Varför så rädd för :S ?
Ja är rädd för smärtan inför förlossingen, varför vill inte va rädd.
Och tänk om d har hänt nått med mitt lilla knyte där i magen att d är någe fel på det,varför tänker ja så. Jag känner ju när den rör sig och håller på att buffa.
Är det andra som tänkt/tänker så nu när d är så kort tid kvar till förlossingen. Har 5 veckor och tre dagar kvar till beräknad förlossing.
Du e nog inte ensam om den tanken.
Jag själv hade MASSA såna tankar, och min tjej kompis lika dant.
Jag ska inte ljuga för dig, Det gör ont, men det är så himla värt det,
Och är du så orolig för det lilla knytet så be att få prata med någon på mvc de är guld värld i såna situationer,
iallafall de som jobbar här ja bor.
Kramar om och klappa magen,
ps njut nu sista tiden.
Jag tror att det är helt naturligt att tänka så när förlossningen börjar närma sig.
För mig tog det otroligt lång tid att inse att det faktiskt var ett barn i magen, och när jag fattat det började jag oroa mig för det. Men oron får inte ta över, eftersom det inte går att påverka något om barnets hälsotillstånd i magen.
När det gäller förlossningen tycker jag att det är bra att läsa på så mycket som möjligt så att du vet lite hur det funkar. Sen är ingen förlossning den andra lik men det kan vara bra att ha en massa information.
Och ja absolut, det gör ont att föda barn. Men jag som är värsta piplisan vanligtvis klarade det jättebra! För mig handlar det mycket om inställning, jag valde att inte vara rädd, jag ville inte lägga ner energi på att vara rädd för något som jag inte visste hur det skulle bli. Skulle det knasa till sig under tiden kunde jag oroa mig då, men jag tänkte inte vara rädd till att börja med.
I efterhand kan jag (som de flesta andra) säga att förlossningen är det häftigaste jag varit med om!
det e inget att vara rädd för.
ja, krystverkarna gör ont men man e så koncentrerad på att krysta så man hinner inte riktigt tycka synd om sig själv. och det går så jäkla fort. eller det känns så iaf.
jag körde utan bedövning och när min bebis var ute så tänkte ja så, jaha, det var väl inte så farligt.
men du kanske har hört en massa skräckhistorier.
ta det lugn. du har ont i ngn timme, men sen....
det e så jäkla underbart
lycka till
Jag var livrädd när det startade av sig själv v. 34, tänkte bara hoppas allt går bra med bäbisen, det första jag frågade när den var ute var "är det bra med den", allt gick jättebra.
tack för era gulliga svar. Har faktiskt börja tänka om nu.
har en mamma som skäller på mig i mellan åt för att ja är så orolig och att du får ta dan som den kommer. d kommer gå jätte bra.
:D
Jag var VETTSKRÄMD för att föda barn, nu med facit i hand säger jag att jag kan mycket väl tänka mig att göra om det. Graviditeten i sig är långt mycket jobbigare, tänk, du har släpat omkring på bebisen (i alla fall i slutet 
under 9 månader. När h*n väl ska ut så handlar det bara om en kort tid, sen är det klart.. (o mot det som kommer SEN - sömnlösa nätter, mjölkstockning - framstår förlossningen som en lätt match).
Läs gärna min förlossningsberättelse, det är inte så hemskt.
Jag var rädd när dottern skulle komma, men nu är det snart dax igen och denna gång ser jag faktiskt fram emot den otroligt häftiga känslan när man känner sig som en urkvinna å kroppen agerar som om den kunde det mesta själv .. Ok visst gör det ont men ärligt så glömmer man det först av allt när förlossningen är klar .. Du kommer fixa detta och om det vore fruktansvärt förfärligt så skulle det inte finnas några syskon med samma mamma ..