Anna:
Det var i onsdags 13 månader sedan vi förlorade vår Buster. Vi hann aldrig umgås utanför min mage. Jag har därför inga minnen förknippat med den tid vi spenderat tillsammans som familj. Men ändå är saknaden enorm, jag har sett små killar runt 1 år hela sommaren. Jag när ju en utopi som aldrig blev av och ändå de är ju så starka känslorna, kärleken. Det är ju det som gör oss till människor, som gör oss till mammor. Utan den så vad vore vi då, hur vore vi som mammor. Utan den där egenskapen att kämpa med näbbar och klor för våra barn vad är vi då. Ja då är vi ju bara en liten lort, som Astrid Lindgren skrev. Varje älskande mamma skulle ju gladeligen gå i graven för sitt barn om det behövdes. Men vi har aldrig fått en chans. Att behöva se sitt barn gå bort i en sjukdom och inte kunna göra något för att försvara det som den lejoninna man skulle vilja. Ja det är så enormt handikappande. att man inte kan göra något för att försvara sitt barn, sin familj utan måste tigande se det vackraste i livet försvinna utom räckhåll jag det kommer ju ta en livstid att acceptera.
Kärleken har ju även en baksida, eller som "gunillas blogg" så talande skriver här på FL "Sorgen är kärlekens baksida". Jag tycker det är så sant. Min svärmor har sagt en gång att när vi blir mammor så skriver vi på en livstid av oro. Men för oss blev det våra barns livstid som var allt för kort och det är inte normalt - man skall inte begrava sitt barn. Det strider mot alla lagar därför får vi ju kämpa varje dag för att lära oss acceptera det som strider mot allt förnuft. Vi har ju så många sorger och orosmoment. Förlusten av våra barn, oror för att inte få fler barn, oro för att de skall vara sjuka. Ja listan kan ju göra lång och allt kryddat med den alltid överskuggande sorgen.
För dig har det gått så kort tid sedan du förlorade Hugo, fortfarande så färskt att du kan fortfarande känna hans dofter i hans kläder, höra hans ljud i era rum, förnimma hans närvaro i hela er värld. Så klart gör det ont och såklart är det skit och så ofantligt onödigt! Men jag ser ju också den egenskap i dig som jag ser hos så många av oss som förlorat barn, den där överlevnadsinstinkten som säger att visst livet har pissat på mig men jag vägrar att lägga mig ner i pölen. Det är den egenskapen som kommer göra att du klarar dig igenom denna tid och som gör att en dag får Hugo ännu ett syskon - och det är den egenskapen som gör att du är här i tråden med oss andra! För du har aldrig gett upp inte ens när det är som mörkast och det är det som kommer göra att du får fler barn som alla bär en del av Hugo inom sig. Ingen ersättning för Hugo men ett balsam på en trasig mammasjäl.
Nizen:
Jag ser den ju även i dig den där fightern. Jag vet ju att din vardag är en daglig smygande kamp mot ett öde ni inte kan undvika. Men du har vägrat ge upp utan försöker hitta vägar som gör att du även har ljus i ditt mörker i framtiden. Bara det att du kan glädjas - om än med ett visst vemod över din systers barn - gör att jag vet att du kommer lösa din situation på det sätt du kan och kommer vägra ge upp. Du lyckas ju lösa din vardag varje dag!
Så fint Esperanza och vi får väl ta åt oss det ordet "hopp" själv bär jag det runt halsen varje dag i Barncancerfondens smycke. För hur ledsen och tilltuffsad jag än är vägrar faktiskt ge upp så som de säger "It ain't over till the fat lady sings". Jag må vara crapy på att sjunga men jag är ju fortfarande lite fet om magen sedan Buster och ännu har inte denna donna sjungit sista tonen och så inte heller ni andra som kämpar!
Appropå kämpare...
FD
Nu vill jag höra lite nyheter FD hur går det med sprayandet?
Klara
Har inget hänt ännu ?