Så rädd!

Vad e du rädd för?
Jag var aldrig rädd för förlossningen utan var *bara*rädd för att förlora vårt barn.De var först sista månaden jag kunde slappna av å njuta av magen.
Sen när de var dax för förlossningen gick allt utan att man egentligen tänkte.
Nu slutade de med akutsnitt efter 44timmars värkarbete.
Ingen höjdare,men jag skulle inte tveka att gå igenom de igen.
Men jag hoppas på en naturlig förlossning nästa gång.

Man får väl inte kejsarsnitt beviljat bara sådär,men inte fuskar man om man genomgår de.För de e kämpigt de med.

jag vet ju inte riktigt vad det är jag är rädd för?... jag är inte rädd för smärtan iaf...

För det första så vill jag bara säga att det är jättevanligt att känna som du gör, det är inte alls konstigt att känna sig orolig och rädd inför nåt som man faktiskt vet väldigt lite om.

Jag väntar mitt andra barn och har känt precis som du, fullständig panik inför en förlossning, och det är jättejobbigt. Nu har jag, efter mycket hårt arbete och träning, kommit till en punkt där jag ser fram emot förlossningen, så det går!

Usch, vad dåligt med tid jag hade att skriva

Kolla gärna denna tråden:

www.familjeliv.se/Forum-2-254/m18044631.html

Jag vet precis hur du har det! Jag väntar mitt andra barn och är i v 41. Jag har varit rädd hela graviditeten, men det vände v 39. Konstigt nog! Jag har pratat med psykolog varje vecka sen v 24, jag har pratat med aurora-sköterska och BM; jag har prövat allt. Men jag kom till en insikt i v 39. Det gick upp för mig att mina egna negativa tankar om förlossningen utlöste ju rädslan. Att ju mer jag ältade en hemsk förlossning, desto jobbigare blev det. Så den sista veckan innan BF (och nu med) har jag tränat mentalt med avslappning, och positiva tankar. Man ska inte undertrycka att man är rädd, men man kan försöka tänka annorlunda. Det hjälpte verkligen att sluta spänna sig inför någonting och istället välkomna det. Att acceptera hur det är, jag kommer inte ifrån det.

Det är lätt att säga så, men jag har lärt mig att jag funkar så. Går jag och ältar det hela tiden, så blir förlossningsrädslan mitt andranamn, jag blir ett offer redan innan jag är där. Jag vill inte göra det, så därför kunde ingen psykolog i världen få mig att må bättre, det låg hos mig. Mitt ansvar, helt enkelt.

Försök att prata med en psykolog om det, förklara att du är rädd, men att du måste vilja bli av med rädslan också! Det var nog det som var problemet för mig. Jag sa bara; jag är livrädd. Jag sa aldrig; jag är rädd, nu går vi vidare, nu möter vi rädslan och låter den gå.

Prata med din BM så kan du säkert få gå i samtal om rädslan. Det ska jag göra den här gången eftersom vår son var svårt sjuk och det blev väldigt traumatiskt efter förlossningen. Jag är inte heller rädd för smärtan för min tidigare förlossning var fantastisk och jag kan inte riktigt peka på vad det är som känns så jobbigt nu men enligt BM behöver jag bearbeta min förra förlossning, eller egentligen det som hände efter förlossningen.

Om du får gå i samtal så kanske det klarnar och kanske kan du bearbeta det som gör dig rädd så att du kan föda vaginalt, om det är det som du vill.

Jag är rädd för att behöva förlösas med kejsarsnitt, en verklig mardröm! Hoppas verkligen att det går som det ska så jag ska slippa det.. !

Kan verkligen inte förstå att man kan vilja förlösas med kejsarsnitt utan att det är något fel (för då måste man ju)

Jag skulle haft bebis den 18/5 och sitter alltså på ett par dagars övertid :)
Dem flesta är nog oroade över sin förlossning men vet du vad jag tror hjälper; LÄS så du vet vad det handlar om.
Jag har just nu läst Att Föda av en Gudrun Abascal. Jättebra!

När jag har tänkt på min förlossning så har jag tänkt akut hjälp hjälp ala cityakuten eftersom man inte har någon som helst aning om hur det är men nu har jag mer förstått att det vanligaste är att det börjar ganska lugnt med molnande mensvärk. Denna värk stiger mer o mer men man blir mer van att hantera smärtan.
Viktigt att tänka rätt: Varje värk kommer du närmare ditt barn och att kroppen kan hantera detta.

Jag satt också på föräldragruppen och trodde jag skulle börja lipa när vi var tvungna att se förlossningsfilm. Alla tjejerna i gruppen såg rätt besvärade ut faktiskt.
Har inte kunnat läsa nån förlossningshistoria utan att lipa innan.
Det är först nu i slutet dem sista veckorna som jag har börjat se förlossning med andra ögon och tom se framemot den mycket tack vare böckerna jag läst. Läs också på smällen av Ann Söderlund & Hanna Widell. Fakta med humor.

Inte kul att gå över tiden...jag klättrar redan på väggarna här trots att det bara gått 2 dagar över....och lipar för det istället :)

Allra viktigast kanske ändå är att du pratar med din BM och får tid hos någon som tar hand om denna rädsla.

Lycka till

Nu har jag inte läst de andra svaren men prata med din BM, jag tror man kan få gå till någon som hjälper en med skräcken...
Förstår att det känns jobbigt nu när det börjar närma sig...

Jag såg enbart framemot förlossningen, som ett äventyr. Kroppen sköter sig själv, den vet vad som ska göras och det är verkligen inte så farligt. Vi kvinnor är skapta för bl.a detta föremål vet du

Jag gjorde så att jag läste mig till allt vad en förlossning innebar, vad som kunde hända om man hade otur och så. Därför var jag beredd på allt och kunde slappna av...
Men du ska inte behöva gå omkring och vara rädd! Prata med BM eller din läkare om BM inte lyssnar (finns ju sånna också).

Nu när jag väntar barn igen, så längtar jag till förlossningen igen. Det var så mysigt på BB, jag blev så ompysslad och kände mig så trygg med dessa BM och sköterskor som finns där...

Åh tack för alla kloka och snälla ord.
Ska ta mig till bibblan imorgon och låna alla böcker som finns om förlossning...och FÖRSÖKA läsa dem...hittills har det ju inte gått.
Jag ska också ta mig i kragen och ringa till en sån där Aurora-sköterska, hoppas att jag kan få hjälp och stöttning där!

Som någon tidigare sa så är boken Att Föda av en Gudrun Abascal en kanon bok!!! Den hjälpte mig jätte mycket första förlossningen!

Ok ska skriva upp det och se till att skaffa den. Tack

Gör det! Du ska inte behöva vara rädd, det är ju något fantastiskt som håller på att hända i dig. Förlossningen är ju höjdpunkten innan själva miraklet