Hej!
Jag tror vi har hörts förut. Min man var gift och hade barn när vi träffades. Men det blev inget då. Efter hans separation tog det ytterligare några år, men nu är vi ÄNTLIGEN tillsammans.
Det var helt klart värt det.
Men förbered dig på en jobbig tid innan deras arrangemang sinsemellan fungerar fullt ut, med växelvis boende, ansvar för barnen med mera.
Jag bröt helt. Eller, vi sågs ju som vänner, vilket var dubbelt plågsamt. Sen träffade jag en kille och kände att det var jätteskönt att ha lämnat honom bakom mig. Men vi kunde fortfarande inte ses normalt och det var jobbigt att höra att han också träffade andra.
Sen tog det slut med min kille och då kan man väl säga att det var han som hade väntat på mig. För trots alla ströförhållanden hade han inte bundit sig som jag faktiskt gjort under tiden.
När vi väl blev tillsammans köpte vi hus direkt (ca ett år sen).
Anonym
Jag förstår att hon är avvaktande. Men om känslorna är äkta är det säkert inte för sent.
När jag och min man väl fick till det fick han kämpa i ett halvår innan jag vågade tro på att han verkligen menade allvar.
Viktigast är förstås att känna att separationen är klar och att han menar allvar och inte bara vill leka.
Tjejer gillar smicker, uppvaktning och att mannen inte ger sig. Så visa henne att du menar allvar så ska det säkert gå bra.
Mannen, är det inte ett ypperligt tillfälle att passa på att flytta ut när din fru är ute och reser. Så slipper ni se varandra över flyttkartongerna?
*håller allt vad jag kan*