men samtidigt så känns det lite som att vi har haft vår skörd av misslyckade försök nu, så kanske...

Sen så måste jag ju berätta en sak till. Ni kommer säkert tycka att jag är helknasig. Men ända sedan jag var barn har jag varit ganska säker på att jag ska få tvillingar. Så när vi vid första PGD-försöket "bara" fick ett embryo tillbaks så kände jag någonstans att det inte skulle lyckas. Nu när jag faktiskt har fått två tillbaks så känns hoppet lite större. Nu vet jag ju inte om båda har fäst (eller kanske har fEst ), men chansen finns ju i alla fall denna gång. Sen var jag och spådde mig också samma dag som jag testade plus efter frysåterföringen. Min svägerska hade bokat tid åt oss båda och drog med mig dit. Jag frågade ju om graviditet men hon sa att hon inte såg någon. Då sa jag att jag var gravid och då tog hon mina händer. Det hon sa då var "Jag får först ett ja, sen ett nej. Men ni kommer ha två barn inom två år." Ja, jag vet att jag är helknäpp och ni tror säkert inte på sådant här heller. Vet inte om jag gör det heller faktiskt. Tar det absolut med en nypa salt. Men min egen känsla som jag haft sedan barndomen känns stark på något konstigt vis. Ja, ja...svammel svammel svammel. Vad gör man inte för att ge sig själv lite hopp?!?

Kramar om er alla!

TACK för alla gratulationer också

Kyoko: Åhh, åh, åh!!!! Det är ju helt fantastiskt. Idag när jag pratade med Anette och hon berätta för mig att de haft möte i dagarna tänkte jag nästan säga att, "Jag vet, och se nu till att ge Kyoko fler försök". Men jag fegade ur . Men tack och lov löste det sig ju ändå

Första ultraljudet blir torsdag den 11 oktober. Då är jag 6+3 om jag fortfarande är gravid då. Ser fram emot det vul:et så himla mycket. Tror att jag kanske kan lugna ner mig lite och bli lite gladare om det ser bra ut då.

Ja, kram på er vänner och jättetack för att ni är så engagerade i mitt öde. Me love you longtime!!!

Malla, jag håller på att spy varje dag av nervositet Nej, fullt så illa är det inte, men nästan...

Idag skulle T fyllt fyra år. Jag och M var på kyrkogården och tände ett ljus och lade en liten blomma på "vår" plats. När vi kom låg redan en bukett där med Kärleksört och jag sa direkt till M att den var från hans föräldrar. Ringde när vi kom hem och det stämde. Det har varit samma sak flera år. Helt utan att vi visste det från början har vi alltså valt samma plats i minneslunden för lilla T. Det känns bra. Det var en fin stund men vi fällde några tårar. När vi stod där och höll om varandra så sa jag att jag hoppas att vi snart får syskon. Då började vi skratta lite och sa att så har vi ju sagt hur många gånger som helst nu. Men hoppas att vår önskan slår in denna gång.

Är lite rädd dock, då jag inte känner mig så jättegravid. Känns lite som det gjorde efter frysåterföringen då jag testade plus utan att det blev något. Men jag hoppas jag har fel.

Varma kramar på er och ha en riktigt skön lördag kväll och en nice söndag!

Iliaca, När vi förlorade T i januari 2004 visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med livet. Vi visste ju att vi skulle försöka skaffa barn igen och ärligt talat så trodde vi nog i början att det skulle gå ganska smärtfritt. Men jag beslutade mig ändå för att börja studera och börjad alltså min utbildning i augusti 2004. Och som du säkert redan har koll på så har vi fortfarande inte lyckats få ett friskt barn. Nu är jag ju gravid för åttonde gången och det har varit och är en otroligt kämpig resa. Men som Kyoko skriver så håller hoppet en uppe över ytan. Det var en period där varken jag eller sambon kände att vi pallade mer, men då tog jag en termins studieuppehåll och vi sålde vår lägenhet och flyttade till Thailand och bodde där knappt sex månader. Men sedan återupptog jag studierna när jag kom hem igen. Jag vill inte vara negativ nu när alla andra är så positiva angående att plugga samtidigt som genomgår allt detta. Men för mig har det varit otroligt jobbigt. Jag känner att jag inte riktigt har tillgodogjort mig utbildningen så som jag velat. Jag kan inte påstå att jag missat särskilt många föreläsningar dock. Vi har i princip bara åkt till HS för ÄP och ET och till KS för moderkaksprov. Men kommun vill att allt som går att göras här SKA göras här, så vul och ul och allt har alltså gjorts här där jag bor. MEN!!! Jag måste ändå säga att jag aldrig skulle gjort ett annorlunda val idag angående studierna trots att jag vet vilken pärs det har varit. Tänk om jag hade jobbat på ett jobb som i princip bara hade varit ett jobb som kändes som "så länge, under tiden, tills vi får barn"? Då hade jag känt mig helt tom och jag hade definitivt känt det som att jag hade slösat bort fyra år av mitt liv. Nu har jag ju snart en bra utbildning i ryggsäcken och även om vi inte lyckas få barn, så har jag ju i alla fall möjlighet att fylla mina dagar med det jobb jag vill jobba med. Så jag skulle ändå, trots att det är tungt, råda dig till att plugga. Man fixar mer än man tror

Många kramar till alla nya och självklart till er gamla trogna också !!!

Kikar bara in och säger hej. Himla lugnt i den här tråden igen. Men det går ju alltid i vågor, vilket är fullt förståligt. Jag är väl ett lysande exempel på min ojämna närvaro här.

Hoppas ni har det så gott det bara går!

Kram!

Malla och Sogo; jag kommer nog inte kunna hjälpa det, jag tror att jag kommer bli lite besviken om det inte är två i magen. Jag vet att det låter helt sjukt. Och jag känner verkligen att jag gapar efter mycket och ja, jag är rädd att mista hela stycket. Och självklart kommer jag bli världens lyckligaste om det visar sig att det "bara" är en liten i magen också. Men som sagt var, jag hoppas ju på två... Usch så man är! Det är bara det att efter sju misslyckade graviditeter är jag RÄTT trött på att vara gravid och gå igenom allt detta med all ångest, rädsla och sorg. Och jag vill ju så gärna att om jag får barn, att den ska få ett syskon också. Min bror har alltid betytt så oerhört mycket för mig. Så det är mycket därför jag hoppas på två också. Vill inte behöva gå igenom detta igen. Låter jag ologisk? Ja, det är svårt att sätta ord på alla känslor.

Kram på er, vänner!

Hej tjejer. Jag har också varit med om att remisser försvinner. Det gäller att ligga på och vara tjatig och dryg. För när det kommer fram att det är sjukhuset som strulat blir det faktiskt mest pinsamt för dem. En gång försvann vår remiss inför ett moderkaksprov. Himla tur att jag hade lite koll där och blev misstänksam när jag aldrig fick någon kallelse.

Jag har heller inte hört att det ska påverka livmoderns förmåga att bli gravid för att man haft missfall. Men samtidigt kan jag kanske tänka mig att det ju är en liten påfrestning, men livmodern som resten av kroppen borde ju ha en förmåga att läka sig. Jag brukar tänka på kvinnor som föder barn på barn. Sådana som har en hel härlig barnaskara på typ 10-12 barn. På något vis så måste väl ändå det vara en ännu större påfrestning, eller är det inte det för att de går tiden ut och allt har sin naturliga gång? Ja, jag vet inte, men jag är i alla fall gravid för åttonde gången nu. Tredje gången med PGD och jag vet i och för sig med mig att jag är otroligt fertil, men samtidigt så borde ju det alltså ha påverkats. Jag har ju också gjort tre aborter, varav två har varit sena tvåstegsabrytande med skrapningar, och det om något borde ju verkligen vara "tufft" för livmodern.

Sen kan jag skriva under på att själva PGD-behandlingen är tuff, men inte så pass tuff att jag skulle välja att inte göra den. Det är en period man får ta sig igenom och som förhoppningsvis så småningom mynnar ut i det vi alla önskar.

Varma kramar!

Dagens blogg:

"Ruvardag 28
6+3

Ja, då var ultraljudet gjort och jag känner mig lite förvirrad men samtidigt lättad och lycklig.

Läkaren såg två lika stora hinnsäckar men bara ett foster i den ena. I den andra såg hon gulesäcken och menade att det kan finnas ett foster där också men att det "gömmer sig" bakom gulesäcken. Hur som helst så såg vi hjärtat picka på det fostret vi kunde se, och det var en enorm lättnad. Jag ska tillbaks på fredag nästa vecka för att kika igen. Så ännu är inte hoppet helt släckt om två små krabater.

Nu ska jag iväg och intervjua elever som går i åttan. Ska bli intressant. Hoppas att de är snälla för annars kommer mina grav-hormoner att ta över

Tack för alla tankar och lyckönskningar!"

Bara en liten uppdatering. Kram på er!

Zanila, jag förstår precis din frustration. Och alla er andras frustration också för den delen. Det är nog en frustration vi alla i den här tråden delar mer eller mindre. Och jag är inte lika förstående som Tess. Jag kan nämligen inte ursäkta dessa människor på samma sätt som du kan, Tess. För om jag går till mig själv så tror jag aldrig att jag hade dömt ut denna metod och dessa människor även om jag inte hade det jag har i bagaget. Men jag å andra sidan behöver lära mig att acceptera att människor inte alltid är av samma åsikt som jag. Så Tess, kan du ge mig en snabblektion .

Tur är det i alla fall att vi har den här tråden där vi förstår varandra och kan stötta i vått och torrt.

Iliaca, vad skönt att det rör på sig!

Tack för alla tummar också!

KRam kram kram!

Nizen, jag förstår din oro inför moderkaksprovet, men det där kommer du fixa galant. Alla upplever det ganska olika, tror inte att varken Malla eller Sogo tyckte att det gjorde särskilt ont om jag minns rätt. Själv har jag upplevt mina som klart genomförbara. Det går ändå ganska snabbt och jag brukar försöka låta bli att titta på nålen. Det brukar jag säga också till sköterskan och läkaren, att jag inte vill se den alltså. Och då brukar de försöka hålla den så att den inte kommer precis i blickfånget. Sen fixerar jag blicken på ultraljudsskärmen och tittar på lilla sötnosen i magen. Stå på dig och fråga gärna en massa frågor om du har några funderingar. Lycka till. Jag tänker på dig!

Zanila, Tack för tummarna

Nizen, vad skönt ändå att ni kan få resultate så pass snabbt. Och jag vet inte om det är någon tröst men även om du hade varit i vecka 11+0 så hade du sett ungefär samma sak på ultraljudsskärmen. Men jag förstår ändå vad du menar och en tvåstegsavbrytande abort undviker man ju helst. Men nu ska det inte behöva bli en abort, tjejen. Dr. Bui ska ringa med positiva besked!!! Jag tänker på dig jättemycket och hoppas att väntan blir så lite smärtfyllt och jobbig som möjlig. Stora varma kramar till dig!!!

Och kramar till alla andra också!

Nizen; åhhhhhhhh, grattis!!!!!!!!!!!!!! Blir också så himla glad för er skull. Åh, jag finner inga ord. Hur reagerade din sambo? Har ni berättat för storesyster ?

Åhh, varma varma grattiskramar!!!

Annhan, attans! Hoppas att kroppen snart slutar envisas så att du kan få gå vidare till nästa härliga steg: sprutorna Håller tummarna!

Iliaca, vad skönt att ni är ett steg närmare!

Ha det gott!