jag gjorde en abort i vecka 18

Jag vet faktiskt inte heller varför jag fick vännta så länge, jag har glömmt mycket av det som hände men jag kommer i håg att jag var en dag för långt gången för att få göra en "vanlig" abort och att jag fick vännta till vecka 18, det var så jobbigt efter som jag igentligen ville ha barnet men inte hade möjligheten att ge det ett bra liv. Enda som gjorde att jag kunnde gå så många veckor utan att bli tokig var "vetskapen" om att det bara var en geleklump och inget barn än, det är nog det som gör det extra jobbigt att jag blev så lurad och inte fick vällja själv. Jag vet att jag hade aldrig kunnat ta bort det ifall jag visste hur det låg till.
Samtidigt så är jag ju glad för annars så hade jag inte haft mina barn som jag har i dag, så mycke dubbla kännslor.

När vi gjorde UL i vecka 12 så vände de bort skärmen så att jag inte skulle se tänkte inte så mycket på det då men nu förstår jag ju varför
Jag har en mamma som är underbar och alltid ställt upp för mig, jag har frågat henne varför de gjorde som de gjorde och hon säger att hon inte ville att jag skulle förstöra mitt liv. Hon visste att jag skulle behålla om jag visste och hon ville att jag skulle ha utbildning och få vara tonåring.

När bebisen föddes så frågade de om jag ville se den men efter att ha hört hur det lät när det kom ut i plåtskålen och hur ont det gjorde så tror jag att jag förstod nånstans att det var lite mer än en geleklump och jag sa att jag inte ville se, det ångrar jag faktiskt i dag

Tack för alla varma ord, var lite rädd att folk skulle tycka att jag var vidrig och en mördare.

Anonym (jag) skrev 2007-06-09 14:40:21 följande:

Jag vet inte men jag vet att jag var bland de första som gjorde sen abort med hjälp av nån tablet som man förde upp, jag har för mig att det hade med det att göra.

En hel del minnen kommer tillbaka nu när jag skriver om det vet att jag under tiden aborten höll på frågade flera gånger om det var säkert att barnet inte känner nåt och fick hela tiden tillsvar att det är för tidigt och att den inte kan känna nåt än, men nu funderar jag på om ett bebis i den veckan verkligen inte kan det, det tror jag att det gör

Nej hon vet nog inte hur jobbigt jag tycker att det är än i dag.
Hon är helt inne på att hon gjorde det som var bäst för mig och att jag inte ska tänka så mycket på det som hänt utan konsentrera mig på allt bra som hände efter det, minna barn och sånt.

Jag har bestämmt mig för att skicka efter chornalerna över det som hände för att få klarhet i hur det gick till, sen tänker jag sätta mig ner med min mamma och prata ordentligt med henne.
Vad som ni här har hjälp mig med är att jag har vågat berätta för min sambo, var jätte rädd för att han skulle döma mig även om han inte är nån som gör det i vanliga fall. Han var jätte gullig och sa att han vill hjälpa mig komma till rätta med alla kännslor som har kommit upp nu, så tack för att ni inte har dömt mig

Jo men jag har alltid tyckt att jag inte skulle ha litat så blint på vad de sa det var mitt ansvar att ta reda på hur det låg till, plus att jag inte kunnde fatta när jag såg ul på min älsta hur jag kunnde ha misat att de var så välutveklade i den veckan