Gnäll med mej men inte så med pappan

Så är det för mig oxå iblnad.. men min dotter är bara 7 1/2 månad. Men det verkar vara så att när hon får syn på mig blir hon gnällig o vill komma upp.Är väl lite separationsångest kan jag tro.

Separationsångest tror jag också på, och att det kanske lönar sig för dem att gnälla hos dig för att du lyssnar och gör något då, medans det inte lönar sig för att pappan inte bryr sig när de gnäller? En teori bara. Vår son är så där också, gnällig mot mig, jobbig mot mig överlag, men inte så jobbig med sin pappa. Men nu har jag jobbat en vecka och han har varit hemma med pappa, och det är mycket bättre på alla sätt och vis. Mammigheten har lagt sig, nu säger han "pappa pappa pappa pappa pappa" istället!

hej och tack för era svar, det är faktiskt min teori oxå. jag vet att jag är mer daltig och de får mycket mer uppmärksamhet av mej och som ni säger det lönar sig inte på samma sätt med pappan. Det är mest min yngste son som är ett år och han vet att jag kommer när han vill något... men det känns bra att höra det ifrån någon annan än min man så jag tror på er teori.

Här är det en till som har det så! Min son är 1 år och jättemammig, men såfort jag inte är med så är han jättelugn och gnäller ingenting utan allt går jättebra. Men när jag visar mig så gnäller han och blir klängig, men så är det Bara om det är andra med, om jag är själv med honom så är han lugn och trygg. Konstigt det där, har funderat mycket på vad jag kan göra för att "hjälpa honom lite på traven" det är ju inte så kul för pappan heller...

Vi hade farmor och farfar på besök för några helger sedan för de skulle vara barnvakt på kvällen, under hela dagen så bara gnällde och grina han och ville bara vara med mig, farmor fick knappt hålla i honom, men såfort vi åkt så blev han hur lugn som helst och allt gick jättebra...

Min förhoppning är att detta ska bli bättre när hans pappa tar över föräldraledigheten i september (hoppas hoppas hoppas)

Hej solros!
Det är precis som du beskriver hur vi har det hihihi. Det är så det är här med men det måste ju ha att göra med att dem är väldigt trygga hos oss så dem kan "bete" sig hur dem vill...

JAG HAR DET OXÅ SÅ... men barn trotsar o gnäller mot den de är mest trygga med dvs oftast mamman...

"jag är mer daltig med mina barn än vad han är"

Jag tror du har svaret precis i den meningen. Dina barn vet att de får mer uppmärksamhet från dig om då de gnäller än från deras pappa.
Men jag kan ju ha fel

Hej!

Jag vet att denna tråd startade för ett tag sedan, men vill bara poängtera att ge uppmärksamhet till sina barn, bemöta deras behov när de vill, inte är att dalta. Tycker du verkar göra helt rätt utifrån barnets behov, och därför söker sig barnet till dig mer, du ger uppmärksamheten som barnet vill ha. Går igenom samma sak här hemma, har läst så enormt mycket om forskning kring anknytning och beteenden hos små barn, då jag själv var orolig att min son inte var trygg med mig, men fann snarare att teorin var tvärtom. Han är tryggare med mig för jag bemöter hans behov när han behöver det, o därför är han också mer gnällig med mig. Så nu tänker jag på det varje gång jag håller han i famnen vid toabesök, eller liknande. Hoppas du fått lite andrum och samlat energi! Ta hand om dig 

Haha jag kunde inte se årtal, för mig såg det ut som att tråden skapades i somras. Men oavsett årtal, att bemöta sina barn är inte att dalta, o det var aktuellt för 15 år sen, lika aktuellt idag. Ha en trevlig kväll.