Jag skulle vilja höra vilka reaktioner som ni fått när ni återsett / eller haft kontakt med era biologiska föräldrar. Hur reagerade ni? Jag är så nervös, jag vill kontakta men ändå står jag och stampar. Har en oro över någonting. Så jag skulle behöva lite hjälp på traven! Jag vet var jag ska leta, så det är inget problem att hitta iaf den ena bio-föräldern.
Hej! Har du möjlighet att träffa någon av dina bio föräldrar tycker jag att du ska göra det.
Jag har själv träffat min bio mamma och hennes familj.
Och jag har bara possetiva saker att säga om det mötet.
Vad är du orolig för?
Själv fick jag ett inre lugn jag aldrig tidigare haft.
Jag gick liksom vidare i mitt liv efter det. Inte bara...stod och stampade...kanske lite som du känner nu...
Jag tycker att alla som har chansen och är lite intresserade av sitt förflutna ska ta den chansen och träffa sin bio familj.
=)
Visst är vi olika, men ifall jag fick chansen att träffa min biologiska mamma skulle jag göra det. Men det kanske är lätt för mig att sitta här och säga. Det är svårt att veta hur man skulle reagera, men risken finns ju att man skulle ångra sig sedan ifall det blir "försent" Har försökt leta åt min biologiska mamma, utan större resultat. de har ju inte samma folkbokföringssystem som man här så...Men jag önskar dig lycka vad nu än väljer att göra!
Jag tror det är super personligt. Personligen känner jag mig inte manad att söka upp mina biologiska föräldrar, men vet flera som vill det.
Min bror träffade sina biologiska föräldrar, men då var han bara runt 10år gammal och kanske för ung för att hantera alla känslor runtom. Idag har han ingen kontakt med dem ..
Jag har två vänner som har träffat sina biologiska föräldrar.
En tjejkompis som träffade sin biologiska pappa. hon sökte upp honom (visste som du var hon skulle leta) när hon var gravid. Hon fick väl egentligen inte ut så mycket av det. Han var lätt avvisande och de har ingen fortsatt kontakt. Men hon är ändå glad att hon gjorde det.
En killkompis lyckades få komma på släktträff (!) med sin biologiska släkt. Han var jätteglad, kände igen sig själv i dem. Sa t.ex. "nu vet jag varifrån jag har fått mitt musikintresse och min musikalitet ? inte beror det på min atonala uppväxtmiljö" 
Jag tror att du först måste ta ställning till vad du vill få ut av mötet och hur du ska hantera det om det inte blir som du tänkt. vad händer t.ex. om bioföräldern inte alls vill träffa dig? Vad händer om ni träffas och det visar sig vara en person du inte tycker om? Vill du träffas en gång och sedan aldrig mer eller vill du ha fortsatt kontakt (och vad händer om bioföräldern har motsatt syn på huruvida ni ska fortsätta ses)?
Att kontakta kan ju stilla nyfikenheten om inte annat. Men var också beredd på att det kanske inte blir någonting av det. Men det kan ju räcka ändå, som för min tjejkompis.
Lycka till, oavsett vad du väljer!
Om jag skulle få chansen att träffa min biomamma hade jag säkert tagit chansen. Men jag hade aldrig sett henne som en mamma. En mamma för mig har inget med biologi att göra, graviditet, förlossning. Det handlar om det som kommer efteråt, en mamma är något man förtjänar att vara. Det som min a-mamma och pappa varit för mig. Jag skulle dock vilja träffa min biomamma och berätta hur bra liv jag har fått. Vi väntar själva adoptivbarn nu och vår son och jag hoppas att vi kommer få så mycket information om hans bakgrund så han kan söka sina rötter om han önskar detta.
Jag träffade mina föräldrar år 00. Det var det bästa jag gjort.
Jag reste ner tillsammans med mina föräldrar och min pojkvänn.
Vi åkte till en by strax utanför bentota i srilanka och kl 16.30 kom mina bio.föräldrar. Känslan av att se ngn vara så lik en själv var otrolig. Det blev mycket gråt och många kramar. Min bio.mamma krama min adotivmamma och tacka för att hon gett mej ett sånt bra liv. Nu skriver jag regelbundet med dem och ngn gång ska vi ner med mina 2 barn och hälsa på.
Tack för alla svar. Inte för att jag blir särskillt mycket klokare.. Men klart det blir av. Annars ångrar jag mig säkert sen.